Basko Sthlm - Basko Sthlm
Skivrecension av Basko Sthlm:s debutalbum

Det här är bandet som kanske mest uppmärksammats för att de tillsåsats/tillsauceats(=fått ge sig) i en namnstrid. Nu är det dags att koncentrera sig på musiken. Basko Sthlm:s debutalbum handlar det om.



Bandet består av Anton Adamsson leadsång och gitarr, Jimmie Nilsson sång och leadgitarr, Björn Mellvig sång och bas, Martin Wilson sång och trummor.

Jag får alltid associationer och bilder i huvudet när jag lyssnar på musik. Över bordet strör jag de snapshots jag fick av låtarna.

Mud honey
Det börjar funkigt. Det rör sig mot det rockiga. Det slutar funkigt. Funkigt fungerar kanske bäst. En arbetslös röriga liv med okänt mål och osäkra drömmar illustreras i text och musik. En krackelerande relation bådar mörk och osäker framtid: ”Tomorrow I wake up old and bald.” 

Punch line
Tupparnas herrepåtäppanflaxande framställs här med komiskt överseende. Men istället för att helt lämna arenan angrips övertuppen från annat håll, på avstånd, med musikslangbella och trummelitrum: ”Or maybe our drumbeat sounds like your sausage?”

Marble arch
En sårad sate, knivstucken av sig själv, slickar såren. En sådan sate vill man ju inte se i spegeln. Lärdom är kanske ändå lönen, till slut.

Cajón
Gillar det sprittande, livfulla kompet här. Passar till textinnehållet.
När allt kommer omkring en mycket positiv låt som gör en glad, även om orden är för stora eller kanske just därför. Man blir glad av att smörja in sig med smetiga soluppgångar och ta på sig förstakärleksslösskägget.

Spunk
Han står och stampar i len strandsand, velar och tvekar. Hon, väninnan i baren, vill vara mer än vän, väl? Eller hur? Eller inte? Jovisst.
Våga, det gäller bara att våga, innan tidvattenvågen drar sig ut igen, utom räckhåll.
Våga och vinn en vän som är mer än en vän.

Hands
En mjuk och accentuerad kärleksförklaring i små bokstäver som växer till, och till. Det är lätt att ta till stora ord när känslorna är överväldigande. Men vad fan ska man göra? Man är ju bara människa och man, och när ”nothing else shine like you”, måste man ju skina tillbaks. Det räcker inte att blinka med ena ögat. Då blinkar hon säkert precis när man själv blinkar och då ser hon ju inte.

A song that´s not about you
Flickan som flygbränsle. Eller kanske som flybränsle. Får inte riktigt grepp på vad den här låten handlar om. Men det spelar mindre roll. Det viktiga är att den kan användas som flygbränsle eller flybränsle av vem som än lyssnar. En perfekt låt att spilla sin egen livsolja i.
Tycker mycket om textens mångtydighet och fåordighet (om man jämför med övriga låtar som är pratigare). Tycker också om musikens enkelhet och koncentration. Det lågmälda och melodiösa växer och lyfter till ett effektfullt crescendo.
Min favoritlåt på skivan.

Seaside
Här måste jag klaga på sommarvädret. Solen skiner klart och hett, stundtals, men tyvärr är det för mycket växlande molnighet. Molnighet i form av tempoväxlingar som stör och irriterar, när man snabbt och hindersfritt vill ta sig till havet. Texten lovar mer än musiken kan hålla, kort sagt. Men vem vet, kanske hade det blivit alltför konventionellt och tråkigt att köra i hundratjugo hela vägen mot strandvägen?

Groove portion
Den här sockerbiten suger man länge på. Här är det inte VAD man säger, utan HUR man säger det. En textrad varieras genom att blandas i olika musikaliska smårätter, till denna portionsmiddag. En längtande söt inbjudan där musikerna släpps fria på ängen.

A trip in Vietnam
En låt som inte har så mycket med Vietnam att göra. Snarare en bön om att få en chans till, sedan man lite trotsigt stannat hemma och blivit akterseglad. En begynnande smått paranoid svartsjuka är nog största anledningen till attitydförändringen och önskan att komma ifatt och i båten.
Den största behållningen här är nog annars Siri Berggrens smeksamt smärtdämpande cello.

Moby Dick
När man tror att grannens gräs är grönare, är det egentligen den egna dammens vatten som är blåast. Slitet och strävan att hitta något annat någon annanstans som är bättre, belönas bara med kunskapen att det man har närmast är det värdefullaste.
Efter en skönt jämrande instrumental avslutning smiter vi ut genom bakdörren.

Anton Adamssons sång har pondus och det är lätt att höra vad han sjunger. Det värsta som finns är att irriteras över en sångröst, då är allt annat runt omkring förlorat. Det slipper man lyckligtvis här.

Visst finns det reggaerytmer och latininfluenser, men rocken dominerar ändå. Dessutom skulle jag vilja addera funk till ljudbilden. Flera gånger när jag lyssnar associerar jag t ex till gamla postpunkfunkbandet Gang of Four från Leeds som jag lyssnade en del på i det tidiga 80-talet. Dock inte fullt så rått utan mer tillagat.
Kan kännas som bagateller, men är kanske viktigt om man vill placera Basko Sthlm mer exakt på musikkartan.

Svengelskan här och där kunde mycket väl ha blivit en belastning, men jag tycker den är charmig och ger skivan ett slags fingeravtryck. Ett fingeravtryck som hade smetats ut till oigenkännlighet om engelskan varit perfekt.
Ett fingeravtryck som bevisar att det är äkta. 

Det finns en frisk pigghet och livslust i musiken som gör en glad. Med ett så ungt band ser jag förstås hur mycket utvecklingspotential som helst, särskilt när man börjar på en så hög nivå redan nu.


Mats Klasson


(Publiceras samtidigt på Musicstage.se)