Röd boll i hand
Del 16, "Växande säng", den 10 juli 2009

Freja har kommit hem. Med gipsad arm. Aldrig har det känts så skönt att komma hem som just den här gången. Hon kunde mycket väl blivit borta för alltid.
Sjukvårdspersonalen rådde henne till någorlunda stillhet. Men Freja är för otålig och har för mycket på gång för att kunna vara stilla.
Samtalet med Gull och Bill som slank in på hembygden, dess människor, hus och gårdar, förde henne i tankarna bakåt i tiden. Till barndomen.
Hon ger sig med lite möda upp på vinden. Här har hon en del gammalt från barndomshemmet. Upp på vinden beger hon sig när hon vill känna sig liten igen.
Hon får syn på pinnstolarna. De som för alltid förknippas med farmor. De där fantasifullt svarvade pinnarna som en pinnstol till stor del består av.
Bredvid stolarna ser hon den. Den där alldeles speciella barnsängen som hon kunde växa i. Den var hopsatt av två delar och flexibel. När barnet växte drog man bara delarna en bit ifrån varandra och sängen blev genast längre.



Farmor, ja. Hon hade sina uttryck. Freja minns ett par som hon associerar till just den här sängen. 
”Nu får du krypa ner i din lilla håla” sade farmor och då kändes det extra tryggt att lägga sig.
Ett annat typiskt farmoruttryck som var mindre tryggt var ”Opp och ud och au” (”upp och ut och iväg” ungefär). Då frös Freja. Hon kom att tänka på tidiga höstmorgnar när det regnade och vinden ven och hon var tvungen att gå upp ur den varma trygga sängen, klä sig, äta frukost – vilken ofta hoppades över eftersom aptiten saknades - och sen ge sig iväg till skolan.

Visst knackar det? Hon försöker så försiktigt hon kan ta sig nerför vindstrappan medan hon ropar. ”Jag kommer, jag kommer.”
Andfådd framme vid dörren öppnar hon och utanför står en äldre gråhårig man som hon vet hon har sett förut men inte kan placera. Han är lika andfådd han.
”Förlåt att jag stör. Förlåt mitt flåsande. Tog cykeln från stugan in till centrum.”
Han märker att hon ser en aning frågande ut och förklarar vem han är.
Hon ser inte så glad ut. Nu attackerar han henne igen. Försöker rasera lugnet och ron. Jovisst slog han ner som en blixt. Det dundrar inom henne. Hon hoppas på ett störtregn som kan skölja bort honom.
”Eftersom du försett oss med spännande forskningsmaterial skulle jag vilja gengälda detta på något sätt.”
Han tar fram något bakom ryggen. När hon ser rörelsen tänker hon instinktivt ”Nej, inte en blomsterkvast.” Men det är ingen blomsterkvast. 
Hon blir svag i knäna och kan inte tro sina ögon. Barndomsbrisen från vinden blåser henne åter i håret. ”Hur kunde han veta….?” Hon vet inte vad hon ska tro. Det han håller i handen har hon letat efter de senaste åren, med en besatthet som de flesta skulle kalla galenskap. Ett föremål som kanske kunde ge ytterligare syre till barndomsminnena.
Hon måste sätta sig, och ber honom stiga in. Regnet får inte skölja bort detta, nu när hon äntligen fått se det igen. För första gången på över fyrtio år.

Med idoghet och förmåga att övertala har den röda bollen fått följa med det välfrankerade kuvertet till Danmark. Nu ligger de båda i postkassen och väntar. Snart ska en 85-årig dansk man komma att sticka ner handen och bli både ”forbavset og smilende”.

Mats Klasson


Vill ni vara med och påverka det fortsatta innehållet gå in på forumet: Längre texter/Fredagsföljetongen så får ni där varje vecka möjlighet att bidra med det som det frågas efter där.

Tidigare delar av Röd boll i hand hittar ni i Boklådan/Fredagsföljetongen.

Fortsättning följer nästa fredag.