Bob Dylan - Together through life

Har svårt att se hur jag någonsin skall sluta lyssna på denna skiva.
Det 33:e studiealbumet i raden nu.
I mitt tycke den bästa Dylan-skiva sen Time out of mind som kom ut 1997.
Har säkert lyssnat 50 gånger sen skivan kom i slutet av april.
Underbar dragspelsblues som oftast svänger på ett stillsamt och behagligt sätt.

David Hidalgo från Los Lobos har förstås stor del i detta med sitt dragspel.
En annan gästmusiker är Mike Campbell från Tom Pettys kompband på gitarr.
För övrigt är det samma band med på skivan som också var med på senaste turnén.

Bob Dylan är som bäst nu för tiden när det kommer till ödesmättade bluesballader.
Det får man mycket av här.
Ofta lätt sentimentala och innerligt berättande texter. Dylan har tagit hjälp med textskrivandet av Grateful Deads textförfattare Robert Hunter. En av hans största idoler. Har väl ingen aning egentligen hur stor betydelse det har haft för texterna.

Roligt också att hitta referenser tillbaka i tiden från olika låtar. Bob Dylan har ju för vana de senaste åren att gå tillbaka i musikhistorien till sådant som har betytt mycket för honom.

Kan också berätta att skivan är egenproducerad av Dylan själv under pseudonymen Jack Frost. Något han har använt sig av de tre senaste skivorna.

Några korta kommentarer följer här om låtarna.

1. Beyond here lies nothing

Det börjar med en av de svängigaste låtarna på skivan. Ganska mycket lånat från Otis Rush – All your love.

2. Life is hard

Dylan ser tillbaka på ett förtjusande sentimentalt sätt. En helt igenom bitterljuv text till låten som tassar fram i ett makligt tempo. Jag får välbehagliga rysningar av detta.

3. My wife´s hometown

En låt om kärlek mot allt sunt förnuft. På något vis samma låt som Muddy Waters I just want to make love to you.

4. If you ever go to Houston

Dylan tar med oss på en rundtur i Texas i sällskap med Leadbellys Midnight special.

5. Forgetful heart

Fantastiskt förtätad stämning med underbart komp till Dylans raspiga röst. En av favoritlåtarna på plattan. Nära släkting till Dylans egen Ain´t talkin´.

6. Jolene

Här ökar takten igen. Svänger lika bra som antagligen Jolenes höfter svänger nedför High Street. Hon måste vara en underbar kvinna. Kanske syster till Little Richards Lucille.

7. This dream of you

Här är det smäktande texmex-toner. Kanske bästa låten. Den för tankarna tillbaka till Desire. Mest på grund av att dragspelet låter lite som fiolerna på den skivan. Eller är det rent av en fiol, svårt att säga. Enda låten som Dylan har skrivit texten till helt själv.

8. Shake shake mama

Den tröttaste av låtarna på skivan. Ger mig inte så mycket med sin tunggungande blues. Inga smarta textstrofer heller. Nej, bättre kan Dylan.

9. I feel a change comin´on

Jag hade länge Baby stop crying från Street Legal som favoritlåt. Nu har Dylan återanvänt den lite och det ger ett lustfyllt resultat. För mig betyder denna låten att det är bättre tider på gång. Hoppas verkligen det var så Dylan också menade, såhär mot slutet av skivan.

10. It´s all good

Här kommer den sarkastiska Dylan fram igen. Han berättar om olika eländiga händelser och situationer men hävdar med envishet att allt är bra. Jag gillar verkligen bluesshufflen som skakar fram.


/Tompa