Om ett försök att få i sig en fika en vinterdag innan bion
ett litet kåseri av mazken

Visst är jag en kaffedrickare. Det första jag gör när jag kommer till jobbet på morgonen är att fixa mig en stor balja ”java” – även om kaffet som rinner ur den väsnande maskinen inte är så bra som jag önskar.

Hemma är jag mer noga med kvaliteten. Mörkrost måste det vara – eller skånerost. Ett tag hade jag en kompis som ägde en kaffehandel i Söderköping. Då var jag bortskämd med olika goda blandningar som förgyllde mina helgmornar.

Men jag är inte så van att gå ut och fika på kaféer. Det normala för mig när jag går på stan och behöver en liten rast är att slinka in på en pub och ta en bira och eventuellt något att äta. Men nu skulle Vännen och jag gå på bio, så för att undvika att sitta i biosalongen med svår kissnödighet på grund av öldrickande, bestämde vi oss för att gå och fika i väntan på att filmen skulle börja.
På en timme mitt i Stockholm city borde man ju lätt kunna hinna fika både en och två gånger. Vi begav oss till Kungshallen – ett ställe fyllt av restaurangliknande etablissemang.

Där låg det grekiska stället som vi varit på några gånger och ätit grillad halloumi och druckit öl eller vin. Gott om plats var det – men kanske inget ställe för två vilsna själar på jakt efter fika.

Där fanns puben en trappa upp på balkongen med sin hängvänliga bardisk. Barstolarna sken inbjudande och förföriskt mot oss, men fikafaktorn var låg och vi uppbådade en inre styrka och vände ryggen åt.

Men där till höger fanns det väl ett fik. Jo, men visst var det så. Dock var det alldeles överfullt och kön fram emot glasdisken med alla bakverken, ringlade metervis ut i lokalen. Hur dessa köande människor skulle kunna hitta en ledig sittplats var en gåta. Den redan sittande folksamlingen verkade trivas allt för väl för att vilja överge sina åtråvärda platser. Snålblåsten och gråvintern utanför verkade inte locka dessa kaféernas övermänniskor.

Vi kapitulerade och gick ut på Hötorget för att söka efter ett fik med lediga stolar.

Mörkret hade fallit över huvudstaden och enstaka vinglande snöprickar syntes passera gatlyktorna. Borta vid Pub (varuhuset) lös texten Café i röd neon på väggen. En trappa upp var lyset tänt bakom fönstren och fikande människor skymtade nerifrån torgets kullersten. Men var fanns entrén? Vi gick fram och tillbaka under fönstren och letade men ingen dörr hittades. Kanske var man tvungen att gå in på Pub för att komma dit. Vi försökte med detta – men även här drog vi en nitlott. Klockan tickade fram emot filmstarten så vi bestämde oss för att försöka finna ett ställe med entrédörr istället.

I samma byggnad som biokomplexet fick vi till slut syn på ett ställe som utlovade kaffedrickande och tilltugg. Vi hittade till och med dörren och klev frusna in i värmen. Här fanns det gott om lediga sittplatser, faktiskt så verkade vi vara de enda gästerna. Vi var tvungna att gå fram och fråga om det var öppet. Jo då – vi var så välkomna så.

Men nu började nya problem.

Min beställning var rätt enkel tyckte jag:

”Kaffe och en ost-och-skink-fralla tack.”

Tjejen bakom disken verkade vänta på en fortsättning men eftersom jag inte utvecklade min mening så gav hon mig en blick och undrade vad för kaffe jag ville ha.

”Vanligt kaffe” blev mitt svar.

”Vaddå vanligt? Latte eller…”

”Nej – kaffe.”

Tjejen såg ut som ett frågetecken och visade på en skylt till vänster vilket utbud av drycker som fanns tillgängligt.

Jag stavade mig tyst igenom texten ”Espresso, Latte, Cappucino, Mocca, Café au lait, Café crème, Wiener melange, Macchiato, Chocoffe, Espresschok, Ristretto” – alla uttal var jag inte säker på.

Medan jag försökte förstå mig på innehållet så beställde Vännen en latte och någon sorts muffins som fått ett franskt namn som jag inte minns idag. Men en muffins var det – en chokladmuffins.

Nu vände sig tjejen bakom disken åter mot mig och undrade om jag hade bestämt mig.

”Har ni inte vanligt kaffe? Svart kaffe – bryggkaffe – utan socker, mjölk eller annat konstigt i.”

Tjejen tittade sig osäkert omkring och sa att hon nog måste gå och fråga, varpå hon försvann ut i bakomregionerna genom en svängdörr. Vännen hade redan hittat en sittplats vid fönstret och hon läppjade på sin ljusbruna dryck. Stolarna var troligtvis designade av någon urflippad själ som velat skapa former ingen annan sett tidigare – hur man över huvud taget kunde sitta i dem framstod som en gåta, men Vännen lyckades ju, så det borde gå.

Efter ett par minuter kom tjejen åter ut genom svängdörren bärandes på en sån där vanlig rund kaffepumpa – en sån där som brukar stå i lunchrum på arbetsplatser. Troligtvis var den hämtad ifrån personalrummet eftersom den inte hade en given plats runt kassan bland alla upptänkliga maskiner som jag inte hade en aning om vad de var till för.

Hon tappade upp den svarta, ångande drycken i en mugg i stengods – men utan öra.

Jag tackade och försökte nu att beställa min fralla med ost och skinka.

”Nja, vi har baguetter och ciabatta. Vad för ost vill du ha? Vi har en här med mozzarella och parmaskinka.”

Hon pekade på ett monster till dubbelmacka proppad med diverse ingredienser som såg ut att kunna spränga gladpacken som den inslagits i. Det skulle ha tagit mig en normal lunchrast att äta upp den – och jag ville ju bara ha en vanlig ost-och-skink-fralla – helst en överdel.

Nu var det bara en kvart kvar till filmen skulle börja så här gällde det att beställa något som låg framme – något jag kunde peka på.

”Jag tar en sån där chokladmuffins” sa jag och pekade på det franskdöpta bakverket.

Hur mycket det kostade minns jag inte, men jag minns att det inte fanns några brickor och att jag höll på att få brännmärken på fingrarna när jag balanserade den skållheta och öronlösa muggen bort mot fönsterbordet.

Vi hade lyckats!

Om filmen var bra eller amerikansk kommer jag inte ihåg, men vi hann dit innan den började och vi slapp sitta där kissnödiga.

Efteråt gick vi och tog varsin öl på puben – det kändes tryggt.