Rolös
Intryck av Ola Magnells senaste album - Rolös

Att Ola är min ”huspoet” har väl inte gått någon förbi (av er som känner mig). Därför blir jag ju extra glad över att han publicerar sig under förlaget ”Magnello”.

Efter storbolagens förbannelse och restriktioner så hoppas jag att vår gode Ola har sitt liv åter igen i sina egna händer.

Detta är mina intryck efter en (1) lyssning hemma med texthäftet stabilt håller framför fejset och en till (2) slölyssning i sorlet på stampuben samt nu en tredje (3:dje) lyssning hemma.

Det kan ju inte börja bättre: Aftonpsalm!
Jag älskar ju den finstämde Ola och hans svåröverträffade lyrik.
Jag tänker inte ge mig in på textanalyser – icke heller musiktekniska detaljer.
Jag går (som jag tycker man bör) på ren känsla och instinkt.
Detta är verkligen en aftonpsalm. I sista versen verkligen förstärker Elin Ruth och Herr Ekerstam detta. Mixningen gör att man fan i mig tror att man står i kyrkan en sakral natt.

Fortsättningen blir inte en sänkning av känslan. Inte alls "innan elden brunnit ut".
Det finns så mycket ”känna-igen-sig-själv-känsla” i låten Innan längtan brunnit ut.
Självklart så beror igenkänningsgraden på ålder och livsöde – men jag kan ju bara tala för mig.

Det är först i tredje spåret – Lisa Lucidor – som jag börjar förstå plattans titel: ”Rolös”. Låttiteln är ju egentligen bara den i sig genial.
Jag kommer på mig att tycka att plattan även skulle kunna hetat ”Trolös” – men det är ju bara baserat på mig.
Dock börjar man redan vid detta spår kunna skönja sveket som den tidigare singeln och det nästkommande spåret speglar.
Hur som haver. Belsebub kommer i olika klädnader…

Spår fyra:
Sång för de svikna.
Här är Ola när som Ola är som bäst – anser jag – liknelsernas mästare. Så mycket känslor och sånt underbart språk.
Vem tidigare har på ordet KÄR, någonsin letat upp rimordet PREKÄR – kanske nån (inte vad vet jag) men aldrig så naturligt.
Man hör inte så tydligt den winnerbäckska bakgrundssången – men trolitvis ger den djup eftersom karln är lågmäld.
Citatet för dagen kommer från denna underbara låt: ”Men om han så höll hennes hand, den försvunna, i sin – är drömmen en dröm, inte sant, även om den slår in”.

Vid det här laget är jag totalt såld och undrar varför Ola genom alla år lyckats fängsla mig – kan det vara för att han är lätt äldre än jag och kommer på allt före mig? Kan vara så.

Låten på tur: Frostens ängar, har en väldigt tilltalande titel och enligt mig en lite mer svårtillgänglig text. Men det brukar ju å andra sidan bara kunna bringa mer njutning senare. Allt ska inte trilla ner direkt – det ska finnas poletter kvar.
Kontrabasen i låten spelad av Anders Kotz sätter sin tydliga prägel på upplevelsen – en bra upplevelse.

Titeln ”Livet är en cykeltur” fick mig att tro att det inte skulle vara så lyssnansvärt. Att hur fel jag hade. Nu haglar liknelserna åter i bästa magnellska manér. Alla faller inte på plats direkt eftersom de är så många och skiljda – men det man inte förstår idag kanske är självklart i morgon, eller igår…
Åter igen och fortsatt – smärtsamt vackert.

En kärlekssång, tycker jag om "Solveig". Fan om den inte är väldigt personlig.
Om man inte lyssnar på texten så försvinner den nog bort lite fort – men läs den som en dikt och lyssna den som en dikt. Visst finns det integritet och historik – självklart. Det är ju farbror Ola som gjort den.

Sedan kommer en sån där låt som jag bara toksmälter inför – direkt. Den talar till mig så omgående som det bara går. Sveket och desperationen förstärks tillsammans med den underbart pastorala skildringen.
Ola – I love you – (platoniskt ;-) )

Jag antar att låten som heter ”Rolös vind” är det så kallade titelspåret. Denna är lite svårtillgänglig för mig till en början, kanske för att den i mångt och mycket saknar en självklar melodi. Men redan denna tredje lyssning växer den och jag tror att den kommer växa ut än mer med tiden.
Rimmästaren Magnell slår till igen – utan att rimmen verkar konstlade fast de egentligen borde vara det. Tror aldrig jag upplevt en mer naturligt rimmande poet – Fröding, släng dig i väggen.

Lyssna efter små finstämda stämmor av Nina Ramsby.

Nu återkommer sveket mer tydligt igen i låten ”Du är inte kvinnan”. Jag kommer att tänka på en gammal magnellsk låt som ”I min fantasi”. Men här har Ola mognat ytterliga och är ännu mer sublim.
Det här är en sån där låt som jag så gärna skulle velat skriva själv.
Och kompet är så avskalat och underbart.
Här kan man dock om man vill skönja LW:s röst i stämman…

  Enligt texthäftet är ”Nattens vind är hemlös” starkt influerad av Tom Waits ”Time”.
Jag kan bara säga att det gör ingenting eftersom Olas ord är en poesi i sig själv.

Det mest eligeiska med sista låten elegi är att den tyvärr är den sista (på denna platta). Men visst är det en elegi. Kanske en svårfångad melodi – men sådana brukar ju växa i längden. Vemodet och sveket som speglas i detta album konkluderas på ett fint sätt.

Till slut vill jag säga att jag tycker nog att detta är bland det bästa Ola gjort någonsin – men så brukar det ju i och för sig kännas vid varje nu platta. Men jag tror nog ändå att denna kommer stå sig minst lika länge som LP:n Höstkänning (som står sig än idag och troligtvis även framtida).

Man förstår varför han fick sin 60-årspresent – inte alla (levande) får en sån gåva.

 

Tack för ordet

/mazken