Dan Viktor Andersson sjunger Dan Andersson live
Poesifestivalen, Sörängens folkhögskola, Nässjö, den 12 juni 2009

De första folkhögskolorna startades under 1800-talets andra hälft för att stilla den bildningshunger som fanns inom folkrörelserna. Många folkhögskolor är mycket vackra, vackert belägna, vackert byggda. Sörängen i Nässjö är inget undantag. Miljön är rofylld, kreativ, röda hus, smålandsstaket. Invändigt täcks matsalens valmade tak och låga väggar av målningar med smålandsmotiv. Stilen påminner om Carl Larssons monumentalmålningar. Färgerna är dovare än de Carl Larsson använde, ligger närmare den småländska jorden i nyans. Tekniken är den samma, stora färgfält, tydliga, svarta konturer. Simon Gate målade, 1915. Något årtionde senare kom Gate att tillsammans med Hald härska över det svenska glaset. Gate på Orrefors, Hald på Kosta. Deras namn nämns med vördnad. Nu den här kvällen härskar Gates målningar, som Herren själv, över våra huvuden. Stolarna vid borden i matsalen är blå, dalablå, allmogeblå, tunn, mager färg, linoljefärg, ultramarin och zinkvitt, en färg som förr kunde gulna till grönt av ålder och mörker, en färg som aldrig blev särskilt vanlig bland småländska allmogemålare, de fortsatte att måla i brunt.

Här ska Dan Viktor sjunga Dan Andersson, för en publik som består av deltagare på poesifestivalen, sådana som ser ut som poeter bör se ut, och äldre damer, sådana som bär upp det svenska kulturlivet med sina besök på författarkvällar, länsteaterturnéer och konstutställningar. 

Dan Anderssons texter präglas av den tid de kom till i. Det gamla fattigsverige fanns kvar. De allra flesta människor var beroende av hårt kroppsarbete för att få ihop till sitt dagliga bröd. De gamla mindes svält och tiggarstav. Nykterhetsrörelsen predikade mot superiet. Män gick till sjöss. Familjer splittrades när syster och bror emigrerade till Amerika. Journalistiken gav människor utan formell skolning möjlighet att leva på sina ord. Folkrörelserna erbjöd bildning, tillhörighet, och kanske också arbete för den som kunde predika den rätta läran och administrera den.

Klicka på bilden för större version.

Dan Viktor tar fram det skitigaste och svartaste i Dan Anderssons texter, men också lust och åtrå. Det börjar eländigt och slutar ännu värre. Tiggaren Simon super upp sitt morsarv, Per-Ols Per -Erik dränker sig i Vainasjö, lika gott det tycker hans kärlek Mina som träffat en annan. Naturen är något som avnjutes i ryggläge med en liter brännvin i kroppen.

Innan spelningen sitter Dan  vid ett bord tillsammans med sin pianist och sin chaufför, kvällen därpå ska han spela i Bollnäs, 50 mil från Nässjö. Han är avspänd, vänlig, småpratar med den som vill. En ung kvinna har med sig en broderad bonad. 2000-talets unga kvinnor broderar bonader till sina hem, precis som kvinnor gjort de senaste hundra åren. Det är inte längre linnebonader och svårsytt pärlgarn, vars färg bleknar till oigenkännlighet, inte längre ”röd lyser stugan från barndomens dar, bak hängbjörkars slöja”, inte ”gud skydde vårt hem”. Dagens unga kvinnor syr korstygn på aidaväv, ”fuldesign” och ”En stor kuk är en klen tröst i ett fattigt hem”. Texten är hämtad från Dan Viktors senaste skiva, Ett jävla liv. Dan skriver sitt namn på bonaden, omsorgsfullt. Det är svårt att skriva på aidaväv. 

Dan Viktor är lättsam, han skämtar mellan låtarna, lockar de äldre damerna till allsång. Onödigt glättigt, nej snarare en förutsättning för att vi ska kunna gå levande därifrån. Han spelar munspel, skojar om sin ”Bob Dylan-tandställning” och jag känner mig förflyttad till Greenwich Village, New York, tidigt 1960-tal och det är Dylan själv som står på scenen framför mig. När spelningen är över, står två gitarrer, en akustisk, en halvakustisk, lutade mot väggen. Det ligger tre munspel på bordet.

Paisley