Laleh, The Tivoli, Helsingborg 21 mars

Gullig blåval
En Lalehkropp är lätt och inte stor.
Mest skinn, ben, inte mycket mull.
Blåvalen är större, större än storebror
Glädjen glittrar, kappsäcken full av gull

Som uppvärmare till Laleh fick vi höra Kristoffer Åström. Han växlade mellan gamla låtar och nyare. De senare avsedda för kommande albumet Sinkadus. Han växlade också mellan elgitarr och akustisk. Med mina referensramar lät han lite som Christian Kjellvander, med samma trygga, stadiga gitarrkomp, men med en lättviktigare röst. 
Trots den alltid svåra situationen att på ett fåtal låtar försöka fånga publikens intresse och uppmärksamhet, tycker jag Kristoffer klarade sig bra. Att vara förband är tufft: Att som relativt okänd på kort tid försöka få uppskattning av en annan artists publik. En publik som kanske ännu inte anlänt eller som är mer intresserad att berusa sig med drycker.

Hon är sig lik, Laleh. Full av energi, känslor, livslust. Sprudlande, stampande barnslig men stark och klok som en Långstrump. Generös meddelande sig sina musikaliska resurser. Hennes kappsäck är full av gullpengar som inte verkar kunna minska i värde.
Vet inte hur hon lyckas bevara gullkursen, men man är glad att kunna konstatera det.

Kvällen börjas med Lär mig om, från uppväxtens längtor.
Sen blandas gammalt och nytt, lugnt och snabbt på ett omväxlande sätt. Simon says fick upp pulsen. Den lilla korta History från senaste skivan blev extra effektfull live.

Gamla godingar som Hide away, Invisible, Live tomorrow och Call on me friskade upp minnet.
En halvgamling som jag saknade i setlistan var Your town. Däremot gjorde hon Han tuggade kex på ett mycket corneliskt sätt. Laleh kan inte förneka att hon också är full av svenskt trubadurarv.

En annan låt som växte från smal Lalehkropp till stor orkesterblåval var Bjurö Klubb. Laleh liksom gestaltade fram valen med gester och röst. Tack vare god hjälp av det utmärkta bandet låg blåvalen där, på The Tivolis lilla scen.

Roliga texttillägg och nyskapade verser fick vi både i Bjurö Klubb och Storebror. I den sistnämnda var det något om hästar…
Åhörarna nynnade med som härlig nynnekör vid ett par tillfällen, inte minst på Det är vi som bestämmer.

Prinsessor öppnade dörren till barnkammaren innan det var dags att ge sig ut i stora vida världen med Nation och den på persiska sjungna Farda. Fick lära oss att farda betyder morgondagen. Farda transformerade sig till ett stressigt jazzigt slut, som en tågresa från Teheran till New York ungefär.

Ett nummer som jag blev lite besviken på var November. Kanske för att den kände sig vilsen i vårliga mars…

Men avslutningen var en höjdare. Det var först i första extralåten Snö (filmmusik från ”Arn”) Laleh tog fram de verkliga röstresurserna. Det är då man kan identifiera henne till hundra procent. Lalehs ta-i-röst är ungefär som mitt fingeravtryck, så gott som omöjligt att skilja från personen.
Allra sist kom Big city love med ännu mer publikmednynn och orkesterös. För att ha något att klaga på var det kanske inte så smart att presentera bandet när ljudvolymen var som högst. Därför svävar jag fortfarande lite i osäkerhet om vilka de duktiga musikerna var. 
Men var det inte gamla Lisa Ekdahl-basisten Andreas Nordell, en intillinnetbankande trummis, en gitarrvirtuos som även kunde spela spanska (var det Adam?) samt en klaviaturfager och dragspelslen kille med pigga fingrar? Maila mig gärna deras namn, ni som vet.

Lalehs gullkurs ligger kvar till igenkännlighet och går upp några punkter tack vare musiklust och medmusikanter.
Det är sådan trygghet och glädje vi behöver i krisvarseltider.

Mats Klasson

(Publiceras samtidigt på Musicstage.se)