The Bob
      
Jazzhuset, Göteborg den 10 december 2010

Jazzhuset är en musikklubb som finns i en gammal lägenhet i Vasastan i Göteborg, ett par kvarter från Avenyn, en trappa upp i ett hus från sekelskifte 1900, där redan trappuppgången lovar mer. Stället har just det där lite fina, exlusiva som begreppet klubb innebär, samtidigt som det är välkomnande. Det har sagts en del på stället, tänkts en del och framför allt spelats, och har gjort det sen 1977.



The Bob är ett hyllningsband till Bob Dylan. Dan Viktor och Kent Norberg, sång, kompmusiker som bl a spelat med Nationalteatern, ett band som lärt generationer svenska unga att Livet är en fest och hur det känns ”om min älskade väntar”. Det är män som kan sin Dylan och har lyssnat på honom sedan de var unga, kan tolka honom och göra honom mer rättvisa än vad han själv kan, åtminstone sett ur ett publikperspektiv. Det blir Dylan på en liten intim scen för en liten publik på en spelning som kan kännas som Dylan bland vänner på en gård i Woodstock ca 1970. Det känns som en jamsession med musiker som intuitivt och erfarenhetsmässigt fullständigt behärskar den musik de spelar. En Dylanspelning där munspelen spontant skickas upp från publik till scen.



Det är hardcore Dylankillar i publiken blandat med konstnärskvinnor som aldrig snavar och bär egyptiska ringar. Både band och publik är sådana som inte undrar vad Bob Dylan egentligen menar i ett psykoanalytiskt, politiskt eller språkligt perspektiv, utan vet det ändå, rent intuitivt.



The Bob spelar en musikaliskt rätt rå Dylan, en fysisk, manlig Dylan. Kent Norberg - till vardags i borlängebandet Sator - ser ut som Dylan, familjefadern, lånad från omslaget till New Morning. Dan Viktor kan liknas vid ”Napoleon in his rags and the language that he used” Det är inte Bob Dylan med munspel och akustisk gitarr, Dan Viktor till trots, mer av verklighetsbeskrivningen i Tom Thumbs Blues än den i Girl from North Country . Det är Bob Dylan från Rainy Day Women # 12&35 ("But I would not feel so all alone, Everybody must get stoned") till Positively 4th street (”when I was down, You just stood there grinning”), via Isis, It´s all over now Baby Blue och framförallt bittra Don´t think twice, it´s all right ("I ain’t sayin’ you treated me unkind, You could have done better but I don’t mind, you just kinda wasted my precious time, But don’t think twice, it’s all right").

Paisley