Röd boll i hand
Del 14, "Verkligheten vidgas", den 26 juni 2009

Det var ingen match för den röda bollen att låta sig smugglas in i det rödvita landet. Den följer det välfrankerade kuvertet som en skugga.
På sin första utlandsresa upptäcker den röda bollen sina första extraordinära talanger. Den har förmågan att bli osynlig när det krävs för att den inte ska stoppas i sin rullning eller studs.
En annan förmåga är att kunna läsa av en miljös samlade tankar. När den färdades över öresundsbron fylldes den av röster och bilder från pingsten 2000 då bron invigdes. Då när man fick promenera över bron, eller cykla, eller springa, innan bil- och tågtrafik släpptes på.
Den ser massor av billösa människor ta sig över bron en solig pingsthelg för drygt nio år sen.
Lika soligt som det varit den här veckan. 
Den röda bollen drömmer om att rulla in på Parken, att studsa ikapp med kängurur på zoo och göra sig helt anonym i ett rött bollhav på Tivoli. 

Det irländska sällskapet har åter landat i Sverige. Berit har vant sig vid sin gipsade vänsterarm. Soli tänker inte längre på tillbudet när hon välkomnas av strålande sol. Pelle, alias Röde Orm, är pånyttfödd. Han har stora planer. Efter att ha hört Berit sjunga var han tvungen att ge henne chansen i bandet. Vilken röst och vilken bredd på repertoaren.
Han skickade en inspelning till en av sina gamla låtskrivarvänner och även han blev så inspirerad av Berits sätt att sjunga att han redan har börjat skriva låtar till Berit och Pelle. 
När det lugnat ner sig och alla väskor är uppackade, smyger Pelle fram ett litet paket till sin älskade Soli. Som lite plåster på den ärrade kinden och för att de missade U2.
Presenten fyller snart hela rummet.

Regina Spektor (Foto: fanpix.net)

De går ut i köket, tar sig varsin halvtimme, tillverkar en dator av makaroner. Två hjärtan bultar och bränner. 
En märkvärdig glömska kommer över dem. Han öppnar fönstret. En liten pojke på gatan får inte, får inte, får inte för sin storebror.
Kvällskylan gör läpparna blå. Han ser bort över järnvägsspåret.
Hon drömmer sig bort. Till stranden och den ihopfällbara strandstolen. 
”Jag har en perfekt kropp. Ögonfransarna fångar effektivt upp och stoppar svetten från pannan. Men du kan inte se mina ögon i skuggan.”
Han tar ett djupt andetag. ”Människan som maskin, maskinen i människan. Pluggar in USB:n bakom ena örat. Jag laddas ner och laddar upp. Blir del av det stora.”
Ingen skrattar längre åt det. I vissa situationer är ett skratt galet, oförskämt. När livet hänger på en tråd, när tråden just brustit.
Bilarna tutar utanför kyrkan, tutar fanfarer för din skull.
En tanke skickas till Cohen genom att två par fågelfötter steppar budskapet morsande på tråden. Ett budskap om det där svåra för två att bli ett, verkligen bli ett. Ett språk med två dialekter, istället för två språk och två dyslektiker.
Rösten dansar som en lindanserska. En lindanserska, magdanserska med arabiska toner under fötterna.
Hon dyker i den tjocka gröten och håller andan tills näsan är ovanför ytan igen.
Hon tänker på Jidde som kunde alla tågtabellens tider utantill. Hon ser också bort över järnvägsspåret. Det gäller bara att ta sig över det.
Några foton i en plånbok berättar om ett liv. Ett nyligen utgånget körkort. Ett kvitto för ett par köpta läderkängor.
”Det blir kanske ett ärr på kinden” tänker Soli.
En heliumballong sliter sig i rummet och pressar sig mot taket i ett försök att nå himlen och månen.
”Det är bara ett av alla dina ansikten” säger Pelle som om han läst hennes tankar.
Han sätter sig ner och tuggar en sockerbit. Han ser fläckar på duken och tänker tvätt.
Hon petar på fläckarna och tänker fritt. Tänker på övergivenheten som de båda övergivit.
Pellepennan skriver ner några rader. Solisuddagumman suddar smärtan.
Vad gör ett ärr på kinden när ett R kan ryta, regna, rymma, rimma, ramma dig mitt i magen.
Pennan som enda vapen i ett mörkt rum, pennan fäktar bättre än svärdet. Pennan är uthålligare, för det pennan skriver kan läsas. Det lästa kan skrivas igen. 
Till slut hör de Regina sjunga ”I don´t want to live without you”.
Pellepennan skriver ”Jag vill inte vara dig förutan.” Soligumman läser.
Soligumman skriver ”Utan dig vill jag inte vara.” Pelle läser och lyser. De är inga dyslektiker, de har varsin dialekt i ett enda språk.

Den källvattenklara Regina lämnar lägenheten. Hon är snart långt borta. Men bilderna, rösterna, tonerna, äventyret och associationerna har smittat dem obotligt, Soli och Pelle. 


Mats Klasson


Vill ni vara med och påverka det fortsatta innehållet gå in på forumet: Längre texter/Fredagsföljetongen så får ni där varje vecka möjlighet att bidra med det som det frågas efter där.

Tidigare delar av Röd boll i hand hittar ni i Boklådan/Fredagsföljetongen.

Fortsättning följer nästa fredag.