I Värmeland
En recension av Sofia Karlssons Söder om kärleken

Kärleken brukar vara varm. Befinner man sig söder om den bör det vara varmare än varmt, dvs hett. Åtminstone på norra halvklotet. Ett hett land kan man väl kalla Värmeland, för vi ska väl inte hamna hos de hornförsedda bockfotade? 

Söder om kärleken är Sofia Karlssons första helt egna album. Det är mer enhetligt än de föregående. Inte så konstigt. Något problem att hitta kompetenta musiker till skivan fanns förstås inte. Hon verkar ha hur många mästerliga musiker som helst att tillgå. Minst ett fotbollslag, inklusive avbytare.

Resan i Värmeland inleds med Du var där. En finstämd låt som rör sig från det lilla tysta förgångna, till det stora, bullriga moderna. Nu menar jag textmässigt. Får Harry Martinson i tankarna. Han kunde som få förena mikro och makro. Sofia gör här en mycket vacker och tänkvärd variant på detta.

Skärmarbrink är en hyllning till banverkets personal. Aldrig tidigare har väl dessa moderna rallare fått ett sådant skarpt strålkastarljus på sig. En banverksarbetande vän till mig som också beundrar Sofia och hennes musik, kände sig extra varm om hjärtat av den här sången. Det här är förstås hans sång.

Smält mig till glöd har en melodi så skönt smekande och ord så varma vackra. Man blir oundvikligen tinad och röd om kinderna. Om att våga ta det där långa steget. En av mina favoriter på skivan.

Minnet av en nära bortgången och den där längtan att återförenas, någongång någonstans, beskrivs i Andra sidan. Här hjälper även Sofie Livebrant till med sången.

DADGAD har en rolig och rörande bakgrundshistoria som Sofia berättar på sin turné. Konserterna på den här turnén kan rekommenderas å det varmaste, inte bara för att få den historien, utan för att det kan bli en av dina bästa konsertupplevelser någonsin. Jag talar av egen erfarenhet.

Dina händer (Göteborg) är ytterligare en varm, nära låt. Med ömma ord berättas om styrkan man får i närheten. Den styrka som kan ta en genom det gråaste och kallaste.

Stjärnor över Asahikawa skrevs, som titeln antyder, under turnén i Japan nyligen. Att uppbringa modet att ge sig hän och våga göra sig sårbar. Liksom på Smält mig till glöd finns här en melodi som lätt fastnar. Kanske därför som dessa båda låtar fått egna personligheter, vilket tilltalar mig.

Visa från Kåkbrinken är en låt som andas stundens justnulycka uppvärmd av förälskelsen:
”Jag tror jag har allt.
Allt som jag behöver.”
Kan inte låta bli att citera ytterligare en rad:
”Allt hat är innebrunnen kärlek.”

Nyårssången Blåsut uppmanar till att städa upp, rensa ut, ta nya tag och börja om på nytt. Det där att välja ny väg mitt i gamla vanor och rutiner. För livet är kort och det finns ju så mycket att upptäcka och prova.

Regn över Årsta tolkar jag som en stopptänkefterochtillbakaettsteglåt. Dvs att i hastigheten stanna upp, tänka efter, hinna känna, ta vara på ickemateriella värden och kasta en del av det materiella på soptippen (eller hellre köra till återvinningsstationen – med miljöbil eller cykel förstås). Att ge sig tid att leva ett mer mänskligt, mindre stressfyllt liv. Bli mer öppen för egna och andras känslor och behov.

Gustaf Ljunggren gör en kort lugnande andningspausversion på lapsteel av Andra sidan, på sitt alldeles egna sätt.

Imma på fönstret är en romantisk, sensuell promenad i stockholmsmiljö där en man närmar sig sin älskades hus, där de till slut förenas tyst och självklart. Kroppsligt och själsligt.

Roger Tallroth har komponerat musiken i Alltid dig nära, och sen skrev Sofia en text till den.
En önskan om den ömsesidiga närheten och kärleken som lyfter oss över svårigheterna. En av de tre låtar på Söder om kärleken jag tycker extra mycket om.

Förutom kärleken hittar jag ytterligare en röd tråd invävd i det här albumet. Det är Sofias skickliga förmåga att förena influenser från gamla visor och folkmusik med den moderna människans personliga tankar och känslor. Sångerna känns både traditionella och tidlösa. Beror kanske delvis på att den gamla musiken ofta handlade om det allmänmänskliga, men nog minst lika mycket på att Sofia är något av en bro mellan gammalt och nytt. Tror t ex att många unga människor fått upp öronen, och t o m fått dem att fladdra, för visa och folkmusik, tack vare Sofia.

Många av låtarna är också fyllda av finstämd poesi med tänkvärda, träffsäkra och vackra formuleringar. Att skriva sådant är förenat med risk att bli klyschigt, kitchigt eller pekoralt. Sofia undviker detta effektivt med äkthet, musikalitet och språkkänsla. Också med insikten att det korta, enkla och fåordiga säger mer än det komplicerade och mångordiga. Med detta skrivet, riskerar JAG väl i högsta grad att bli åtminstone klyschig OCH alltför mångordig. Men jag kan inte komma på något personligare och enklare sätt att säga det på.

Sedan tidigare visste vi att Sofia är en av Sveriges bästa sångerskor. Nu har hon även berömvärt bestått provet som låtskrivare.

Det var behagligt i Värmeland, inte alls svettigt som det kunde blivit. Ska bli spännande att se och höra vad Sofia hittar på härnäst. Om jag fick önska något, vore det något som kontrasterar till den här skivan. Kanske med mer vildhet och galenskap. Jag är övertygad om att Sofia kan göra det också. Tills dess njuter vi av Söder om kärleken, som är så behagligt varm, i väntan på vårvärmen.

Mats Klasson

(Publiceras samtidigt på Musicstage.se)