Intervju med Gunnar Källström
Jag träffar Gunnar Källström & Fridens Liljer några timmar innan spelningen i Kalmar för att ta ett par bilder och för att intervjua Gunnar så att vi kan få reda på lite mer om honom och det han gör. Vi slår oss ner bakom Söderportscafét med en väldigt smal och skrikande katt som sällskap.

Gunnar pustar ut och njuter av tystnaden och lugnet ett par minuter innan han berättar att han gjort en radiointervju innan och att de kom fram till Kalmar i sista sekunden. Det blir problem om man kommer försent till en radiostation. Jag skrattar och frågar hur det kom sig att de blivit försenade. “Precis innan Kalmar ligger det ett ställe som heter Nybro där de serverade våfflor så där var vi ju bara tvungna att stanna och äta. Sedan blir det som det blir, man sitter och slöar lite för länge.”


För oss som inte vet så mycket om er. Vilka är ni och vem gör vad?
Gunnar Källström - sång och gitarr
Livet Nord - violin
Markus Ahlberg - trombon
Dan Viktor - gitarr, munspel, sång
Martin Olsson - sologitarr
Petter Ericsson - bas
Johan Håkansson - trummor
Clas Engwall - bas
Martin Blomberg - trummor

När kom bandet Fridens Liljer till?
- Vi har spelat ihop i fem och ett halvt år nu. Ibland händer det något så att vi får ta in någon annan musiker än den ordinarie. Ikväll har vi Anders Skanse på gura istället för Dan Viktor. Trummisen ikväll är Mårten Magnefors.

När började ni den här turnén, Prästens Kråka?
- Vi har bara gjort ett par spelningar innan ikväll och har cirka 20 spelningar i höst. Vi har spelat lite i sommar med låtar från den förra plattan Krumsprång.

Vad vill ni förmedla mer er musik?
- Först och främst glädje och ro!

Hur laddar ni inför ett gig? Är ni nervösa?
- Ja, jag själv brukar dricka en ansenlig mängd kaffe. När vi väl är på stället så repar de andra som galningar men det klarar inte jag av så jag brukar ta mig en promenad. Det är skönt med lite stillhet innan man går på scen.

Vem av er skriver låtarna? När ni skriver, vad kommer först - texten eller musiken?
- I nio av tio fall är det jag som skriver. Dan Viktor, Livet Nord och Martin Olsson har gjort var sin melodi till tre låtar på Prästens Kråka. Dessutom finns en visa av Allan Edwall samt en av Mauritz Tistelö. Gunnar fortsätter att berätta att han tycker text och musik är lika viktiga i en låt. Vistraditionen är djupt rotad i Gunnar och han vill berätta en story. Jag frågar vad han hämtar inspiration ifrån och hur en låt uppkommer.
- Jag bestämmer mig för att göra en visa och så sätter jag mig ner och gör det. Det finns nog inget speciellt jag inspireras av, säger Gunnar. Senare under spelningen berättar han att han fått en fråga om inspiration och att han inte kom på något speciellt just då. “Men faktum är ju det att Fredrik Reinfelt ger mig en del inspiration.” Låten Barn i Finland är en dröm Gunnar hade. Han vaknade, gick direkt ut i köket och skrev ner den. “Det var lite annorlunda”, säger Gunnar.

Gunnar berättar att det som skrivs görs på svenska. Någon gång kan det slinka med en låt från någon av de svenska vispoeterna Evert Taube, Cornelis Vreeswijk eller Bellman.

Vad har ni för roller i bandet?
- Dan Viktor är Helan & Halvan i bandet men nu när Dan Viktor inte är med så får jag själv ta lite av den rollen medan bandet är lugnet. Jag är bondkomikern och virrpinnen som inte fattar eller har koll på någonting. Martin packar bilen medan jag kör. -Trots att du är virrig, frågar jag. -Haha, ja, konstigt nog, svarar Gunnar och fortsätter. Livet pratar i telefonen konstant, Anders är alltid glad och positiv till allt, Claes är den coole jazzbasisten som röker hur mycket som helst. Sedan har vi Markus som är den snälle och Mårten som är rockstjärnan som även lever en rockstjärnas liv.

Om du fick lyssna på en enda låt resten av livet, vilken skulle det då bli?
- Django Reinhardt med Nuages och Lars Gulin med Danny´s dream. Jag kan faktiskt inte bestämma mig för en av dem.

Har du några andra, dolda talanger?
- Ojdå, vilka svåra frågor du ställer. Jo, jag är självutnämnd mästare i fingerkrok och så är jag bra på att hitta på sagor till barnen.

Vilka förebilder har du?
Gunnar rabblar upp: “Nils Ferlin, Allan Edwall, Cornelis Vreeswijk, Dan Andersson, Evert Taube, Bellman, Sonja Åkesson, Kristina Lugn, Barbro Hörberg, Django Reinhardt, Nina Simone och sedan har vi ju Gandhi, Martin Luther King samt Nelson Mandela.

Jag fortsätter med mina frågor och frågar vilket som är roligast, studion eller scen. Gunnars svar blir att det är lika roligt fast på olika sätt. “i studion får man ihop det medan man på scen får leverera det ut till publiken.”

Vilken av dina egna låtar gillar ni bäst?
- Pappa, det ordnar sig från plattan Krumsprång. Den sången är skriven till min son.


Gunnar Källström - Foto: Annika Torstensson

Går det som ni förväntat er med musiken?
- Ja, det tycker jag nog fast det är den långsamma vägen.

Ni har gjort fyra plattor? Hur skiljer sig den nya skivan från den första?
- De skiljer sig faktiskt ganska mycket. Den första plattan skulle låta 30-tal så den spelade vi in mono med gammal teknik och gammal mick. Det var väldigt roligt.
Den andra plattan är lite tuffare med lite synd och skam. En uppgörelse med den mörka sidan.
Krumsprång som var den tredje plattan tillägnas glädjen över att finnas till.
Prästens kråka är en temaplatta kan man säga. Det finns ju en djävul och en ängel i oss alla.

Har du något drömställe du skulle vilja spela på?
- Jazzklubben Montmartre i Köpenhamn är nog drömmen. Men det är alltid spännande att spela på nästa ställe man hamnar på. Allt från bibliotek och skolor till klubbar.

Om du skulle anordna en festival, var skulle den vara och vilka tio artister skulle vara med, levande eller döda?
- Haha, Gunnar skrattar och säger: Köttkulla i Småland, bara för att det låter så roligt. Det skulle vara en musik-komikerfestival fortsätter han. Men jägarn vad svårt att välja artister. Det får bli Charlie Chaplin, Django Reinhardt, Monica Zetterlund, Bellman, Mia & Klara, Cornelis Vreeswijk, Tove Jansson, henne gillar jag, Jimi Hendrix och Nils Ferlin.

Har du något motto du lever efter?
- Att försöka vara så hygglig som det bara går.

Om du går tillbaka till början av ditt turnerande vilket är då ditt knäppaste, roligaste och hemskaste gig du gjort?
- Det knäppaste var för 20 år sedan då jag skulle vara trubadur på en hobbymässa i Mölndal. Samtidigt som jag började spela så sitter det ett amerikanskt fotbollslag bredvid min scen. Det var fullkomligt omöjligt att överösta dem. Helt galen placering av de som var där.
Mitt roligaste gig var på Brännö. Vi spelade som sista band och folk fick aldrig nog, vi kom aldrig av scenen. Det var jädrans så roligt.
Det hemskaste var på en studentkår där vi fick varsin back öl som gage. Det var disco före oss som avbröts när det var vår tur att sjunga våra visor. Inte så smart att avbryta ett disco för några visor när klockan är ett på natten. De kastade jordnötter och allt möjligt på oss så det slutade med att vi fick smyga ut bakvägen.
Sedan har jag faktiskt ett annat gig som var mitt första gig. Det var precis efter punkvågen och jag utgav mig för att kunna spela Bellman. Jag lyckades få ett gig på Länsteatern i Jönköping, så det var ganska stort. Jag kunde inte Bellman så bra så efter fyra låtar var det bara första raden kvar i publiken. Att de inte gått berodde förmodligen på att de var rullstolsbundna. Usch, det var jobbigt.

Vad är det elakaste någon sagt eller skrivit om er?
- Det var efter en teaterpjäs jag var med i. Pjäsen började med en monolog av mig. Pressen skrev: Kyrkvaktmästare Gunnar Källström står där med sina oändliga longörer och vill aldrig sluta. Man vill bara försvinna. Det var inte så jättekul att läsa.

Vad är det sannaste någon skrivit om er?
- Han är en slarver men kan lik förbaskat få till det.
Det snällaste någon skrivit var när Sydsvenska Dagbladet skrev, “Var rädd om den här mannen, han är unik.”

Vad tycker du om nedladdningar?
- Jag är lite kluven där. Det är både bra och dåligt. Bra för att så många får tillgång till musik men samtidigt får ju inte artisterna bli ruinerade.

Har du något du vill säga till människorna som läser det här?
- Man förändras ständigt och i varje människa bor det 100 olika personligheter. Det är var och ens uppgift att plocka fram det bästa ur de. Sträva mot att vara bussiga mot varandra.

Tack Gunnar för att jag fått den här pratstunden med dig!
- Tack själv! Du har verkligen fått mig att tänka till och tömt ur det mesta. “Skratt!”

Intervjuare: Annika Torstensson


(Publiceras även på Musicstage.se)