Röd boll i hand
Del 15, "Havet är för stort", den 3 juli 2009

Ofta blir det inte som man tänkt sig. Kan det bero på att man är dålig på att spå? Eller har fel sorts erfarenheter för att möta framtiden? Kan orsaken vara att man är född optimist? Optimist är man väl för att visionen av en ljusare framtid ska locka en ytterligare en bit på den mörka vägen. Som ett slags drivkraft. Pessimistens framtid kommer alltid att bli ljusare än förväntat.

Lisa vet inte vad hon tänkte sig eller hoppades på. Hon har försökt leva i nuet. Men nuet sägs vara så smalt och litet att det nästan inte finns. "Till och med jag är tjockare och längre än nuet", tänker hon och småskrattar inombords.

Det rasslar till i brevinkastet. Lisa plockar upp de tre kuverten. Två av dem anar hon var de kommer från, men det tredje måste ha kommit fel. Det är inte adresserat till henne utan till en man som tydligen bor i samma trappuppgång. För att inte glömma bort det, tar hon genast det vilsekomna kuvertet och försöker leta upp en dörr med rätt namn på. 
Hon behöver inte leta länge utan hittar dörren. Men hon tvekar att ringa på. Det låter som om någon med halvfalsk röst sjunger Sinatras ”Come fly with me” därinne. Hon kan tydligt höra en av verserna:
”Come fly with me, let´s float down to Peru
In lama land, there´s a one man band
And he´ll toot his flute for you
Come fly with me, we´ll float down in the blue”

Precis när versen är slut ringer hon på. 

Det ringer på dörren. Men Fuff har barrikaderat sig. ”Jag går inte ut. Ingen kommer in.”
Efter ytterligare en ringning verkar ringaren ge upp. 

”Han kanske sjunger i badet och vill inte avbryta det.” gissar Lisa och lägger det vilsekomna kuvertet i rätt brevinkast.

Foto: www.fotoakuten.se

Äntligen har sommarlovet blivit riktigt somrigt. Elin som ofta är frusen av sig, älskar värmeböljan. Hon har fort fått en rejäl sommarlovssolbränna. Och snart ska hon få följa med Gull och Bill till havet. Havet är fortfarande något fantastiskt för henne, något att riktigt längta till. Det stora, till synes oändliga. Hon är fascinerad av begrepp som oändlighet och evighet. Hur hon än försöker kan hon inte riktigt förstå vad de betyder. Det går liksom inte att tänka sig något som inte tar slut.
Nu blir hon snurrig i huvudet av dessa stora tankar, det stora havet och den brännheta solen som försöker solbränna henne. Det är lite behagligare i skuggan även om hon tycker om värmen. Och när mamma kommer med en bricka full med fika och glass, blir hon så lycklig som man nästan bara kan bli när man är nio och har ett nästan oändligt sommarlov framför sig.
”Sitter fröken Fräken och svalkar sig i skuggan?” skämtar mamma.
”Varför vill inte du följa med till havet?”
”Du är liten och vill bli stor. Du gillar det stora. Jag är stor och vill bli liten. Jag gillar det lilla. Havet är för stort för mig. Tycker det är mycket mysigare här hemma, i vårt lilla hus.”
Elin kan föreställa sig mamma sittandes i solstolen med en tjock bok. 
”Det är tur att Gull och Bill ville att jag skulle följa med, annars hade jag väl inte kommit till havet den här sommaren.”

Liksom havet i värmen dunstar slurk för slurk, dunstar även jag redan nu efter denna osedvanligt svettiga vecka i skarven mellan juni och juli. Jag får försöka leta röda bollar och se mönster och trådar när det är svalare. Det snurrar i mitt huvud också. Men havet är för stort för mig, jag sätter mig i fåtöljen med en tjock bok och sänder Elins mamma en julivarm tanke, och hoppas Elin kan greppa en aning mer av det stora oändliga när hon hälsar på havet.

Mats Klasson


Vill ni vara med och påverka det fortsatta innehållet gå in på forumet: Längre texter/Fredagsföljetongen så får ni där varje vecka möjlighet att bidra med det som det frågas efter där.

Tidigare delar av Röd boll i hand hittar ni i Boklådan/Fredagsföljetongen.

Fortsättning följer nästa fredag.