23 februari 2013

Jag tror det var 1999 – ungefär. Jag är dålig på vilket år saker inträffade. Men Kristina från Duvemåla hade premiär i Malmö 1995 och kom så småningom till Cirkus i Stockholm. Jag hade redan sedan jag först såg en dokumentär om den audition som föregick musikalen där rollbesättningen bestämdes, blivit alldeles tagen av Helen Sjöholm så visst tusan längtade efter att få se föreställningen. Musiken hade ju redan släppts i en box om tre cd-skivor och en liten bok med texter och förklaringar och den hade jag lyssnat in ordentligt innan och det tror jag var bra.

Så kom då dagen när jag och min godaste vän Ulla skulle få gå och uppleva allt live på Cirkus. Jag var nog väldigt nervös innan eftersom man aldrig kunde veta om det skulle vara Helen Sjöholm i titelrollen eller hennes ersättare – de alternerade ju en del eftersom det var täta föreställningar. Så det första jag gjorde när vi kom fram var att springa in och kolla kvällens rollbesättning. Yes! Visst var det Helen. Jöback var ersatt för kvällen med det gjorde mig mindre. Program införskaffades, biljetter revs och platserna intogs. Belysningen ströks och publiksorlet tystnade förväntansfullt. Så var man plötsligt förflyttad till en stenig åker vid Korpamon. Prologen som är rätt symfonisk övergår så småningom i mer folkmusikinspirerade toner och Kristina kommer inspringande barfota till sin gunga vid Duvemåla hage. Från den stunden fanns det inget 1900-tal, ingen cirkusbyggnad, ingen publik – det fanns bara jag, 1800-talets Småland och Kristina och Karl-Oskar. Jag var helt uppslukad. Det var ju inte bara musiken – nu tillkom ju också den övriga dialogen och miljöerna.

Foto: Martin Skoog

Det hela är ju många gånger en rätt hemsk historia som ni väl alla säkert vet – men samtidigt så innerligt vacker och hjärtskärande. Hela föreställningen var på fyra hela timmar men kunde för min del fått pågått dubbelt så länge. Hur som helst var det plötsligt paus och jag slets tillbaka till Cirkus och nutiden. Ulla skulle uppsöka damrummet så jag köpte varsin bira och gick ut för att ta ett bloss. När Ulla anslöt tittade hon på mig och utbrast häpet: ”Har du spillt på dig?” Halva min t-shirt var genomdränkt – av tårar tydligen – tårar av både lycka och sorg…

Sedan var det dags att bege sig tillbaka till 1800-talet och nybyggarlandet i väst.

Vi promenerade från Cirkus via Strandvägen bort till Kungsträdgården och tunnelbanan hem utan att ett ord yttrades. Ord kändes väldigt överflödiga.

Ja, det var ett minne utöver det vanliga.

/mazken