Love Antell / Florence Valentin
      
Slussen, Orust 14 juli 2010

Sommaren 2010 var Winnerbäcks sommar. Det låg i luften på något vis, kollektivt, i kontakter på nätet, i möten människor emellan. Love var med på Winnerbäcks sommarturné, som förband, som soloartist, kompad av ett par musiker från gamla bandet, Florence Valentin. 30 välregisserade minuter framför en publik som har picnic och väntar på Winnerbäck. Spelningen på Slussens pensionat var den enda längre spelningen under sommaren. 

Slussen ligger på östra Orust, en by, rätt stillsam, eternitfasader, pelargonior, en segelskuta vid kaj, ungar som tar ett sista dopp för kvällen, ungar från trakten som känner igen en näbbgädda i vattenytan och kan hålla en krabba över ryggen utan att känna den minsta oro. Den som inte kommer med båt, utan landvägen, via Tjörn och dess broar, från Svanesund och färjan från fastlandet eller Henån, har passerat en gammal kulturbygd, svartprickig av namnlösa byar på vägkartan. Det är gammalt bondeland här, sådant som Taube skildrar i Inbjudan till Bohuslän, ett landskap som vilar på jordbruk, fiske och fraktfart. 

Slussen ett gammalt pensionat från ångbåtstiden, som numera är musikrestaurang, ett drömställe, en levd dröm, känt för små intima spelningar, där det ska kännas som att vara på jamsession hemma i någons vardagsrum. Innehavaren kallas Biggles, en storvuxen skäggig karl, med eget öl, nån ale, i stora flaskor. Det är en ära att få spela på Slussen, Biggles handplockar. Publiken blir blandad, en del verkar vara där för att äta, andra hänger i baren, som en vanlig utekväll, andra är där för att se sin favoritartist göra en av de där legendariska ”Slussenspelningarna”. 

På väggarna hänger tavlor som besökande artister gjort. Caroline af Ugglas har målat ”herr gårman”, Bo Kaspers Orkester har lämnat en bild med en liten figur, en pil och texten ”pappa”. Love ritade något förra året, något Öyvind Fahlström-liknande, ett myller av människor, bandmedlemmarna, en kvinna som badar, en gitarr som sjunker. En väv av händelser som säkert har sin förklaring, var och en för sig, var och en tillsammans med de andra. 

Spelningen på Slussen är en två-setare, som ger lite tid och utrymme för lite mer än de egna låtarna. Love är ju känd för att låna från andra, inget fegt plagierande, utan kärleksfulla lån, från Clash, från Perssons Pack, från Cornelis Vreeswijk, från Ebba Grön. Han tar något de vill säga, berättar det för oss andra. När han väljer att spela andras låtar så blir det än mer personligt, innerligt från hjärtat. Gröna små äpplen, På egna vingar, Lille Du...

Mellan krigen inleder, en programförklaring- ”ikväll vill jag vara vän med dig”. En påminnelse att världen inte bara är sommarens ljuvligaste, mjuksvarta, bohusländska sommarkväll, utan minst lika mycket ”asfalt och snöblandat regn”, november och januari, höghus, miljonprogram och tröstlöst TV-tittande. 

Det handlar mycket om barn den här kvällen, och i Loves texter, utsatta ungar. Killarna i bandet är nyblivna fäder, familj och nya små liv, istället för vänner. Det är bara Love som inte har några egna barn, han skämtar om det. Barnens Ö är en av de nya låtarna som spelas under kvällen, en stark text, en av de mest känslosamma som Love skrivit. Den handlar om oönskade barn, ungar som är så utsatta att de inte ens kommer iväg till något kollo på ”Barnens Ö”, vuxna som ligger med varandra, utan att vara medvetna om konsekvenserna, vad det handlar om att ha en unge att ta hand om. Spring Ricco (”ungar på skolgården leker Firman boys hotar varann med SMS på telefon”), Micke Blom och Vårt hem e vår borg (”samma hand som smeker, samma hand som slår, i morgon fyller ungen år”) spelas också första setet. På Slussen blir killen i Micke Blom en gullig liten grabb som står och spelar i tunnelbanan för att det är roligt, för att tjäna sina första egna pengar, snarare än en unge som gör det för att komma hemifrån.



Andra setet är ösigare än det första, tempot högre, låtarna aggressivare, texterna kontrasterar tydligt mot publiken, för det är inte en publik som verkar lyfta 16 ton på nåt lager. Det är människor med solbränna, märkeskläder och Odd Molly-etiketter i nacken. Det är människor som snarare kör BMW än pissar på den, inte folk sådana som står och hänger med huvudet någonstans, som inte ens har en telefon. 

Florence Valentin är ett stort band, mycket folk på scenen, piano och blåssektion, ett band med rykte om sig att vara ett riktigt bra liveband. Det blir givetvis inte samma tryck, samma show med ett litet band, men det låter bra, soundet finns kvar, och det träffar rakt i hjärtat.

Någon i publiken sticker åt Love ett inslaget paket, en present, efter spelningen. Det ser ut som en bok. Hans egna anteckningsböcker med texter ligger kvar på scenen när bandet gått av, tunga dyrbara, sådana som brukar kallas konstnärsmaterial.

Paisley