I kaffekorgen under ballongen

För ett par datorer sen hade jag som bakgrundsbild en röd luftballong svävande mot en ljusblå himmel. Jag hade skannat av den från framsidan av hyresgästföreningens tidning ”Vår bostad”. Den ingav en känsla av frihet, tystnad, överblick, möjligheter och äventyr.

Har nu letat flera gånger efter bilden, men har inte hittat vare sig jpegen eller tidningen. Kanske gömmer ballongen sig någonstans och väntar på att få lite värme.
Jag är övertygad om att ett antal varma andedräkter och röster kan få den röda luftballongen att stiga.
Ska man följa med på luftfärden måste man dock ha en korg under.
I min tidiga barndom, när höet skulle hässjas, vill jag minnas att min mor eller min farmor kom ut till oss svettiga med en kaffekorg fylld med bröd, smör, pålägg och kaffe. Säkert några törstsläckare också i värmen: pilsner, vichyvatten eller saft. 

Jag inbillar mig och framkallar en tubkikares magi så att denna kaffekorg, med oätet och odrucket innehåll, växer sig större och större. Tillräckligt stor för att rymma ett fotbollslag med kafékåare fäster jag den sen omsorgsfullt under den halvfyllda röda ballongen som hänger utanför balkongräcket här på andra våningen. I den förstorade kaffekorgen binder jag fast en repstege och kastar ner den mot marken.
Andersson tar sig upp för repstegen. Tror hans analytiska blick kommer att se saker på vår ballongfärd vi andra inte ser. Med ett vinteröga och ett blomsteröga kommer han att spana över verklighet och vardag, över skrämmande och skönt.

Tompa tar sig kvickt och lätt upp samma väg och sätter sig mitt emot Andersson. Det knirrar i kaffekorgen som det brukar göra när man sätter sig i en stol gjord av rotting, och det låter mysigt. Inslaget i papper – inte i plast – tar han fram en ost och lägger bredvid kaffekorgens övriga skaffning. Tompa börjar tala om svårigheterna att välja ut precis de låtar HAN ville ha i SIN jukebox på kafét. Jag slår vad om att det blir minst en dylanlåt.

Medan vi tre gubbar sitter och småsnackar sticker nästa gubbe huvudet över kaffekorgskanten. ”Var är tjejerna?” undrar han smått besviket när han får syn på oss.
”mazken är en själ som brinner – en eldsjäl som älskar falnande glödars lugn” för att citera honom själv. Hans omtänksamhet och värme kommer vi alla att behöva. Utan tvekan är det mazken som kommer att få sitta och blåsa värme i ballongen om vi är på väg att sjunka.
Konst, Carl-Michael och Cornelis kan han också mycket om.

På tal om tjejer, börjar det snart att gunga i korgen. Fyra gubbar guppar och när alla fyra rusar till kaffekorgskanten för att se vad som orsakat guppandet håller hela korgen på att tippa. Trots det sträcker åtta gubbarmar sina hjälpande händer för att dra upp den tungt lastade kin. Med lite möda kommer hon över kanten och alla kan sätta sig jämnt fördelade längs korgens kanter. kin hänger först av sig gitarren och sen tar hon av sig en ryggsäck som är fullproppad med reseminnen. Vi hjälps åt att med en repstump binda fast gitarren på utsidan av korgen. Där kan den hänga utan att ta plats, lätt att komma åt om vi blir allsångsnödiga. I riktigt nödläge, om vi t ex hamnar i vattnet, blir den dessutom en utmärkt paddel, tänker jag. Vågar dock inte säga det högt med risk för att kin då kanske lämnar det kärt signerade instrumentet hemma.

Betydligt lättare lastad är Crescos. Hon har en kamera runt halsen och flyger nästan upp i korgen. Ännu ett kameraöga som ska hjälpa oss upptäcka smått och stort i det landskap vi tyst ska susa över. Det som är bäst – och mest irriterande – med Crescos är att hon är så oberäknelig. Man vet aldrig var hon dyker upp eller tar sig för. Ibland fylls man av oro. Nästa sekund förbyts detta i häpnad eller förundran. Att se omgivningarna genom Crescos  kameraöga kommer absolut INTE att bli tråkigt.

Nere på musikscenen, vägg i vägg med kafét, står Tindraz och intervjuar. Vem den utfrågade är, kan man inte se härifrån. Men vi får säkert veta det när intervjun kommer i tryck. Vi förstår att Tindraz inte hinner följa med just nu så jag ropar ”Vi fiskar upp dig senare.”
”Jag nappar när jag har en intressant person på kroken.” Två fiskar i samma fångst, inte illa, tänker jag. Tindraz verkar ha överblick och kontroll utan att behöva lyfta med ballong. Framåt, framåt snarare än uppåt, bortåt. Genom väggen mellan musikscen och kafé planerar jag ändå tjuvkoppla lite av Tindraz entusiasm och framåtanda så att det även lyser upp våra kaffekoppar och kakfat. Men säg inget till någon…

Då var det dags för första lyftet med ballong och kaffekorg från balkongen på andra våningen. Låt oss sväva iväg.
”Öppna truten och blås ut din värme, upp i ballongen, mazken!”
Dags för avfärd. Jag kommer plötsligt på att jag glömt en viktig sak, så jag springer snabbt in i lägenheten och kommer strax ut med en tubkikare. ”Med denna kan vi se en bit längre. Med denna kan vi spana in och förstora. Det är med denna magiska tubkikare jag förstorat kaffekorgen.” avslöjar jag.
Andersson stryker med handen över sin skäggiga haka med ett tvivlande ansiktsutryck. Reflexmässigt kliar jag mig i skepparkransen, med blicken riktad ut över lufthavet.
När mazken blåst tillräckligt länge börjar ballongen kränga och försöker slita sig från balkongen.
Likt Carlsson i Hemsöborna kastar jag landkrabbemässigt ut ett par ord: ”Kast löss!”
Crescos tar mig på orden och lossar förtöjningen. Sakta, sakta lyfter vi. Vilken känsla! Vi vinkar återseendevinkar till Tindraz som blir allt mindre där nere.

Med en ballong får man snällt följa vindarnas riktning, men det finns mycket att titta på därnere, och man har frihet att välja vad man vill studera närmare.

När vi nått skaplig höjd andas mazken ut genom att andas mer in än ut. Som om Tompa kunde läsa mina tankar frågar han kin: ”Kan du ackorden till ’One more cup of coffee (Valley below)’ ?”
Hon svarar genom att lossa den på utsidan hängande gitarren och börjar stämma den. Nynnande prövar hon sig fram genom de första raderna och får hjälp av Tompa:
”Your breath is sweet.
Your eyes are like two jewels in the sky.”
Medan de övar sig genom låten, börjar jag skramla med kaffekoppar och glas som jag delar ut till kaffekorgsbesättningen.
”Fan att miss April var tvungen att åka på släktforskarträff i Oderljunga just idag. Vi skulle behövt vår ’coffee room boss’ till att spilla kaffe i kopparna, plocka fram smör, bröd, ost och lägga upp kakorna.” mumlar jag.

När vi fått i oss det uppiggande kaffet, eller andra drycker, utbrister mazken – som fått tag i tubkikaren och ser sig kring – ”Titta därborta! Vi kommer snart att passera rakt över Ordcirkusen.”
Vi kan redan se det stora tältet och snart ser vi ett par flickor skickligt stå och jonglera, med ord. Och när vi kommer ännu närmare ser vi att det är Pernilla och sajoni.
Vi vinkar och försöker göra oss hörda. De tappar orden, tittar upp och blir minst sagt häpna när de ser ett antal kafékåare komma svävande i ballong. Vi lyfter våra kaffekoppar till hälsning och kin skriker så artikulerat hon kan: ”Kom till kaféet senare, så träffas vi där!”
Ordlösa nickar de båda ordjonglörerna jakande och vinkar tillbaks. När vi passerat dem, böjer de sig ner och plockar upp de tappade orden igen.

Tompa och kin hjälps nu åt med hela ”One more cup of coffee” och några av oss stämmer in så gott vi kan, vill och törs. Men jag lovar, vi hörs!
“One more cup of coffee for the road,
One more cup of coffee 'fore I go
To the valley below.”

När våra röster tystnat lägger Andersson märke till att ballongen verkar följa ett järnvägsspår, precis som om den fattat tycke för rälsen. Rälsen som ligger där den ligger, tungt på marken.
De som har bäst hörsel, tycker sig snart höra någon sjunga därnere och snart kan vi alla uppfatta orden, även om vi ännu inte ser någon:
”Jag älskar skuggan på Blå himlen bar”
Det blir sagostämning, man kan nästan tro att det är rälsen som besvarar ballongens kärleksfulla närmanden.
Rälsen fortsätter mellan gräs och rallarros:
”Här kan man andas oh.
om du glömt bort
hur man andas
Här kan man älska oh
om du glömt bort
hur man älskar.”
Nu är vi alla fullständigt övertygade om att det är rälsen som sjunger till ballongen, så störtsäker man brukar vara i drömmen och sagan.
Med den övertygelsen ropar jag så fort jag kan, nu när vi närmar oss en järnvägstunnel och rälsen är på väg in där:
”Hälsa rallare Mille att han ska komma till kaféet senare, vi träffas alla där!”
”Ska jag göra.” lovar rälsen med ekande röst när den försvinner in i tunnelmörkret.

mazken blåser ny värme i ballongen och vi stiger sakta igen.

Solen har länge varit på väg ner och nu försvinner den helt.
Vi njuter av den ljumma kvällen och glömmer oss bort. Vi vaknar av ett plask och en duns. Vi har landat mitt i strömmen av en å. Den är inte så strid, så vi kan med mazkens heta andedräkt snart stiga.
”Den här ån heter säkert Landströmmen”, skojar Andersson.
När vi lyft ser vi på en kulle ett vargpar som anar månsken och det lyser lycka kring dem. Det värmer i hjärtat hos ballongfararna. Kanske kan paret nosa sig fram till kaféet lite längre fram. De har nu i alla fall fått vittring på kaffekorgsballongen och de sex som åker med.

Vinden vänder och vi känner genast att vi förs hemåt igen. Det enda vi behöver göra är att hålla oss svävande genom mazkens blåsande då och då.

Det måste vara en alldeles speciell ballong det här. Jag drömmer om många spännande och intressanta luftfärder, och lika många landningar där vi kan se oss omkring och träffa nya intressanta människor.
Människor som med musik, penna, pensel eller kamera ger uttryck för vad de tänker och känner. Människor som vill berätta om långt bort och nära. Verklighet blandas med fantasi och ger nya perspektiv. Vi blir förmögna på intryck som är andras uttryck.
Från våra äventyrliga luftfärder kan vi alltid tryggt återvända hem till vårt K-märkta kafé, där det alltid finns vänner som vill höra oss berätta, trösta oss eller uppmuntra oss.

Varmt välkomna till Kafé K som öppnar entrén idag, lördagen den 14 juni 2008. Var heller inte rädda att framöver hoppa i kaffekorgen under den röda ballongen för spännande luftfärder i musik- och kulturvärlden. De magiska vindarna för oss alltid hem igen, för det mesta alltid rikare än när vi gav oss iväg.

Mats Klasson

Musik som hördes under ballongfärden:
”One more cup of coffee (Valley below)” – Bob Dylan
”Blå himlen blues” - Imperiet

Tillbaka till senaste Från andra våningen