Take Jaqee, leave the elephants
Recension av Jaqees Kokoo girl

Första gången jag hörde och såg Jaqee var när hon på sitt personliga sätt framförde folkmelodin Visa från Utanmyra i ett TV-program. Visan som Jan Johansson på 60-talet gjorde till en klassiker på skivan Jazz på svenska. Jaqees visversion fick ny färg och sprakade som en öppen eld. Man kom den närmare. Jag mjuknade och smälte.

Natty dread
Klassiska reggaerytmer med läckert väsande blås strax bakom. Jaqees röst längst fram, besserwissande, shaking it. Man kan inte låta bli att följa med. I don’t dance, I don’t shake, but I nod my head.

Pink drunken elephant
Sammanpressat på ett litet utrymme, kan bara fylla ut uppåt. ”Confiscate your right to suffer.” Man får klaustrofobiska känslor. I don’t stand it, I escape to the neighbourhood.

Moonshine
Det öppnar sig mot himlen. Den friska luften är befriande. Rimmar hon ”moonshine” på ”lone shine”? I så fall häller jag vemod och längtan i isdrinken också. I don’t hear very well, but I can feel the emotions.

Kokoo girl
”Hittig” kan man väl kalla denna låt, om man känner för att vara påhittig. Även om det är titelspåret tycker jag inte att den är representativ för Jaqee eller för albumet. Medryckande, men jag gillar inte när det rycks för mycket i min tröja. I take a leave.

Land of the free
Jag hoppar på igen. Här sugs man åter med och man känner krafterna. Det är härligt att åka med. I take the roller coaster.

Take it or leave it
Intensiteten håller i sig när man kommer fram till detta vägskäl, trots att farten är måttlig. Udda rytmer jämfört med övriga låtar och stråkar hjälper till att peka ut det här spåret. I take Jaqee and leave the elephants.

Take a walk with me
Lite mer avslappat och cool i bruksvänlig reggaetakt. Är inte så förtjust när det blir för tillbakalutat. För mig känns det då ofta utspätt och okoncentrerat. Det är en känsla jag får och inte kan värja mig mot. Taking it too cool.

Take the train
Tåget som flyktmedel och avskedssymbol. I take the J-train.

Voodoo elephant
Nästan rappigt till en hypnotisk rytm och underbar melodi. Här och där sprutas det in oväntade ljudskvättar. I’m under the influence of the magic J-drug.

Letter to Samson
Ett brev som pulserar känslobläck. Skön intensitet i rösten. I take the fountain pen, replying, my dear.

The day b4 last
Melodin träder fram jämsides med rytmen och tar upp hela vägens bredd. ”Everything is nice, and nice is everyting.” I take it to my heart.

Healing waters
Kyrkomusiken, som Jaqee växte upp med, till en “vemodig kvinna och svart”, helar oss och sluter cirkeln. Någonstans mellan läsarsång och gospel. I don’t join the salvation army, but I take the rhythm.

Den här skivan är producerad i Köln av den prisbelönta tyska producenten Teka. Ruskträsk, Martin Hederos och Club Killers Sthlm är de musiker som medverkar och som Jaqee ”älskar att lyssna på”. Detta är fakta. Jag vet inget om tyskt musikproducerande och om möjligt ännu mindre om dito reggaemusik. Hur lite tyska och hur mycket jaqeeska det finns på Kokoo girl, lär visa sig när vi får jaqeejämförelser framöver. 
Men redan nu får vi en uppfattning genom Jaqees egna ord: ”Det här är mitt hjärta, det är min puls. I am Kokoo Girl.”


Mats Klasson

(Publiceras även på Musicstage.se)