Författarafton
med Johan Theorin
Under några år i slutet av 1980-talet arbetade Johan Theorin som journalist i Tranås. Han gjorde alla misstag en ung journalist kan göra, skrev om ett artistframträdande som inte ägt rum och kom inte ihåg namnet på någon väldigt viktig kommunpolitiker. Tranås förpliktar. Fritjof Nilsson Piraten började sin bana här, både den juridiska och den litterära. Johan Theorin skulle inte vara sämre. Han hyrde en liten stuga vid Trollsjön, en sådan där magisk liten sjö, liten, svart, mörk, en källsjö som aldrig blir riktigt varm, en fast brygga, ett berg att dyka från för den som vågar, några hus, en äng, sankmark, precis vid gamla Grännavägen med skogsskifte efter skogsskifte tills skogen tar slut vid Uppgränna och Vättern och det ljusa jordbrukslandskapet tar över. Theorin skrev sin första roman här. 800 sidor om sin militärtjänstgöring i Örebro, med nogranna beskrivningar av varenda övning. ”Att resa på egen hand” . Urtråkig förstås. Han skrev ytterligare en roman, som refuserades och författardrömmarna lades på hyllan till förmån för journalistkarriären. Numera skriver han på heltid. Han flyttade från Tranås efter ett par år. Olycklig kärlek. Det var en flicka...han flyttade till Gävle, till Göteborg...
Debutromanen ”Skumtimmen” antogs samtidigt av ett par olika förlag. Den sålde bra, fick bra recensioner, har blivit översatt och såld till utländska förlag. En dröm för alla som skriver, som går på skrivarkurser, som anlitar lektörer, som vill och inget hellre vill än att skriva och att helst göra det på heltid.
Likt Karin Fossum skriver Theorin deckare om sorg, vad sorgen gör med människan, snarare än om polisarbete. Det är inte som i en engelsk TV-deckare där mrs kommer ut på gårdsplanen kl 7.12 på morgonen och finner sin man styckad i fyra delar och uppspikad på ladugårdsväggen, ringer polisen som sedan tar över. Theorin skriver om det som finns kvar efter brottet, om sorgen.
Efter ”Skumtimmen” kom ”Nattfåk”, fåken den otäcka öländska snöstormen som sprider död och galenskap. Höst, vinter. Blodläge, vår . Det kommer en bok om sommaren också. Sen.
Böckerna har fått sina titlar från dialekten, med sina ålderdomliga språk och uttryck, som talas på Öland. Skumtimmen, timmen i skymningen, när människor samlades och berättade historier för varandra. Fåken, snöstormen, Blodläge, röda märken kalkstenen, järnoxid, rost, de syns när stenhuggarna brutit för långt ner i berget, bloddroppar, märken efter forna tiders strider mellan trollen vid stranden och älvorna på alvaret. Fortfarande offrar människorna till älvorna på alvaret, mynt i istidens skålgropar. Titlarna är svåra att översätta. På tyska heter Skumtimmen ”Öland”. En titel som säljer, tyskarna gillar det exotiska med Sverige. Ni som gillar
Stieg Larsson kommer att älska den här, marknadsför engelsmännen.
Johan Theorin - Foto:
Nicke Johansson
Theorins böcker utspelas i huvudsak på Öland. Huvudpersonen bor på ålderdomshem, är över 80 år, minns det gamla, berättar historierna om det gamla, om den tiden när människorna levde med ett öga på horisonten, alltid redo att gå ut och ”vraka”, fraktskeppare, stenhuggare, fiskare, skrymt. Theorin väver in de gamlas historier i sina romaner. Han har växt upp med de öländska, har mött dem i Bohuslän, letat efter ett igenmurat spökrum på en gård i Tranåstrakten. Nu och då flyter ihop i hans romaner. Han kommer från en släkt av historieberättare som suttit och ljugit i skumtimmen innan skymningen, återberättar historierna i sina romaner, när han berättar om romanerna för dem som vill lyssna. Theorin är värd att lyssna på, han är värd att läsa, för hans känsla för det gamla, för hans förmåga att berätta, för hans språkkänsla. Jag ska närma mig Trollsjön med lite mer vördnad nu. Den har blivit mer än en sjö. Den har blivit en magisk plats.
Paisley