Röd boll i hand
Del 6, "Det dolda, livets eld", den 1 maj 2009


”När en larv väver sin kokong så dör den egentligen. Men när månen är full kommer det en gravid älva som tar sig in i kokongen för att föda. Älvor föder alltid fjärilar. Hur älvor föds är en annan historia.”
Storögd sväljer Elin denna förklaring. Gull är bra på att handskas med yngre systrar av människosläktet. Och yngre bröder. Hennes förklaring flaxar extra livfullt inom henne nu när nytt liv funnit växtplats inom henne.
”Men det går inte att kika in och se hur det går till väl? Då blir kanske älvan störd och det blir ingen fjäril?”
”Precis så är det. Du får själv försöka föreställa dig det. Skapa din egen bild i huvudet. Det är som när man läser i en bok, av orden får man en massa bilder i huvudet. De där bilderna har man liksom gjort alldeles själv, med lite hjälp av bokens ord, bokstäver på papper.”
Elin kommer ofta till Gull och Bill. Ibland för att hennes föräldrar behöver barnvakt, ibland bara för att hon själv känner för det. De bor ju inte särskilt långt från varandra.
”Vet du Gull, när vi gick påskkärringar var vi inne på en bakgård där en tant med en jättestor hatt satt. Vi fick över trettio kronor var. När vi kom hem och öppnade påskägget för att se hur mycket godis som fanns kvar, hittade vi en lapp. Tror tanten lade dit den. Det står något om stjärnor där. Vad tror du att det betyder? Och varför lade hon lappen i påskägget, tror du?”
Gull vecklar ut lappen och läser viskande och funderande:
”Den vita stjärnans skugga
kan ingen själ få se.”
”Det kanske handlar om den där älvan som du pratade om?” föreslår Elin.
”Du är klok du. Inte alls omöjligt. Det ser ut som början av en dikt eller sång. Men varför den där tanten lade den i ert påskägg vet jag inte.”
”Man kan kanske hitta på en melodi till den!” 

Raukamöen har länge fascinerats av Ingmar Bergmans filmer. Som gotländska från det gotländska fastlandet har hon bara ett par gånger varit på Fårö. Båda gångerna för att hämta inspiration.
Första Bergmanfilmen Raukamöen såg var ”Sommaren med Monika”, den där Harriet Andersson och Lars Ekborg flyr stadens stress, plikter och måsten för att hitta friheten i skärgården och komma varandra riktigt nära. 
Det var en alldeles speciell känsla där som tilltalade henne. Kanske för att hon själv hungrat efter den där friheten. Nu har hon så smått börjat måla igen och denna gång kommer det att bli något inspirerat av denna film. Hon har börjat försiktigt i grått, vitt och svart, men känner att det röda väller upp inom henne. Som livets blod ska den färgen ge målningen liv.


Paret Svedalopoulos värmer varandra och värms av elden. På valborgsmässoafton brukar de promenera till den lilla sjön nedanför kyrkan där bålet brukar antändas. Kyrkan ligger på andra sidan vägen lite längre upp. Om de vrider huvudena åt vänster och tittar uppåt ser de toppen av kyrktornet. Enligt sägnen ska en jätte ha kastat ner kyrkklockan i denna djupa sjö. Om ingen tagit upp den, ska den ligga kvar därnere än idag. 
Hon kan i inre syner se denne jätte sätta sina fötter på varsin sida sjön och sakta bocka sig ner för att med händerna känna efter i vattnet om kyrkklockan finns kvar. Med dyiga händer undersöker jätten den djupa sjöbottnen grundligt. Hans kind vidrör nästan vattenytan när hans långa hand sträcker sig ner i bottnen. När han vrider på huvudet för att undvika att lägga näsan i blötsjön, kommer hans långa hår i kontakt med bålet och gnistrande börjar det glöda och sen brinna.
Fru Svedalopoulos ropar högt, högt så att det överröstar manskören som är mitt inne i ”Sköna maj”:
”Det brinner i hans hår! Det brinner i jättens hår!”
Hennes make blir röd i ansiktet och försöker med urskuldande blickar ursäkta hustruns plötsliga rop. I det samma skakar han om henne som om det skulle hjälpa. Manskören fortsätter ”Sköna maj” så gott det går medan de med arga irriterade blickar försöker skicka eldslågor till den ropande damen. 
Ur makens skakning vaknar hon och inser att hennes syner inte är allas syner. Det hon hör hör inte andra. Det hör till att hålla sådant för sig själv. Om man inte ska anses galen.
Hon andas dock ut lättad när hon ser jätten släcka sitt brinnande hår med sina blöta, leriga händer. Jätten tittar mot henne och ger henne ett nickande som tack. Han sköljer bort dyn från händerna i sjön. Kunde inte hitta någon kyrkklocka, åtminstone inte så djupt han kunde känna. Mitt i sjön nådde hans händer inte ända ner. 

                      
Mats Klasson


Vill ni vara med och påverka det fortsatta innehållet gå in på forumet: Längre texter/Fredagsföljetongen så får ni där varje vecka möjlighet att bidra med det som det frågas efter där.

Tidigare delar av Röd boll i hand hittar ni i Boklådan/Fredagsföljetongen.

Fortsättning följer nästa fredag.