Winnerbäck i Landskrona
      
Citadellet, Landskrona 10 juli 2010.

Love Antell 
Jag kom nästan för sent. På grund av transporttekniska orsaker fick jag bara vara med om en och en halv låt på slutet av Love Antells framträdande på Citadellet. Men det räckte för att inse att Antell och hans musik är angelägen, arg på orättvisor, artikulerad, användbar. Om man delar in Winnerbäckförbanden i de fyra kortleksfärgerna är Love Antell klöver. Hans texter visar ofta på den orättvisa fördelningen av ägodelar, rättigheter och förutsättningar. Dessutom med känsla, engagemang och till och med ilska. Love, jag lovar att göra allt för att komma nästan för tidigt till din konsert vid nästa tillfälle.


Dundertåget
Om Love Antell är klöver måste Dundertåget vara spader. Kanske inte galna precis, men med svärta, tyngd och sot som den svarta spadersymbolen. Musikaliskt rullar de fram tungt på säkra spår, utan att råka ut för solkurvor eller urspårningar. Någon jämförde dem med ett tungt Nationalteatern, 70-talets superproggare från Göteborg, men det vet jag inte om jag vill hålla med om. Varken jag eller Dundertåget vill att Dundertåget är kopior, de är original nog att ha något eget. Men tungt är det, tungt så det känns på långt avstånd. Svärtar gör de, om man kommer i närheten, så att man både blir sotig och lite sotis på tyngden och kraften de tar sig fram med.

Melissa Horn
Om Love Antell är klöver, Dundertåget spader, måste Melissa Horn vara hjärter. Mycket känsla i röst och musik även om den är välstädad som ett prydligt flickrum. Jämnrakt virkade textrader som passar perfekt kring melodifingrarna. Denna fingervante smeker lent även när det sjungs om sorgliga, vemodiga, hjärtslitande och till och med hämndgiriga kärleksrelationer. Ibland skulle jag vilja ha en ilsknare hand, en smutsigare, en vildare. En hand som kanske till och med ger mig en örfil, även om det svider. 



Melissa Horn


Laleh
Om Love Antell är klöver, Dundertåget spader, Melissa Horn hjärter, är Laleh ruter. Och visst är det ruter i henne. Ruter i meningen livslust, inlevelse, utlevelse och befogad självsäkerhet. Lade märke till en förnyelse ytligt sett, med fjädrar i håret och pannband som en blandning mellan Buffy Sainte-Marie och Joan Baez, med radrivna jeans. Långt ifrån Invisible, som vanligt. Men under nya fräscha ytan är det samma härliga Laleh som man alltid blir glad och stimulerad av att se och höra. Även om vi inte instämmer i att Bjurö klubb är världens bästa låt som Laleh provocerar oss med att påstå, eller ens Lalehs bästa, utstöter vi gärna pussljud mot Laleh och hennes band, när hon på slutet ber om just det och för att hon i början gick oss till mötes genom att prata skånska.


Lars Winnerbäck
Fram med fingret
Luften är ljummen, vallgravarna blanka, slottsbyggnaderna solvarma, publiken städad, himmeln ljusblå. Men jag ser Winnerbäck från vänster. Han berättar att han hade förfäder i Billeberga, en anknytning så god som någon till Landskrona.






Han börjar lugnt med drygt fem låtar på egen hand. Han ser säker och koncentrerad ut. Först när bandet ansluter bakom, mitt i Åt samma håll, ser jag hur en tidigare osynlig tyngd halkar ner för hans axlar. Han liksom drar en lättnadens suck och verkar genast mycket tryggare med de sju kamraterna bakom.





Gammalt och nytt blandas. Största överraskningen var nog En av alla dom som han skrev ”i ett burspråk i Fruängen”, en låt jag nog aldrig hört live förr. Där stiger veteranen från fordom, Johan Persson, fram och hjälper till på gitarr. Som kontrast det nyaste nya, Från kylan in i värmen från nya singeln. En ordlänk brister i början av Kedjebrev. Men det där avsigkommandet hör ju Lars Winnerbäck till. 

På långköraren Om du lämnade mig nu sjunger Anna Stadling stadigt men med darr på stämman medan Anders Nygårds höjer stämningen ytterligare med fiolen. Malin My Wall finns lite överallt, ibland längst fram med fiol, ibland bak i hörnet vid klaviatur och sångmikrofon. Jerker Odelholm ger som vanligt tyngd på ena kanten med basen. Ola Gustafsson svassar runt på sitt roliga, typiskt ”oliga” sätt med sin gitarr. I mitten längst bak sitter den fantastiske grovjobbaren Anders Hernestam som ger rytm och struktur åt alltihop. Hans krulliga hår fladdrar. Vet inte om det är något tvärdrag eller om det är ljusskärmens statiska elektricitet som orsakar fladdret denna annars vindstilla afton. Eller är det helt enkelt trummisens arbetsenergi som laddar upp håret?

En annan rolig överraskning var när bandet under Ingen soldat förstärks med en slipsad och kostymerad fyrtiomannapluton som fredskörar längst bak. Platta på bildskärmen visserligen, men ändå. De är till och med så artiga att de bugar vid låtens slut och tågar ut från bildskärmen.





Några av mina personliga låtfavoriter kommer alla mot slutet. Ett sällsynt exemplar, För dig, Järnvägsspår och den sedan höstturnén 2009 fullkomligt fantastiskt framförda Söndermarken. Den låten har verkligen funnit sitt rätta tempo nu. Behåll det tempot, Lasse & Co ! Söndermarken blir nu suggestiv och magisk på ett sätt som den inte var i närheten av när den sjöngs snabbare.




Hugger i sten blir som vanligt, tillsammans med Du hade tid, allsångsnumren där alla kan stämma in i åtminstone någon rad eller fras. Elegi har inte riktigt samma glöd som den har haft, men ger en påminnelse om den känsla den en gång framkallade. Att fylla en sådan funktion räcker gott. Jag får liksom ingen ordning är en fartfylld avslutning där man stampar, klappar och hoppar sig lagom trött, utan att man får solen i ögonen.






Butiker, tält och serveringar passade alldeles utmärkt på Citadellet. Tack vare vallgravarna sträcktes alltihop ut till en lång linje istället för att klumpas ihop i en ring eller halvcirkel. Detta minskade trängseln. Att banden avlöste varandra med precis lagom paus mellan, bidrog också till ett positivt intryck. När det var slut på ena scenen gick man lugnt till nästa scen, och just när man kommit fram började det där.



En eloge också till en fantastisk publik. Humöret och hänsynen var god, trots engagemang och taggning. Det närmaste jag kom trängsel, knuff eller bråk, trots att jag stod i fållan nästan längs framme vid scen, var en kortvuxen medelålders dam som vänligt petade mig i magen och frågade om hon möjligen kunde få komma förbi för att se bättre. Jag blev så paff och mållös att jag inte kom mig för att svara ja ens. Men hon smet förbi och petade nästa person i magen. Tror hon kom längst fram till slut. Man kan komma långt inte bara med tummen utan ockå med pekfingret.

Foto: Linus Gunnarsson
Här med Melissa Horn


Text: Mats Klasson

Texterna ovan publiceras även på Musicstage.se