Intervju med Eddie Lövholm Eriksson
Intervjun gjord i maj 2012. Med anledning av Jag har lovat för mycket igen, som släpps 23 maj.

Ditt nya album. Är det något att hålla i handen? Bokstavligt och bildligt.
Inte rent fysiskt, så det ska vara bildligt talat då. Vi är nog inte så olika, du och jag skulle den också kunna heta. En liten utsträckt hand.


Med tanke på albumtiteln. Vad är det du har lovat? Vad kan du inte infria? Varför händer det igen?
Oj... Jag har en tendens att lova mig själv för mycket. En återkommande känsla. Själva titeln kom jag på i en övernattningslägenhet i Västervik.

Bilden som ska användas som albumcover.  Foto: Sandra Predan

Ge en kort biografi, utan testamente, för dem som inte känner dig så bra!
Eddie Lövholm Eriksson, 24 år. Älskar Degerfors IF. Skriver låtar och är kanske inte speciellt bra på något annat. Fast man vet aldrig...


Ditt namn nämns ofta tillsammans med Bara Unplugged. Vad är det?
Bara Unplugged är Stockholms trevligaste klubb. Vi bokar band till Bara Vi på Skånegatan. 


Vilka musiker och medarbetare är medansvariga för skivan?
Min producent heter Per Alexander Esbjörnsson. Övriga medverkande är Anna Stadling, Carl Ekerstam, Angelie Ellsén, Martin Håkansson, Luc Deutchmann, Anton Näsman... ja, listan kan göras lång (och skivan är ju faktiskt inte klar när jag skriver det här)
Men det är kul med så mycket bra folk!


Någon som tar dig i örat ibland? Någon som torkar tåren?
Eh, näe... jag vet inte faktiskt.


Inspirationskällor? Gamla och nya. När och fjärran. I olika genrer.
Jag lyssnar så klart mycket på svensk musik, vispop, folkrock och sådär. Fast det är svårt det där med inspiration. Jag känner mig väldigt sällan inspirerad att skapa musik när jag hör annan musik. Gammal folkmusik och jazz kan sätta igång mig ibland, Jan Johansson till exempel. Fast det resulterar inte i så mycket musik heller, då vill jag rita om kartan istället och göra något annat. Eller så får jag prestationsångest.


Någon särskild artist eller skiva du lyssnat extra mycket på det senaste halvåret? Någon mindre känd musik du vill rekommendera?
Annas skiva E4 mot norr har jag lyssnat väldigt mycket på och Stiko Per Larsson har dykt upp i öronen med jämnare mellanrum, speciellt hans första skiva. Annars lyssnar jag mycket på folkmusik, jag slukar allt jag kommer över. Tullamore Brothers, Väsen, Sofia Karlsson, Ådra... och så Jan Johansson, då. 

Jag har upptäckt mycket bra musik det senaste åren, men ska jag slå ett extra slag för några skulle jag säga trion Varg och singer/songwritern Cajsa Siik. Sen finns det en visartist som heter Oscar Danielson, som är något av en doldis, minst sagt. Sveriges bäst bevarade hemlighet, sägs det, och ja... det är han nog. Alla gör musik som känns i magen och det ska den ju göra.

Foto: Kristin Unger

Har du någon Söndermark, där du brukar dra dig undan för att fundera och skriva?
Hehe... nej. Eller, jo, men det har väl alla? Platser där man kommer ner i varv och kan stanna upp lite. Örebro är ett bra sånt ställe, saker är inte lika pågående där som i Stockholm. Det är väldigt skönt. 
Uppsala åker jag till titt som tätt också. Finfikar med tårta och kaffe på Ofvandahls Konditori. Många fina vänner där.


Vilka grimascher har du lust att göra och åt vilka? Vilka ballader vill du skriva?
Balladen om Pers Hans Olsson. Jag såg att det kommer en dokumentär om honom, så jag får se den först kanske.
Jag hörde talas om honom genom Pelle Lindström. Han berättade om när Pers Hans skulle lära glada entusiaster att spela folkmusik på en kvällskurs. Efter ett halvår var han bedrövad över att alla fortfarande spelade alla låtar likadant, utan känsla, sterilt.
Man ska spela med hjärtat, så är det. Balladen om P-H Olsson, det kanske vore nåt...


På tal om skivutgivningsdatumet 23 maj, muckade jag från lumpen den 23 maj 1979. Om du skulle plocka fram någon musik som spelades in 1979, vad skulle du lyssna på då?
Jag är superdålig på sånt där. Har vänner som älskar att grotta ner sig i gammal musik. Men jag brukar stänga av i ”Det var bättre förr!” –diskussionerna. Det var säkert bättre förr, men vafan... Ja, Bob Dylan får jag väl säga.


Låt oss se framåt istället då, om du tittar på relativt färska sjungare/sångskrivare som skriver låtar på svenska, vilka tror du man fortfarande lyssnar på om ett decennium? 
Annika Norlin blir bara bättre och bättre. Sen tror jag och hoppas att Markus Krunegård fortfarande håller på om tio år. Fast dom kanske inte är så färska, egentligen. Det är väldigt svårt att säga. Vi får se vad det blir av alla om några år. Idag är ju alla låtskrivare, grafiska designers, bloggare, krönikörer, kläddesigners och författare samtidigt.


Hösten 2010 recenserade jag din EP Brev från stängda rum både på Kafé K och Musicstage, under rubriken "Handen tänder solen". Recensionen avslutade jag med dessa ord: "Om Eddie lyckas balansera mellan sin egen stig och de farliga lejongapen, mellan friheten och blåbären, bjuds det kanske på ett helt album så småningom. Blåbärspaj med lejontass. Förhoppningsvis ett album med behagligt ljud belyst av en nytänd sol. Solen är ju egentligen en stjärna, bara man får lite avstånd och perspektiv på den." 

Nu när det bjuds på ett helt album, finns det överhuvudtaget en blåbärspaj med lejontass där? På vilket sätt i så fall, som du ser det?
Några låtar serveras nog med Vargtass, snarare. Producent–Per är från Östersund och allt Anna rör vid får ju en strimma vackert, norrländskt vemod. Blåbärspajen får man leta efter, men den finns där...


En naturlig följdfråga blir: Hur skiljer sig låtarna på nya skivan från dina tidigare? Vad är likheterna?
Spannen är bredare och vi tar ut svängarna mer, hoppas jag. Jo men det gör vi nog! Det är en större skiva, sett till ljudbilden. Och så tycker jag att jag blivit bättre på det där med att skriva musik, inte bara grottat ner mig i texter och tagit någon melodi som funkar. Men... texterna blev ju bra, dom med.


Hur kom ditt samarbete med Anna Stadling till?
Vi lärde känna varandra när hon skrev till mig och sa att hon gillade min musik. Så träffades vi ute någon gång på krogen och snackade lite. Rätt vad det var så stod vi på samma scen i Örebro och sen när vi skulle börja med skivan var hon den första jag ringde. Jag minns att jag tänkte att vi gör bara Millas sång om vi får med Anna på den. Jag är väldigt glad att hon valde att tacka ja. En bra låt och en ny fin vän, mer kan jag nog inte be om.


Spelningar i sommar. Var, när och hur? Tar du E4:an både mot norr, söder, öster och väster?
Ja, det drar åt lite olika håll, både norr och söder. Just nu vet jag att vi ska spela i Uppsala på HiJazz 22 maj. Vi spikar och går ut med fler daturm i samband med skivsläppet.

Eddie Lövholm Eriksson   Foto: Kristin Unger

Planer ännu längre fram?
Om jag det visste... vi får se vad det blir av allt. Nu ska vi ut och spela något år lite överallt. Sen får vi se, har börjat skriva lite igen. Ser en liten ljus prick några mil in i tunneln.


Vilken fråga ovan skulle du helst velat slippa? Vilken fråga saknade du mest i intervjun? 
Alltså... vissa frågor är ju svåra att svara på. Så att det blir bra, åtminstone. Den här till exempel.


Om vi lämnar musiken, någon dröm du har? Något du gärna skulle vilja göra eller uppleva?
Oj... ja, det är så klart mycket man vill uppleva. Mina innersta drömmar får jag nog behålla för mig själv, men jag tycker det är dags att Degerfors IF går upp i allsvenskan.


Var och hur får man tag på skivan?
Skivan kommer att finnas tillgänglig på Spotify och iTunes, men jag ska se över hur det blir med det där att trycka upp fysiska skivor. Ska försöka dra i lite trådar...


Intervjuare: Mats Klasson

Millas sång på Spotify.

Millas sång på Youtube.