Handen tänder solen
      
Recension av Eddie Lövholm Erikssons EP Brev från stängda rum

När jag känner väven av musik och ord är den jämn. Jämn och välansad som en Melissa som blåser i horn. Melodierna smeker och det är lättlyssnat. Inga häftiga experimentella musiksprång och därför blir också de tydligt sjungna texterna reliefartade. Rika och tänkvärda, även om de är jämnklippta i musikkanterna. EP:n ger en skön melankolisk stämning mitt emellan personligt och allmängiltigt. Som de där få minuterna vid en solnedgång då solskivan sakta sänker sig vid horisonten, då ljuset är lagom starkt och man sitter och filosoferar. Då sammanhang blir tydliga och bekymren blir mindre och lättare att handskas med.

Med finurliga och ibland dristiga metaforer i winnerbäcksk anda krävs det ändå koncentration för att kunna tugga och svälja ordbilderna i samma melodiösa takt som musiken. I så motto går musik och text i otakt. Musiken är källvattnet och texten rågbrödet. Det ena rinner ner lätt, det andra får man tugga. Man får lyssna om och om igen och tugga ett ord här, svälja en tanke där. På så sätt blir man till slut vän med bokstäverna och kan snart ta ett L i vänster hand och ett E i höger hand och låta melodierna flytta fötterna allt lättare i denna seendets och leendets dans. 

Jag skrev ner några spontana tankar vid lyssnandet på de tre låtarna:

Det kan verka så enkelt, det kan verka så svårt
När en som är osynlig sträcker ut en hand och någon ser den och försöker nå, är det som om solen går upp och ger en värme som de skarpa strålkastarna saknat. En framsträckt hand kan lätt tända solen, det är då det verkar så enkelt det som varit så svårt. 

Jag kommer aldrig hit igen
Tiden läker sår. Sår får också en skorpa som skyddar. Skyddar tills läkningen är klar. Klarsynt och framtidsljus utsikt över den egentrampade stigen. Stigen som leder fram, upp och ut. Ut där vilket hus som helst kan bli ett hem.

Jag vet
Att gå sin egen stig är frihet. Frihet är en underbar utsikt alldeles ovanför ensamhetens stup. Med ena benet bland blåbärsbuskar, småkryp, rovdjur och det andra på egna stigen får man dock den balans mellan frihet och gemensamhet som räddar en från att falla nedför stupet. Tror jag.


Eddie Lövholm Eriksson - Foto: Jakob Norén Eriksson

Även om musiken är enkel och lättlyssnad finns det små utskurna vackerheter här och där som pryder orden. Det lätta fiolspelet (Frida Bokor) på Det kan verka så enkelt…, de dystrare stråkarna (Frida B. igen) på Jag kommer aldrig hit igen samt pianointro (Eddie) och duettsång (Eddie & Klara Olander) på Jag vet. Eddie har annars spelat de flesta instrumenten själv, och skrivit text och musik. Låtarna framförs med en personlig röst och säker hand som gör att man genast känner sig hemma. Tilläggas kan att inspelningen är gjord i Rimforsa och att Anton Sundell står för mastringen.

Om Eddie lyckas balansera mellan sin egen stig och de farliga lejongapen, mellan friheten och blåbären, bjuds det kanske på ett helt album så småningom. Blåbärspaj med lejontass. Förhoppningsvis ett album med behagligt ljud belyst av en nytänd sol. Solen är ju egentligen en stjärna, bara man får lite avstånd och perspektiv på den.

Mats Klasson

Publiceras även på Musicstage.se