Vad hände sedan?
Jag har skrivit några korta noveller och samlat ihop dem under titeln "Vad hände sedan?". Samlingen har som syfte att få dig som läsare att tänka lite extra. Varje novell har ett öppet slut som ska ge möjlighet till olika tolkningar. Efter att du läst novellerna ställer jag alltså frågan: Vad tror Du hände sedan?

Dela gärna med dig av idéer och dina egna slut, antingen på forumet eller på min mail: englund.elin@hotmail.com 

Elin Englund

About an unusual situation
Angela was standing on her front porch. The wind blew softly through her hair, it gently stroke her face and made her body tingle. It was always cold at this hour, especially since it was only April, and today was not different in any way.

Her alarm clock had blinked with big red numbers when she got out of bed, showing her that the time was 4.30 am. 25 minutes later she found herself fully dressed on her porch. The wind was now gone. It was like it only wanted to show that there was still something living, breathing and moving in the world. Everything else was so still. Quiet. Peaceful. Not even the birds were awake. She preferred it that way, so when they started waking up she always started walking back home. It’s not that they annoyed her so much as they just showed her that there was a life to go back to.

The pier she used to sit on wasn’t far away from home. She walked through the front yard, turned right and at the end of the street she turned left. There it was, in all its glory. Well, it was an old bridge made of partly rotten planks and some rusty spikes. But it was her place.

She stepped out on the wood and walked until there was nothing more to walk on and sat down. Music player in her pocket. Notebook and a pencil in her hand. She hardly ever wrote anything meaningful while sitting there, nothing that could make her dream become more than a dream. The notebook was full of her thoughts. Just short sentences, sometimes a paragraph or two. She convinced herself that just by walking out there she did what she could to take this dream forward. She couldn’t write during the day or with someone else present, even if they were on the other side of the house it was not possible. So she sat on the pier.

Angela’s mother often asked if she remembered the invisible friends she used to have when she was little. Of course she remembered. Since she barely had any real friends at that age she thought she’d make up her own. They were always there, just like you want the visible friends to be. But they cannot, however much you want them to, always be there. The invisible, untouchable, ones are like the memories you carry around or like your heart that is always there. Those friends were always dependable but also very demanding. The reason why she remembered them so well was because they were still there. She had never told anyone and didn’t feel the need to. It did not bother her as much as other people would think it did. She was almost used to it by now, but they became more demanding for every year that went by.

The summer was almost over and she felt it in the air every early morning that she sat on the pier. She still brought her notebook but rarely wrote in it. For some reason her invisible friends were easy to upset these days and she often found it difficult to meet their demands. She started to write but could barely finish the sentence; her friends did not want her to. Instead, for the first time, she started walking home after sitting there for barely ten minutes.

Home, though, was not an ideal place to be. She took a deep breath and thought about last week. She definitely thought her mother was up to something because of the way she had looked at Angela every morning when she came home from sitting on the pier. She looked like she suspected something, and Angela was not happy about that. The third time it happened she had to say something, tell her mother that she did not appreciate those looks. She had sounded exactly as angry as she had planned. Her mother took a step back and looked her in the eye. She had not expected that. Angela simply walked into her room and closed the door, all the while having a smirk on her face.
Foto: www.fotoakuten.se
.....................................................................





Om en tågresa
Jag lyssnar på sommarsånger. Om jag stänger ögonen kan jag låtsas att jag står på en äng, eller kanske vid en liten sjö. Så varmt är det. Jag blundar och drömmer mig bort till sommaren.

Jag öppnar ögonen och gäspar, det var skönt att sova. Jag tittar ut genom tågfönstret och konstaterar att vi är långt ute på landsbygden. Jag är på väg genom Europa. Jag har ännu inte bestämt mig för någon slutdestination och målet med resan är att vara bort till min reskassa är slut. Så länge som möjligt ska jag hålla ut. Det här har varit en dröm i flera år och nu har jag äntligen lyckats spara ihop alla pengar som behövs.

Landsbygden, som jag tittar ut över, tillhör Österrike. Jag kan ingenting om landet men att döma av min utsikt verkar det trevligt. Vi saktar in och jag antar att vi närmar oss en station, trots att det ser tämligen obebott ut runt omkring. Eftersom jag inte har något särskilt mål bestämmer jag mig för att kliva av. 

Med osäkra steg följer jag efter den enda personen som kliver av samtidigt som jag, en lång brunett med röd trenchcoat och en liten väska på hjul. Förhoppningsvis kan hon leda mig till något slags centrum och ett hotell. Efter att ha gått uppför en lång och ganska brant backe kommer vi in i den lilla byn. Jag tar mod till mig och börjar prata med främlingen, eftersom jag antar att jag inte kommer att se någon stor neonskylt med texten ”Hotel” på.
– Ursäkta… säger jag lite osäkert på engelska. Främlingen vänder sig om.
– Ja?
– Vet du om det finns något hotell här i närheten?
– Något hotell har vi inte, säger hon och jag lägger märke till hennes knaggliga engelska.
– Men jag har rum att hyra ut, fortsätter hon och ler vänligt.
Jag ler tillbaka. Hon vinkar åt mig att följa med henne. Vi går fram längs vad som verkar vara huvudgatan och svänger sedan av till höger. Byn är större än vad jag först trodde, men vi träffar ändå inte på några andra människor. När hon stannar står vi utanför ett litet stenhus med en massiv trädörr. Hon öppnar dörren och låter mig gå före in i vad som ser ut att vara köket. Det är ganska mörkt där inne, lågt i tak och små fönster. Medan jag tittar mig omkring drar hon ut två stolar och sätter sig på den ena. Jag sätter mig mitt emot och tittar på henne. Hon ser nyfiken och upprymd ut och hon ler när mitt ansiktsuttryck blir frågande.
– Vill du ha något? Te, bröd, en tupplur, en pratstund?
– Jag tror jag tar den där pratstunden.
Hon berättar om byn, vad som gör att hon bor just här istället för att vara på äventyr någonstans. Hon hälsar på sina släktingar i huvudstaden ibland med gillar lugnet i byn, att hon kan lämna dörren öppen utan att oroa sig. Jag berättar om min hemstad, att jag älskar att resa och att det är sådant här som gör det så intressant.
– Du är charmig, säger hon och söker ögonkontakt.
Jag blir lite ställd men får ur mig ett ”Tack så mycket” och fortsätter sedan där hon avbröt mig.

När hon inte jobbar på det lilla bageriet i byn spenderar vi all tid tillsammans. Hon visar mig allt som finns att se och vi tar långa promenader på de stora ängarna i närheten. När hon ger mig beröm efter beröm rodnar jag mest. Till slut får jag ändå ur mig att hon också är charmig. Hon tackar och försöker att inte se så berörd ut, men jag märker att hon blir både glad och förvånad.

Vad som skulle blivit ett kort stopp i den lilla byn blev istället långt; jag stannade i två månader. Att kliva av på den tågstationen var ett av de bästa beslut jag tagit hittills i mitt liv.
Foto: www.fotoakuten.se
.................................................................





Om ett kafé
Bjällran på dörren plingar när Valter kliver in på kaféet. Han går med bestämda steg mot kassan eftersom han vet precis vad han vill ha. Samma som alltid - ett wienerbröd och en kopp kaffe, utan mjölk eller socker. Kassörskan samlar allt på en bricka och Valter tar den med sig upp på övervåningen. Det är alltid lite spännande att se om någon sitter vid hans favoritbord, det enda bordet vid ett fönster som bara har plats för två personer. Tre om man inte har något emot att det är trångt. Idag har han tur, bordet är ledigt. Fönstret bredvid släpper in lagom mycket ljus och låter honom se ut på gatan nedanför.
Valter kommer ofta till det här kaféet; det ligger på lagom avstånd till hemmet, så pass att han får samma mängd motion som fikabröd. Han sitter där ganska ofta därför att han tycker om att titta på andra människor. Att fundera på var alla är på väg, de som stressar fram där nere på trottoaren, och undra vad de vid bordet på andra sidan rummet pratar om. Han gillar temperaturen, ljudnivån och framförallt inredningen. Det är inte modernt på något vis och alla möbler verkar vara köpta på auktioner eller loppmarknader. Han lutar sig tillbaka i den mjuka stolen. Hoppas att något intressant händer idag.
När Valter känner den sista lilla kaffedroppen träffa tungan suckar han djupt. Än är det inte riktigt tid att gå hem. Han sneglar mot trappan och funderar på att köpa ytterligare en kopp. Istället kommer en kvinna och sätter sig mitt emot honom. Hon hälsar och undrar om de inte har setts förr. Valter kan inte minnas något sådant och frågar därför vad hon heter. Hon heter Antonia och namnet säger honom ingenting så han konstaterar att hon måste tagit fel person. Hon reser sig inte upp som de flesta människor skulle ha gjort utan sitter istället kvar och säger att hon vill veta mer om honom. Han berättar att han nu, med så kort tid kvar till pensionen, sagt upp sig från sitt jobb på närbutiken för att kunna måla på heltid. Hon tittar intensivt på honom medan han pratar om sina tavlor och sedan berättar hon att hon samlar på konst av alla möjliga slag. Kanske kan hon få köpa en tavla av Valter? Det är inte alldeles omöjligt svarar han och ler. Först behöver han en till kopp kaffe.
Han reser sig upp och går med sin kopp mot trappan. Han sneglar bakåt på Antonia som sitter och tittar ut genom fönstret och han kommer på sig själv med att undra vad hon tänker på. I samma stund tappar han balansen och hinner förstå att han faller nedför trappan.
Ambulansen är på plats kort efter att kassörskan på kaféet ringt och berättat vad som hänt. Valter ligger medvetslös på båren som ambulanspersonalen kommit med. Antonia ber dem att få åka med i ambulansen, hon har ju trots allt alla hans tillhörigheter i famnen.
Kassörskan tittar ut genom fönstret och hör hur sirenerna försvinner längre och längre bort.
Foto: www.fotoakuten.se

Nu reser han bort, bort från det gamla och välkända. Världen blir främmande. Ansiktena skrämmande. Han kan röra höger arm och huvudet. Han hör och ser men intrycken skapar förvirring och en känsla av overklighet. Som om han sett en absurd film där allt gjorts tvärtom eller bakochfram bara för att provocera eller locka fram skratt. Ett ansikte sitter stilla och skrämmer honom hela tiden. Varför stirrar det på honom så där?

-Tanner ju te schen me? Tinija! Ji att u pa affett ar u fill, säger ansiktet.
Han skräms ännu mer av dessa obegripligheter. 

När ansiktet inte får något svar fortsätter det med sina konstiga ljud:
-Rodde u ullle o. Ende me schyig, ni ar ji esiss raffas. Or u me te?
Ansiktet verkar vänta på hans reaktion och svar. Men varför pratar det så konstigt då? Vill det göra honom till åtlöje? Han bestämmer sig för att ignorera ansiktet. Beslutsamt sluter han ögonen och vänder huvudet så att kinden vilar mot kudden. Ansiktet är borta, men fortsätter producera läten. Han försöker stänga öronen och lugna den storm som blåser inom honom. Det blåser, ingenting är stilla i huvudet så pass länge att han kan observera eller sätta begrepp på det som flyger förbi. Till slut somnar han trött.

Fler ansikten kommer och låter, men han avvisar dem lika resolut och bestämt. Tiden löper stilla. Han försöker få grepp på begreppen men de flyger fortfarande runt i huvudet. Han uppfattar snart en regelbundenhet i tiden, då en hand med jämna mellanrum attackerar honom, och han åter måste blunda och vända bort huvudet. ”Ansiktet” och ”handen” är de enda begrepp han nu lyckats fånga i sin inre storm. Han håller ”ansiktet” i vänster hand och ”handen” i höger hand. Han har händerna fulla och det andra får blåsa omkring tills vidare.

Han uppfattar snart dofter och förstår efter en viss tid att ”handen” inte vill döda, den vill mata. ”Maten” placerar han bakom höger öra, och öppnar sen munnen för att tugga och svälja.

Han äter, sover, och försöker fånga mer i stormen. Tiden löper stilla. En dag lyser solen starkt på hans kind, så starkt att han börjar svettas. ”Handen” som han litar på nu, kommer med svalkande dryck. Men drycken låter sig fortfarande inte fångas. 

När tiden löpt stilla en stund eller en sekund, kommer ”ansiktet”. Det låter som det brukar.
-Ag ar ja e omerratkning te de, elter.
Sakta, sakta känner han en mycket välkänd doft. På två röda sekunder fångar han fem nya begrepp i sin storm. ”Ateljén”, ”ljuset”, ”stafflit”, ”penseln”, ”oljefärgen”. ”Ateljen” och ”ljuset” knyter han i några av sina nu ganska långa hårstrån och låter dem sväva över huvudet. ”Stafflit” ställer han bredvid sängen så att kan se det hela tiden. ”Penseln” placerar han bakom vänster öra och ”oljefärgen” har redan gjort sig hemmastadd i näsborrarna.
”Ansiktet” snackar ännu mer skit, men det får det gärna göra nu när det öppnat ett ateljéfönster in till den gamla välkända världen. Allt är inte längre totalt obegripligt. 
”Ansiktet” ler när det snackar goja, och verkar märka hans positiva reaktion. 

”Ansiktet” snackar och ler. Hans vänstra arm, som länge varit stilla, vaknar till och sträcker sig upp efter ”penseln” bakom vänster öra. Den minns.

Mats Klasson

.......................................................................





Om konsten att byta ämne
Jag plockar upp mitt munspel. Kanske är det dags för något annat än fåglars flaxande och den tunga tystnaden som vårt samtal lämnade efter sig. En lång, lågmäld ton fyller tomrummet från våra röster. Hon stänger ögonen och jag känner hur hennes huvud blir tyngre där det vilar på mina ben. Jag vet att jag inte distraherar henne så mycket som jag skulle vilja, men det känns mer avslappnat nu. Vi har lätt för att bryta av med något helt annat när vi är tillsammans men vi vet att någon av oss kommer att återgå till ämnet snart. Kanske när min melodi har tagit slut, eller efter att jag spelat en till.

Jag tar ett djupt andetag för att spela sista stycket. Hon vet det och spänner hela kroppen, vet inte riktigt vad vi ska göra när munspelet tystnat.
”Vad vill du höra?”
”Det du vill spela. Något som passar.”
Jag andas in, sätter munspelet mot munnen och blåser ut. Från första tonen känner hon igen låten och spänner sig lite till. Det är inte första gången jag spelar den, antagligen inte sista heller.

När jag spelat låten tre gånger, på hennes begäran, lägger hon sig på marken bredvid mig och jag andas ut.
”Jag gillar Norrbotten” säger hon och tittar på solen som nätt och jämnt skymtar bakom trädtopparna. ”Det är något oerhört vackert över det här ljuset.”
Jag nickar och tittar på henne.
”Hur är det?”
”Jag vet inte” säger hon efter en stunds tystnad.
Typiskt henne, så mycket har jag lärt mig under den tid vi känt varandra. Det är pinsamt enkelt, det där svaret. Jag släpper ut vad jag hoppas är en väldigt omärkbar suck, men antingen märker hon den ändå eller så förväntar hon sig den. Det är svårt att avgöra.
”Det är inte som det var förut.”
Och så har hon avslutat kvällens samtal med den simplaste av meningar.
Foto: www.fotoakuten.se
........................................................................