Hultsfredsfestivalen 2009
Rapport från Hultsfred av Linus Jensen

Onsdag:
Onsdag och första festivaldagen på årets Hultsfred. Sena starttider, första bandet gick på 17.30, gav utrymme till interaktion mellan besökarna i de olika campen och för en förstagångsbesökare som mig var det bra med tid för att bekanta sig med området kring sjön Hulingen.

Första bandet för mig blev irländarna från Boston, Dropkick Murphys. Energi och röj på Hawaiiscenen med sköna låtar som The State of Massachusetts, Workers song och Johnny I hardly knew ya. Innan jag var tvungen att gå vidare fick jag även höra min favoritballad Forever. Perfekt uppladdning för...


Snoddas

...Lars Winnerbäcks första Hultsfredsspelning 2009, en exklusiv återförening med sitt gamla punkband Snoddas på en trång Stora Dans. Innan spelningen börjar har jag höga förväntningar; detta är ju en av huvudanledningarna till varför jag gör Hultsfredsdebut. I publiken ryms människor i alla åldrar, vissa med mer Snoddas-kunnande än andra. Måste dock säga att här är fler "äldre" än jag trott. Stämningen är på topp från start och det känns som att Snoddas är riktigt lyckliga av att vara på scen igen. Det märks kanske allra mest på basist-Anders (eller Anders&Måns-Anders om man vill) som tar i så mycket att han tappar sina glasögon. Under de 50 minuter de spelar är det konstant högt tempo, precis som punk ska vara. De spelar en del för mig okända låtar, men toppar också med några mer kända Winnerbäck-låtar (eller som Anders sa innan de spelade Nån annan: "en Snoddas-låt som Lasse gjorde en cover på") såsom Nån annan, Lovesång och slutnumret Kom ihåg mig. Höjdpunkten för mig var dock de mer kända Snoddas-låtarna Prinsessor och den fantastiska En söt liten flicka.

Efter konserten ser jag ett gäng stå och vänta vid sidan om scenen så jag drar mig dit. Efter några minuter öppnar Anders Johansson backstage-dörren, lapar i sig av berömmet och poserar gladeligen på bilder. Lite senare kommer även huvudpersonen själv ut och kramas, snackar, skrattar och fotas. Total lycka redan första festivaldagen.

LW och jag

Efter lite påfyllning av både fast och flytande föda väntar Franz Ferdinand på Hawaiiscenen. Ett band som är kul att ha sett, men inte så mycket mer. Därför ser jag mestadels av konserten från ölserveringen i Skaken, även om mina kompisar tyckte att Franz Ferdinands spelning var den bästa på hela festivalen.

Jag hade även planerat att se Rookiebandet Twiggy Frostbites spelning men efter lite gammalt hederligt skitsnack i Skakenserveringen hann jag bara se de avslutande två låtarna...

Kvällens sista spelning blir för min del radioaktuella Kings of Leon. Det känns som en ganska trött spelning och efter deras monsterhit Sex on fire får vi nog och tar oss bort från den stora publiken, förbi matställena och hem till festivalboendet.


Torsdag:
Torsdag och en rätt segstartad festivaldag. Vi fick besök av P3 i min flickväns brors husvagn innan jag drog mig bort mot Peter Bjorn & John som spelade på Pampas. Jag blev inte kvar där så länge eftersom jag tänkte börja köa till Lars Winnerbäcks akustiska konsert i väldigt god tid eftersom Teaterladan bara rymmer 1500 personer. På plats i Teater ser jag slutet på norska Madcon. Det är inte riktigt min musiksmak, men konserten i sig var bra. Tänkte hålla mig kvar i Teaterladan för att hålla plats, men efter varje spelning där utrymdes stället och man fick börja köa igen. Därför höll jag mig lite längre bak på kommande spelning med The Virgins i hopp om att komma långt fram i LW-kön.

The Virgins bjöd på en härlig spelning och fastän jag inte hört dem tidigare fastnade jag nog lite smått för dem. Processen återupprepades sedan med att tömma Teater för att sedan släppa in igen.

Denna gång blev det dock smått kaos vid köandet och vakterna fick jobba på rätt hårt för att få styr på det hela. Det blev ändå en bra plats i kön och efter ett tag var hela området utanför Teater fullt med köande människor, antagligen kom inte alla dessa in... I köandet missade jag tyvärr Hello Saferide men från kön kunde jag i alla föra höra låten Anna.

När sedan Lars Winnerbäck gör ensam entré exploderar publiken och ett mäktigare jubel har jag nog aldrig hört i Winnerbäck-sammanhang. Efter två sololåtar får han sällskap av sitt band med Johan Persson, Ola Gustafsson och Anna Stadling. Mästerverken avlöser varandra i den trånga ladan och inte mycket plats ges för dans eller rörelse. Trots det är det bra liv och det blir ändå både hopp och dans. Lasse avslutar huvudsetet med Kom änglar och återigen överröstar publiken bandet och Lasse är inte sen med att låta det ske.

Extranumrena påbörjas med en magisk version av Timglas där bara Lasse och Johan spelar. Efteråt kommer även Anna och Ola upp på scen igen och tillsammans avslutar de med Kom ihåg mig i ännu en makalös version. När de sedan ska tacka för konserten säger en tårögd Lasse att en bättre start på årets Hultsfred kunde han aldrig fått. Jag är böjd att hålla med.

Efter en välbehövlig paus efter urladdningen i Teaterladan börjar det dra ihop sig för festivalens headliner - The Killers. Förväntningarna är skyhöga, inte minst efter alla hyper, hits och youtube-klipp. Och som de presterar! Om det hade funnits ett tak framför Hawaii hade det skjutit i höjden till introslingan i Human. Strax därefter kommer nästa monsterhit, Somebody told me, och starten på deras gig kunde inte varit bättre. De levererar bra energi och högt tempo, en fantastisk ljusshow med massor av effekter och ljus på publiken. Eftersom jag stod lite grann i utkanten kan jag säga att det såg väldigt mäktigt ut med ca 20 000 hoppande människor och det ljus som sköljer över dem från scenen under avslutande When you were young. Eller, avslutande och avslutande... De kör ju Human en gång till som total avslutning och när den väl är slut kan man konstatera att valet av The Killers som headline inte kunde varit bättre. Full poäng!

Samtidigt som The Killers spelade Sonic Syndicate inför en fullsatt Teater. Ett band som det gått spikrakt uppåt för de senaste åren, mycket tack vare deras vinst som gav dem ett skivkontrakt med den tyska jätten Nuclear Blast. Metalbandet lockar både den trogna metalpubliken och några nyfikna förstagångstittare och det kändes som att alla i publiken var nöjda med vad de fick se.

Efter Sonic Syndicate var det dags för ett intressant namn: Marnie Stern. I programbladet stod det att hon skulle göra avancerade och rentav sjuka grejor med gitarren och i brist på annat gick jag dit - och häpnades. Beskrivningen var klockren och hon dominerade totalt i en tyvärr ganska folktom Teaterlada.

The Dora Steins hade jag också läst gott om. På Rookie-scenen fick jag se en skön mix av ståbas, synt och en mysig röst. Trots viss tvekan är jag glad att jag gick och kollade på dem.

Jag är också glad att jag lämnade Takida åt den stora massan och avslutade kvällen på Stora dans. Där spelade Karin Park och eftersom jag är lite svag för electro blev det en skön kväll. Karin Park bjöd på härlig electro med mycket trummor. Publiken bjuder på härlig dans och Karin Park på småkaxiga poser och skön musik. När sedan alla teknikproblem rättat till sig blir det underbart och riktigt, riktigt bra.


Fredag:
Fredagen börjar i Rookie-tältet med punkbandet Monark X, som har sin bas i Hultsfred. Känns stundtals som en Ebba Grön-kopia, en jämförelse som slår väl in när de spelar Flyktsoda som extranummer. Sista låt blir hyllningen(?) till hemorten, Hultsfred City, och först då bryter allsången ut på riktigt.

Anna Ternheim

Näst på tur står Anna Ternheim. Hon sätter sig vid sitt klarröda piano, spelar Broder Daniel-covern Shoreline och succén är total från start. Resten av bandet gör en snygg entré till låtens efterspel innan de börjar spela tillsammans. När de sedan spelar vackra What have I done och Black sunday afternoon känns det mer som att det är ett lyckligt kollektiv som spelar än Anna Ternheim med band. Det ska dock läsas i positiv bemärkning. Det blir ännu tydligare i A french love där alla på scen verkligen får synas och ta plats. Det som överraskar mig mest under konserten är att Anna Ternheim blivit folkligare än hon var första gången jag såg henne: hon klättrar ner från scenen och tar sig ut i publiken och nästan slänger sig i deras armar under Damaged ones. Anna har vuxit en aning sedan hon stod med luvan högt uppe och gitarren tätt intill magen och värmde upp inför Lars Winnerbäcks akustiska turné 2004...

Lars Winnerbäck

En matpaus och en medveten A Camp-miss senare är det återigen dags för Lars Winnerbäck, denna gång med rockbandsuppsättningen. Innan konserten på Pampas kommer Lasse ut vid staketet längst fram, skakar hand, tar bilder och skriver autografer till de trogna fansen. När han väl kommer upp på scen och konserten börjar är det tydligt att det är en lycklig Winnerbäck som spelar, som verkligen befinner sig i sitt rätta element. Han blandar gammalt och nytt, från Singel-skivan till senaste Daugava-plattan. Det är ännu trängre än på gårdagens akustiska spelning och det märks tydligt hur populär Lars Winnerbäck är. Även denna konsert slutar med Kom ihåg mig och det är lika fantastiskt som vanligt.

I Teaterladan spelar Dan Blacks ersättare Andreas Tilliander, även känd som Familjen, dansant electro. Det skiljer sig lite från Familjen, lite mer vuxet även om det är ett flummigt uttryck. 

Andreas Tilliander

På Hawaii är det dags för Mando Diao och när jag kommer dit tjugo minuter in i spelningen är det full fräs och en publik i extas. De levererar sina hits på rad, hyllar döden och berättar livshistorier. För en oinvigd är det en bra spelning med nedräkningen till extranumrena som ett häftigt och ovanligt inslag.

Sedan tillhör kvällen Skåne, åtminstone på de stora scenerna. The Sounds går på Pampas och som helsingborgare blir man givetvis stolt av att se min gamla musiklärarvikarie spela bas i ett så stort band. Dessutom är det kul att se dem i en aningen större miljö än den trånga rockklubben där jag såg dem första gången. Gamla hits som Hit me, Seven days a week och den underbara Rock'n'roll blandas med andra favoriter såsom Queen of apology och sistalåten Ego. Sedan är även de nya låtarna, typ Dorchester Hotel, Beatbox och No one sleeps when I'm awake, fantastiska livelåtar. Ett enda extranummer bjuds vi på och givetvis är det Living in America. Men det räcker, bättre än så blir det inte!

Vår kväll avslutas med lite Timbuktu, som vid sin sida har svängiga Damn!. Är själv inget större fan av Timbuktu, men eftersom en gammal klasskamrat är så kan jag bjuda henne på ett telefonsamtal. Något längre stycke om Timbuktu är svårt att skriva eftersom jag bara såg två låtar. Dock står det klart att även Timbuktu har publiken har med sig och att det är en stor liten artist som uppträder.

Lördag:
Sista dagen och jag hade tänkt börja den med Petter. Tyvärr blev det inte så eftersom kön till bankomaten var extremt lång och seg. Därför fick jag istället börja med Promoe, mest bara för att kunna bocka av honom från listan. Efter ett antal låtar drar jag mig bort för att titta på It's a musical i Teaterladan, men det visar sig vara ett riktigt sömnpiller tyvärr.

Istället blir det Sahara Hotnights, som jag egentligen har ganska svårt för. Visserligen har de en del bra låtar, bland annat Getting away with murder, Japanese boy och Visit to Vienna. Med sig på scen har de även en gästartist från USA. Det känns inte som om det är helt fullt framför Hawaiiscenen, och först vid Cheek to cheek märks det att publiken verkligen är där. De gör även en snygg sorti innan det är dags för dem att komma in igen för extranummer.

Sahara Hotnights

Efter Sahara Hotnights blir det drygt en och en halv timmes väntan på Lars Winnerbäcks finalspelning. En spelning lätt värd väntan. Folk strömmar in från alla håll nästan i väntan på konserten och så småningom gör han bejublad entré. Startlåt blir den någon otippade Jag är hos dig igen som sedan följs upp av lite högre tempo i form av Stockholms kyss och Farväl Jupiter. Det är en spelning med mindre röj än de tidigare konserterna och det känns som det är en njuta-konsert, vilket inte heller är fel. Det bjuds på nya arrangemang till gamla låtar, anpassade för folkmusikstuket och det gör sig riktigt bra, kanske bäst i Söndag 13.9.99. Trots att han tappar bort sig i texterna förvånansvärt ofta (eller kanske inte, fyra spelningar på fyra dagar med olika låtar varje dag sätter sina spår) reder han ut stormen, får publikens hjärtan med sig och ger lika mycket kärlek tillbaka.

Lars Winnerbäck, sista kvällen

Som tack för dessa fyra härliga dagar bjuder han på konfettikanoner, plektrum skjuts ut och slutligen, när alla tror det är över, kommer han ut och sätter sig på scenkanten. Lasse tackar för dagarna, för stödet och hälsar oss välkomna till hans höstturné innan han bjuder på en nyskriven låt som är tillägnad oss i publiken. Succé.

Strax efteråt, efter lite samtal med fler Winnerbäck-fans och intensivt plektrumletande kring Hawaii, börjar Slagmålsklubben (SMK) spela på Pampas. Helt underbar musik, bitpop är underskattat! De bjuder på en fantastisk visuell show med massor av folk på scenen, tomtebloss, träfigurer i dockhus och massa annat roligt. Eftersom låtarna saknar text är det svårt att sjunga med, istället fokuserar publiken på dans! Dessutom bjuder SMK på mycket mellansnack och de skickar även ut bland annat havskräftor och pengar ut i rymden. Fantastiskt!

Thåström

Kvällen och festivalen avslutas med Thåström. En mystisk man, med mörkt scenljus och helt utan storbildsskärmar. Han börjar med Släpp aldrig in dom och det är pampigt och mäktigt. Det bjuds även på fräck ljussättning och massor av blinkande stroboskop och blått sken och jag konstaterar att det är fart i gubben än. Thåström bjuder även in Anna Ternheim för duettsång i Kärlek är för dom. Efter Fanfanfan höjs tempot direkt när han direkt kör Var är vargen, en skön tempoväxling. Avslutningsvis, såklart, spelar han Die Mauer och min festival kunde inte avslutats bättre.

Text och foto: LinusJ

Bonus
Länkar till ett par Snoddaslåtar från Hultsfred, på Youtube:
Nån annan - http://www.youtube.com/watch?v=iNs7no1UGUo
En söt liten flicka - http://www.youtube.com/watch?v=sJSy7orlpWI