Röd boll i hand
Del 8, "Vila och eftertankningar", den 15 maj 2009


Bill och Gull har just putsat fälgarna. Vårputsat. De blänker i solskenet.
Inifrån bilen hörs Jerry Lee Lewis sjunga ”Great balls of fire”. Gull kan inte låta bli att ta ett par rockiga danssteg. Livet spritter i henne.
”Det var nog i sista momangen.” säger Bill eftertänksamt.
”Ja, många väntar FÖR länge.” fyller Gull i.
”Det var skillnad mot förr. Min mormor, som förresten skulle ha fyllt 92 år idag om hon levat, var bara arton när hon fick sin förstfödde.”
Det lyser rött innanför Gulls slutna ögonlock när hon vänder ansiktet mot solen.
Det lyser vitt i Bills sinne. Aldrig har det varit så ljust där.
Länge trodde han att de skulle bli ”det strävsamma gamla paret” som sitter i farfarsstol och mormorskofta, utan att vara vare sig farfar eller mormor. Fejkade föräldrar till en adopterad Cheva.

När Byggo blev av med jobbet tog han det som en möjlighet istället för ett misslyckande. Sysselsättning har han aldrig varit utan. Han har alltid haft stora drömmar och planer. Mycket han skulle vilja göra. Tyvärr kraschade det mesta i början, men nu när den gotländska gudinnan gett honom ett liv, en kärlek och ett hus, byggs hans liv upp stadigt, sten för sten, bräda för bräda. Det har gett honom en trygghet som han aldrig tidigare haft.
”Du är som en leende sommarnatt.” hade han mirakulöst fått ur sig. Vet inte var han hade fått det ifrån. Inte precis sånt som ingick i hans vokabulär till vardags. 
Men hon log och tog honom till sig.
”Du är som en krokig spik. Får jag hänga upp mitt liv på dig?” hade hon frågat.
Han hade svarat utan ord, utan att bli missförstådd.
Sen dess har hon hängt där.

Lisa njuter av ensamheten i sin lägenhet. Hon behöver den för att finna ro och hämta styrka.
Hon letar efter en lapp. 
Letar länge. 
Hon ger upp. 
Hon letar i sitt minne.
”Den vita stjärnans skugga
kan ingen själ få se.”
Hon nynnar sökande och till slut hittar hon melodin.
”Den iskalla natten duggar,
lämna mig här ifred.” rinner fram helt utan ansträngning. Som om melodin hade orden i sig.
Det är så skönt att vila i sig själv. Låta tankarna resa fritt mellan det praktiska och det filosofiska, mellan ostmackan och makrokosmos.
Att låta tankarna löpa och bli trötta. Låta tankarna dåsa och bli uttryckshungriga. Den där hungern som som skapar skapande.
Hon vet att hennes inre röst är lika karaktäristisk som hennes fysiska röst. Sjunger in, sjunger ut. Helt av sig själv kommer snart lusten att åter möta människorna och publiken.
Utvilad klär hon på sig, packar resväskan och lägger gitarren i fodralet.
Efter ett kort telefonsamtal lämnar hon lägenheten.

                      
Mats Klasson


Vill ni vara med och påverka det fortsatta innehållet gå in på forumet: Längre texter/Fredagsföljetongen så får ni där varje vecka möjlighet att bidra med det som det frågas efter där.

Tidigare delar av Röd boll i hand hittar ni i Boklådan/Fredagsföljetongen.

Fortsättning följer nästa fredag.