Stark Joe Hill-tolkare
      
Om Joe Hill och en av hans senaste uttolkare Lucas Stark

På Strejk i Paradiset gör syndikalisten Lucas Stark Joe Hill som han lät då han var verksam i början av 1900-talet. Det är Joe Hill till medryckande orkestermusik, inte en ensam man med gitarr i Bob Dylans eller Woody Guthries anda.

Joel Emanuel Hägglund kom som emigrant till USA från Sverige 1902, 23 år gammal. Han försörjde sig som diversearbetare och kom att engagera sig i fackföreningsrörelsen IWW, Industrial Workers of The World, som agitator och organisatör av strejker och aktioner ("från San Diego och till Maine, var helst vår kamp slår till, för människovärde, lag och rätt, där hittar ni Joe Hill") och ändrade sitt namn till Joseph Hillström, Joe Hill. Att byta namn var nödvändigt för att kunna försörja sig, få jobb, hålla sig undan mäktiga fiender, eller bara för att undvika polisen, då vissa påstod att han inte var något annat än en simpel brottsling. 

Årtiondena runt sekelskiftet 1900 var turbulenta med stora klasskillnader och social rörlighet, emigration och framväxande folkrörelser. De fattiga emigranterna som kom till Amerika pratade knackig engelska och hade ett begränsat ordförråd. Samtidens musik, populärmusik i olika former, religös musik och traditionella arbetssånger, som t ex shantys, var något som alla kände till och delade. De flesta av Joe Hills texter är skrivna till kända melodier. Ofta är det en hemsk text till en käck och medryckande melodi. Han undertecknade omkring 30 med sitt namn, men har förmodligen skrivit mer än 100 sånger. Själv såg han sig som del av en rörelse ”Jag vill bara säga att jag har gjort det lilla jag kunnat för att föra frihetsflaggan närmare mål”. Det var dagsverser han skrev, tillfällighetstexter, texter som behövdes just då, för stunden ("jag har sått ett frö som ej kan dö, vår organisation"), för att mana till kamp eller förklara ett sammanhang.

Joe Hill

”En pamflett, oavsett hur bra den är, blir aldrig läst mer än en gång", skrev Joe Hill, "men en sång lärs in utan och innan och sjungs gång på gång”. Hans texter är informativa, lärorika, igenkänningsbara och ibland ironiska. Människor lärde sig hans sånger, lärde sig de engelska glosorna och kände igen sin egen verklighet. ”Beu” är en sprätt, en rikeman, säkert med ärvda pengar, en som kan ta sig en älskarinna, en liten brunett, ett butiksbiträde med usel lön och ge henne lite kärlek, fickpengar och en sjal till håret. Kyrkan predikar förnöjsamhet, men Joe Hill visar på ett alternativ, fackföreningsrörelsen och dess kamp mot orättvisor (Kvinnofrågan - The girl question). Joe Hills utslitne gamle knegare sjunger Upp till kamp!, trots att han fått sparken och svälten står för dörren.

I slutet av 1960-talet översatte Enn Kokk Joe Hills sånger till svenska. De spelades in på skiva av bl a Finn Zetterholm och Fred Åkerström. På 1970-talet sjöngs Joe Hills sånger och på vänsterns möten. LP-skivorna spelades i vardagsrum eller gillestugor av människor som såg texterna som historiska dokument över ett svunnet samhälle eller en beskrivning av förhållandena i tredje världen. En svensk, en emigrant, en fackföreningsman hade avrättats i USA 1915, en mytbildning jämförbar med den kring Che Guevara, Victor Jara eller Salvador Allende (”men plutokrater sköt dig Joe, de tog ditt liv till slut, att mörda sången min, vill mera till än krut, sa Joe”).

I januari 1914 greps en beväpnad och skottskadad Joe Hill för mordet på butiksinnehavaren John G Morrisson och dennes son Arling. Själv sa han att han varit i bråk om en kvinna och inte hade något med dödskjutningarna att göra. Han dömdes till döden. En av de som engagerade sig för hans sak och arbetade för att hans skulle benådas var den unga kvinnliga aktivisten Elizabeth Gurley Flynn. De brevväxlade och när hon behövde en sång för att kvinnorna att engagera sig fackligt så skrev han The rebel girl- Rebellflickan åt henne.

"Det finns många slags kvinnor i världen,
det vet alla som sett sej omkring.
Några går där i lyxen och flärden
ibland dyra och kostbara ting.
Det finns kvinnor i siden och sammet
och de glittra som himmelens päll,
men den endaste kvinnan värd namnet
är en ung rebell"

Det är en text som är lika mycket ett kvinnoporträtt som en kampsång och en text som generationer av kvinnor stolt kunnat identifiera sig med, oavsett om det rör sig om arbetarkvinnor eller en ung kvinna klädd i nåt från second-hand nästan hundra år efter det att texten skrivits. 

Joe Hill avrättades 19 november 1915. Han valde arkebusering framför hängning. "Jag väljer skjutning", svarade han, "Jag har skjutits några gånger förut och jag tror att jag kan klara det"


Lucas Stark - Foto: Michael Anderson

Joe Hills texter är fortfarande aktuella. De kan ses som historiska dokument eller som en illustraion till myten om Joe Hill. De kan tolkas utifrån vår egen samtid, något som Lucas Stark gör på sin CD. Myten illustreras i serieform i CD:ns booklet. Musikaliskt för Lucas Stark lyssnaren till det tidiga 1900-talet med den typ av orkestermusik som dåtidens människor kunde lyssa till. Texterna kan tolkas som historiska dokument eller ges en nutida allegorisk tolkning. Genom århundradena har kyrkans uppmanat människorna att acceptera förhållandena i jordelivet i väntan på någon form av himmelsk belöning (”you get pie in heaven when you die”). Idag predikas ”mindfulness” i självhjälpslitteraturen. "Varför gåru´ här o dräller fatti´ fan?", från Luffaren kan läsas in mellan raderna i kommentarsfunktionerna på nätet hos våra dagstidningar när helst samhällsfrågor diskuteras. Joe Hills sånger inspirerade Bob Dylan att börja skriva egna texter. Stephen Kings son Joseph Hillström skriver romaner under psuedonymen ”Joe Hill”. 

Paisley