Sursol & kandelaberljus
(intryck och tankar kring Sofia Karlssons och hennes bands konsert på Stålboms, Falkenberg den 21 juli 2008) 

Mötte solen när jag stod i kön till Stålboms i Falkenberg. Den var på väg ut. Den såg lite sur ut. Vet inte vad den har emot mig denna sommar. Så fort jag kommer i närheten, försvinner den. Måndagskvällen på Stålboms inleddes därför med två timmars regnande. 

Först när konserten började blev det uppehåll. Solen visade långfingret åt mig på avstånd genom att måla upp ännu en regnbåge.  

En jättekandelaber lyste tillsammans med scenbelysningen istället upp kvällen. Lite frusna stod vi där och droppade. Först när Sofia och Sofie sjöng sin engelsksvenska ”Grey skies” kunde jag le igen. Och sen blev det ljusare, djupare och varmare. 

Det kan ju inte bli annat när man möts av denna härliga blandning som Sofia Karlsson, Sofie Livebrant och det övriga bandet bjuder på. 

Ena stunden visar dessa scenpersonligheter upp sina missar, tillkortakommanden, felsägningar, praktiska missöden och svårstämda instrument vilket gör att man själv känner sig ganska normal i sin mänskliga ynkedom. I nästa stund är det full koncentration när låtarna framförs. Alla dessa skickliga sångerskor och musiker som kramar ut det yttersta ur varje låt, för sin egen och för vår skull. Sådan professionalism kan ofta bli perfektionism och perfektionism kan leda till att känsla och uttryck blir stelt och kallt. Men det blir det aldrig med det här gänget. De kan vara professionellt skickliga, utan att förlora känsla, naturlighet och närhet.

Man kan inte annat än imponeras och beröras.

Repertoaren denna kväll består av de flesta av Sofia Karlsson guldkorn. Dessutom Tom Paxtons/Fred Åkerströms ”Jag ger dig min morgon” och Jussi Björling-klassikern ”Till havs”. Den sistnämnda framfört på ett sätt jag aldrig hört den förr. Som om Sofia stod som vindskydd mot den piskande havsbadsvinden och vi istället nåddes av en betydligt behagligare bris. 

Sofie Livebrant hade kommit över en tusentjock diktfylld Emily Dickinson-bok. ”Kommit över” är kanske inte rätt uttryck, för hon hade ”fastnat i den”, påstod hon. Den dikt som Sofie tonsatt och vi fick höra handlade om att komma hem. Kaféträdgårdens egna fåglar hörde visst när Sofie sjöng ordet ”birds” för de svarade ljudligt och sjöng med.  

Ännu en gång fick vi vara med om en pandeiro-duell. Pandeiro är en brasiliansk typ av tamburin. Olle Linder och Fredrik Gille bollade rytmer mellan sig och till slut kom Sofia fram och agerade nät mellan dem. Om jag minns rätt var det här hon sjöng ”Jag har drömt” endast kompad av dessa pandeiros. 

”Den snygge killen i skolan” Gustav Ljunggren spelade ”knägitarr” på några låtar, vilket gav en svävande känsla. Det lyfte. 

Roger Tallroth hade ett par gitarrer ur sin stora källarsamling med sig, samt en mandolin. Dessutom agerade han auktionsutropare: ”Allt på scenen är till salu!”  

Sofie och Sofia trängslades vid klaviaturerna och fick knappt plats. Efter lite kroppsvridningar och justering av rumporna på stolarna fick de precis plats. Detta trängslande skylls på att de frossat alltför girigt på Stålboms goda kakor och bakverk. 

Sofia spelade gitarr, den cittraliknande autoharpan, fiol i ”Helgdagskväll i timmerkojan” och flöjt i ”Jag spelar för livet”. Förutom att sjunga alltså. Mångsidig är ordet. 

I slutet av konserten stannar allt upp. Minuter och sekunder försvann. Allt är nu. Det var när Sofia sjöng a capella, totally unplugged, med sin enda röst, oförstärkt och oförställt, oj så starkt. T o m fåglarna är tysta och lyssnar. Fantastiskt vackert. 

Sen får vi möjlighet att önska låtar. ”Balladen om briggen Blue Bird av Hull”, ”Två tungor” och ”Spelar för livet”. 

Livebrant höll vid sin klaviaturplats, granne med den mångarmade mr Candelaber, liv i kvällen genom att ständigt tända slocknade stearinljus.

Kanske har jag fel, men minnet viskar att ungefär här framfördes ”Du liv”. Tror att detta är den Dan Andersson-tonsättning av Sofie Livebrant som jag tycker bäst om. 

Dessutom bidrog ljudtekniken och alltiallopappan(daddan) Mats Andersson symboliskt med ett 9-voltsbatteri när någon batteridriven apparatur på scen fallerade. Även han höll alltså liv i kvällen. 

Men begränsningen höjer ju värdet lite till. Evigheten är som bekant överskattad, som en inflation i tid. Så efter att vi applåderat in gänget två gånger är det slut.

När jag går därifrån känner jag värmen i ryggen och i bakhuvudet. Men det är inte den sura solen som värmer, det är något annat. Tar med mig den där värmen in i hösten och vintern.  

(Men jag hoppas återse Sofia i Linköping den 23 augusti, när hon hänger med Winnerbäck).

Mats Klasson