Sköna gröna Grebo
      
Grebofestivalen den 28 augusti 2010

Grebo-festivalen har kultstatus och kvalitetsrykte och en vansinnigt intelligent publik. Perssons Pack gjorde en legendarisk spelning på Grebo 2008, efterlängtade och vid det tillfället relativt okända. Bandet hade inte släppt någon skiva sedan -95. Öster om Heden var på G. Persson har pratat en del om Grebo i olika intervjuer, ofta flankerad av en storögd Love Antell, lika ovan vid landsbygd, som streetwise på Stockholms gator. 

Det lilla samhället Grebo ligger mellan Linköping och Åtvidaberg. Till Grebo kommer artister som sjunger på svenska. Pop, rock och visa blandas med återförenade punkband från trakten. Entrén är frivillig, så frivillig den nu kan vara när det står funktionärer i entrén och skramlar med en hink med hundralappar. Parkerar gör man någonstans i samhället, vid ICA eller vid kyrkan. Faluröda hus, en vacker byggnad från slutet av 1800-talet, Klockaregården, med tapeter från tiden, jugend, sekelskifte 1900, kakelugn i kemiskt grönt, vävda trådgardiner eller broderade jugendgardiner i fönstren. Både boningshus och uthus rätt belägna i landskapet på det sätt som bara gamla hus är. Kulörta lyktor för stämningens skull. Miljön påminner om en gammaldags festplats lika mycket som en visfestival. 



Programmet är ambitiöst, artisterna bokade med fingertoppskänsla. Spelordningen är målad på en plywoodskiva, bredvid scenen, estetiskt, överskådligt. Publiken är intelligent, hängiven, intresserad, det är ingen ”öltältspublik”, som bara vill dricka. Barnfamiljerna försvinner med kvällen, regnet och skymningen. Folköl säljs på området, det är fritt fram att ta med eget dricka. ”Ta en klunk och öppna munnen, när det regnar blir det grogg”. Regnet och fötterna trampar gräset till lera, lera som tigger stövlar, biter sig fast i kläderna och skvätter långt upp på ryggen. 

Frasse Haraldsen är en av dem som tillhör den nya svenska visgenerationen. Hans texter för tankarna till både Lundell, Winnerbäck och Björn Rosenström. Det är vardagligt, fångat med känsla, komiskt, igenkänningsbart och så oemotståndligt det bara kan bli när det står en kille med gitarr på scenen och sjunger visa med tänkvärda texter om änglar, dubbelmoral och par som tänker på någon annan än den de har sex med.

 
Frasse Haraldsen


Finn Zetterholm bjuder på vackra visor, sådana av det mindre anständiga slaget och användbar livsvisdom i form av fascinerande mellansnack. Skrivelser till myndigheter ska göras på långa papper, så de blir svåra att diarieföra och sätta i pärmar. Civil olydnad kallas sådant. När Sveriges Television på 1960-talet inte tillät Finn Zetterholm att framföra Psalm 007 i TV pga dess oanständiga innehåll, publicerade Expressen texten. Numera återfinns den i lärobok i litteraturhistoria för gymnasieskolan som en representant för ”den moderna svenska visan”. Kolla efter den på Spotify eller på nätet, den är både hör- och läsvärd, sista rimmet till trots. Finn Zetterholm är bättre live än på skiva och jag är oerhört glad över att ha fått chansen att se honom uppträda.

 
En hälsning av det oanständigare slaget från en frånvarande Bengt Sändh och en närvarande Finn Zetterholm. Den skrevs första gången på ett vykort föreställande Marilyn Monroe och skickades till en skivbolagsdirektör.


Carolina Wallin Pérez gör jazz av Kents låtar, tolkningar som hamnar någonstans i gränslandet mellan magiskt och innerligt.

Ferguson låter som ”Håkan Hellström på raggarcruising”. Det står så på deras myspacesida och det stämmer precis. Det är rockabillykul på svenska, ett måsteband, dansbana, festplats och kulörta lyktor, ett band att dansa bugg till. 

E.T.K betyder En Tallrik Kräm, för kvällen efterlängat, återförenat punkband från ca 1990. 

Både som författare och musiker är Carl-Johan Vallgren hyllad och kritikerrosad. Den musik han gör har hämtat inspiration från franska visor, chansons, och centraleuropas zigenarkapell, polkor och modern populärmusik. Hans sångtexter är litterära till rim och ordval, storslagna, fantasifulla, unikt bohemiska, fyllda av åtrå, hans scenshow likaså. 

”Kom tillbaks, sköna, gröna Grebo är så underbart”. Staffan Hellstrand är en sådan artist som är lika bra ensam på scen som uppbackad av kompband. Den här kvällen har han band med sig, så det blir spelglädje och publiktryck istället för fokus på texterna. Lilla Fågel Blå förstås, och Dan Anderssons Spelmannen, som Hellstrand sjunger a capella. Spelmannen är en trotsig text, om att få göra det man älskar och brinner för, trots att omgivningen kräver något annat. Publiken säger emot Dan Andersson den här kvällen. Grebo är ingen plats för gamla tiders uppror, trots och längtan. Omvärlden är bortglömd, fokuseringen på musiken är total, regnet ignoreras. Publiken älskar det som sker på scenen innerligt. 

Docenterna avslutar kvällen och skriver själva på sin hemsida om spelningen. http://www.docenterna.se/

Paisley