Mikael Wiehe - Ta det tillbaka

Mikael Wiehes förra skiva var Sånger från en inställd skilsmässa, med texter skapade från dagboksanteckningar, sådant man behöver skriva av sig, sådant som det känns att man måste skriva för att överleva och kunna gå vidare. 

Ta det tillbaka är en politisk skiva, kanske den mest politiska Wiehe gjort. En ensam man med gitarr som vill ta tillbaka Sverige från nyliberaler och borgare. Ta det tillbaka är en dubbel-CD, som inleds med 11 nyskrivna sånger och avslutas med ett antal livespår med tillhörande mellansnack. Det är så Wiehe låter live nu, de sångerna han spelar, de skämten han drar, de budskapen han förmedlar. Musikaliskt sägs skivan sägs vara influerad av Kris Kristofferssons This old road från 2006. Cornelis Wreeswijk gjorde Istället för vykort 1973, sånger skrivna med en viss mottagare i åtanke. Wiehe gör det samma 2010. Arbetsnamnet på skivan var Istället för mail. Någon gång under resan ändrades namnet till det dubbelttydiga Ta det tillbaka. Ta tillbaka Sverige, ta tillbaka en politik som bygger på solidaritet. Att den borgeliga regeringen skulle ta tillbaka sin politik är kanske för mycket begärt. 

Ta det tillbaka påminner om de tidiga Dylan-skivorna The freewheelin' Bob Dylan och The times they are a-changin'. Sångerna är protestsånger, en man med gitarr och ett språk kan fånga vreden och göra den och allmängiltig i en sång som spelas om och om igen. Dylans tidiga 1960-tal präglades av rädslan för det kalla kriget och medborgarrättsrörelsens kamp för de svartas rättigheter. 50 år senare sjunger Wiehe om ”Fascismens rackor” i form av sverigedemokrater och om hur nyliberaler som vill dela Sverige i fattiga och rika. 

Berget inleder skivan, en sång med ett bildspråk typiskt Wiehe. ”Berget står där berget står”, oavsett årstid, år efter år, oavsett vad som händer i världen, trösterika tankar när livet känns en övermäktigt. 

”Har banken tatt din villa, har fogden tatt din bil, har fattigdomen träffat dig i hjärtat som en pil, har livet fallit samman, har drömmarna gått i kras, har du gett dem allt du hade (din tid, din hälsa), fick du ingenting tillbaks.” Girigheten breder ut sig. Resurserna till vård, omsorg, skola minskar samtidigt som staten ger miljarder till svindlare, bankfolk som spekulerat bort pengar som inte är deras och bonusbelönat sig själva för det. Unga människor som nyss bildat familjer, köper sitt högt belånade drömhus, påhejade av livsstilsmagasin och heminredningstidningar. Vad händer om drömmen går i kras? Han blir arbetslös och hon blir sjuk. Vem ska betala lånen då?

I Hejdå, trevligt att träffas gör Wiehe upp med högeralliansen. Regeringsmedlem efter regeringsmedlem får sig en känga och sitt gentomtänkta rim i en melodi med slagkraftig refräng. Den påminner mycket om Bob Dylans båda mästerverk, A hard rain's a-gonna fall, och The times they are a-changin'. Dylans texter är tidlösa, Wiehe är här och nu, skildrar ett Sverige av idag, båda är lika konkreta. Refrängen är hämtad från Dylans tidiga förebild Woody Guthrie, So long, it´s been good to know yuh -Dusty old Dust. Gurhries unga älskande kan inte gifta sig, bara röra vid varandra och säga ”hejdå trevligt att träffas”. De har ingen framtid. The Dust Bowl, dammstormarna, jordbrukskatastrofen i Mellanvästern, är ett faktum, arbetslösheten, 1930-talets depression lika så. Människorna tvingas ut på vägarna för att söka sitt bröd. ”Hejdå, trevligt att träffas”. Woody Gutrie hade en lapp med texten ”This machine kills fascists” på sin gitarr. Mikael Wiehe har samma text på en av sina.. 

Wiehe är ironisk över samhällsdebatten och religionen. Det är viktigare att diskutera vem som får ha sex med vem än krig och global uppvärmning. Medelklassgrabb handlar om Daniel Westling och hur det är att tillhöra den ängsliga medelklassen. 

Naturligtvis finns det kärlekssånger med på skivan. Strö all min kärlek och Till människan. Det finns kärlek, det finns framtidstro och det finns tro på människan. Godheten är allmängiltig, kärleken berör.

Bland livespåren finns välkända sånger som t ex Titanic, Sång till friheten, Keops pyramid och Victor Jara, men också Peps Perssons Falsk matematik och Wiehes tolkningar av Bob Dylans Masters of War - Ni som tjänar på krig och den alternativa nationsången, Woody Guthries This land is your land, Mitt land – ditt land. Guthrie berättade om sitt hemland, USA. Den engelske protestsångaren Billy Bragg har gjort sin version om Storbritannien. Wiehe har gjort den på svenska. 

Hade jag varit skollärare så hade jag låtit eleverna lyssna på den här skivan. Ta det av texterna, analysera dem och sätta in dem i ett sammanhang. Både Wiehes egna och hans översättning av Dylans Masters of War. Så tydlig är Wiehe i sina texter. Någon däremot? Jag lovar att lyssna på era åsikter och argument.

Paisley