Eldklippan
Eldkvarn på Kristianstads Teater den 23 januari 2010

Det brinner än. Efter nästan fyrtio år. Det är stabilt och stadigt, en klippa som ingen rubbar. Lågorna fladdrar än, i elden på klippan. Det är kalt och grått på hjässan, men varmt och rött i hjärtat.

Klippan domineras av Hunger Hotell och Svart blogg, men några få rottrådar i klippans skreva når ner till det förflutnas mull.

Ett gäng tonårspojkar visslar förbi på väg till pappersbruket i Barn av sommarnatten. Ove Karlsson blåser sig in i Blues för Bodil Malmsten, med för låten passande sordin på trumpeten. Trumpeten fläktar ytterligare havsvindar lite senare.

De flesta av låtarna infriar förväntningarna och lite till. En låt som jag tycker lät bättre på skiva var Kommit hem. Kanske för att det melodiösa kommer fram bättre där, i motsats till det kraftfulla framträdandet på Kristianstads Teaters scen. Precis tvärtom var det med Söder om midnatt, c/o Himmelen. Den var en av mina favoriter redan på skivan, men nu blev den ännu bättre. En av kvällens höjdpunkter.

Illustration: Mats Klasson

En annan stor stund var framförandet av Mina stjärnor har slocknat. Jag som inte följt Eldkvarn så noga förr om åren, då jag tyckte att den slamrande musiken stod i vägen för texterna, fick här en stjärnblixtrande glimt från detta förflutna. Det är aldrig för sent att upptäcka nytt från längesen.

Andra gamla Eldkvarnklassiker för kvällen var Kärlekens tunga, Alice och Pojkar, pojkar, pojkar. Hade tidigare sett något klipp där en stor kyrkokör stöttade på Kärlekens tunga, det var en dimension vi endast fick föreställa oss på teatern.

Corneliscovern Somliga går med trasiga skor knarrade sig fram med stadiga steg och man kände genast snökylan mot tårna.

Carla fick också sjunga sin egen Lilla Sofie som ett av extranummerna, en liten skönhet från Hunger Hotell. Man hade kapat lite av det långa introt på Fulla för kärlekens skull, eller åtminstone upplevde jag det så. Ännu en av de bättre låtarna för kvällen.

Eldkvarns vägbeskrivning till paradiset är nog att leva så mycket som möjligt i nuet, men med livsviktiga rottrådar i det förflutna och kikare mot framtiden. Att våga kasta den trygga kepsen i luften då och då för att se var den hamnar. Livet går vidare trots vassa ostronskal och kalla vindar, tack vare en stadig grund, ett varmt hjärta och en hungrig mage.

Mats Klasson