Olåsta låtar, visare Lisa
En recension av Lisa Ekdahls Give me that slow knowing smile

Beautiful girl, I don´t mind
Don´t stop, keep turning, singing
I´m still around, you will find
Smiling, still burning, bringing 
words of fascination, 
words of admiration

Give me that slow knowing smile
Förlorat sig själv, tappat känslan. Ge mig det där illmariga leendet som om du visste var jag kan hitta…
Visslandet ger extra luft åt den här låten.

I don´t mind
Att inte snegla på andra, att inte bry sig och inte handla efter vad andra ska tycka och tänka. En utmärkt plattform och utsiktspunkt, om man väl tagit sig upp.
Men det gör förstås inget om man blir väl mottagen: ”when we knock there´s the chance that the door opens wide”
Mustigt munspel och pigg banjo dansar på varsin sida.
Att refrängen känns lite raspig och trist, (trots eller på grund av den månghövdade kören) uppvägs av Lisas livfulla och karaktäristiska sång i verserna.

I´ll be around
Andas självsäkerhet, en självsäkerhet som håller oavsett ”up or down”.
Underbart vilsam melodi som ger trygghet. Tomas Hallonstens trumpetsolo tryggar ytterligare.
Till skillnad från I don´t mind tycker jag körandet fungerar mycket bättre här. Lisas en aning förkylda och halvhesa stämma är oemotståndlig.

One life
Ibland förundras man över att man överhuvudtaget finns till, oavsett religion eller livsåskådning. One life är också en låt i den här existentiella andan. När andra ser skillnader, påpekar Lisa likheter. Dessa likheter, enligt henne, härstammande från en enda gud. Frånsett alla änglar och åhgud-utrop tror jag inte att guds ansikte tidigare i Lisas låtar lyst så tydligt som här. Ytterligare ett uttryck för hennes självsäkerhet. ”Now I don´t care if someone says I´m foolish, cause while I´m here I´m singing from my heart.”
Om man inte är troende går det lika bra att dra fram ett par andra tänkvärda saker ur låten. Först den försonande tanken att vi människor är mycket mer lika än olika. ”There´s just one race and it´s the human race.” Sen den förmanande tanken att vi bara har ETT liv och därför ska ta väl vara på det. ”We were brought here, soon we will depart.”
Lägg märke till det korta lätta slutet med akustisk gitarr och kastanjetter.

The world keeps turning
Den befriande insikten att man inte behöver ödsla tid och kraft på sådant man inte har styrka och förmåga att påverka. Att koncentrera sig på det kärlekens kraft kan behålla i sin hand. Men också försöka att inte hålla för hårt i handen, utan att ge varandra friheten. Med detta livsrecept ökar chansen att ”our thing won´t turn out sad”.

Don´t stop
Du får. Våga, ge efter för dina drömmar och önskningar. Våga, du får. Ditt lilla mod och min försiktiga förväntan möts. 
Kanske den låt på skivan som mest påminner om hennes tidigare jazzcovers.

When
Självinsikt, självkontroll, självlärdom men absolut ingen självömkan. 
Skönt gitarrintro och basspel. Mycket angenämt möte mellan rösterna Ekdahl och Brun. Dessutom älskar jag de variationsrika enordsrefrängerna. Enkelt och rikt.

Sing
En peppning till sång, en peppning till liv. Sjung eller viska, bara vi får höra. Spotta ut osäkerheten, smärtan och sjung! 
Här hör jag ekon från Lisas första skivor i sättet att sjunga, i vissa passager. Lite, lite av den gamla yngre Lisa finns fortfarande kvar. Ett trevligt återhörande. 
Uppmaningen att sjunga hörsammas allra sist av Magnus Lindgrens flöjt.

Beautiful boy
En ömsint kärleksförklaring till honom. Låssmeden som lirkade upp låset och trollade bort dörren. Ensamhetens dörr. 
Mycket vackert komp av gitarr och Karen Brunons fiol. Den som faller in i sången här är Keren Ann.

I stort tycker jag albumet är fullt av självsäkerhet, trygghet och klokskap. Kan också ana en avspändhet grundad i den här säkerheten. Den spända, arga, ledsna och trotsiga Ekdahl har fått ge vika för den lugna, självsäkra och visa Lisa. En vishet som visar sig när Lisa debuterar, debuterar som låtskrivare på engelska.
Mathias Blomdahl har förstås stor del i den här skivan som producent av de flesta spåren och som månginstrumentalist. Tobias Fröberg har producerat One life och Sing.

I´ll be around, One life, When, Sing lyssnar jag allra helst på från det här albumet. I smyg lyssnar jag också på Beautiful boy, fast jag varken är vacker eller pojk (längre), och aldrig har dyrkat upp något lås. Jag fumlar i fickan efter nyckeln, låtsas låsa upp och dyrkar Lisa istället.

Mats Klasson


(Publiceras samtidigt på Musicstage.se)