Life of Bellman
En rapport från det moderna 1700-talet

Min dartkollega Matz och jag hade bestämt oss tidigare i sommar för att ta oss ut till Ulriksdals Slottspark och dess friluftsteater för att se och höra rockmusikalen "Life of Bellman".
Det är ju alltid lite nervöst med utomhusarrangemang eftersom man aldrig riktigt vet hur vädret ska bli - men vi hade ju tur att sommaren kommit tillbaka så oron var som bortblåst redan innan vi begav oss dit.
Matz hade packat i ordning skaffning i form av tunnbrödsklämmor med diverse smarrigt i, en flaska vitt vin och några öl. Vi kom väl fem minuter innan det började och trängde oss in på ett par lediga plaster långt fram på läktaren där vi hann korka upp vinet och skåla lagom innan spektaklet drog igång.

Det hela börjar på 1760-talet i krogkön utanför Den Gyldene Freden där Prins Karl (Andreas Wilson) blir avvisad av en stroppig vakt. Inne på Freden gör rockbandet en bejublad konsert. Bandet består av Carl Michael Bellman (Albin Flinkas), Movitz (Janne Åström) och Nordström (Andreas Andersson), påhejade av vännerna Kajsa Stina (Linda Linné) och Ulla Winblad Petra Hultgren). 
Det rockar verkligen loss direkt med en häftig version av Käraste Bröder, Systrar och vänner (Fredmans epistel 9).

På Den Gyldene Freden

Som ni säkert redan förstår så är det inte någon dokumentär föreställning om Bellmans liv utan snarare en fantasifull fiktion inspirerad av Bellmans musik. Det ställs en fråga i programmet som inköptes: "Får man göra så här?" 
Mitt svar är solklart: Absolut! Speciellt om man gör det så här bra.

Handlingen fortskrider. Bandet har knappt pengar till mat och det lilla de tjänar super man upp. Men man lyckas bli kompis med Kronprins Gustaf (Jesper Salén) och i viss mån även med Axel von Fersen Richard Caspar), vilket gör att bandets framgångar växer och man får ta del av gåvor från tronföljaren.

Nu ska jag väl inte sitta här och beskriva hela handlingen men det uppstår många roliga och dråpliga situationer när de olika samhällsklasserna möts - Hovet och drägget. Man driver också mycket med den moderna och okunniga bilden av Bellman. Till exempel påminner Movitz Bellman om när han gick in i svinstian tillsammans med norsken och tysken. Stadens snobbar går på "Sten Sture Compagniet".

Snobbarna på Sten Sture Compagniet

Movitz rockar fett

När bandet lyckas smita in bland snobbarna för att göra en spelning blir Kajsa Stina beskylld för att "bara vara såå 1734".

Albin Flinkas är helt suverän som Bellman och sjunger kolossalt bra - utseendemässigt blir det lite som Bellman meets Thåström. Fyrmannabandet som kompar i bakgrunden krämar ut det mesta ur watten och stundom skulle man tro att självaste Roffe Wikström bodde i nån av gitarrerna.
Bellmans sånger är ju ofta rätt långa med flertalet verser - men man väljer att mestadels bara göra brottstycken ur dem - annars skulle föreställningen säkert pågått fortfarande. Men det är ett jäkla ös, och ibland väldigt finstämt. Även nyskriven musik förekommer för att leda handlingen framåt och i önskad rikting. Det nyskrivna har text av Ulrika Larsson och Sissela Nutley, musiken är av Jan Radesjö och funkar riktigt bra i sammanhanget.

När Bellman blir satt i stocken för att ha lättat på trycket mot kyrkoväggen dyker en ny rollfigur upp, prästen Fader Abraham (Daniel Engman). Där fick man höra en härlig röst som var ny för mina öron.

Bellman pissar på kyrkans vägg

Annars är kvällens allra största behållning givetvis Janne Åström. Denne rockgigant med sin självklara pondus och djupa, fylliga röst. Jag tror ta mig fan att den karln kan sjunga vad som helst och få det att låta bra.

Men hela ensemblen gör bra ifrån sig. Kung Adolf Fredrik (Magnus Eriksson) och hans ständige skugga munskänken Herngren (Peter Gerecht) utgör ett komiskt inslag och ägnar sin mesta tid åt att äta och supa till Drottning Lovisa Ulrikas (EvaBritt Strandberg) stora förtret.

Herngren & Kung Adolf Fredrik

Drottning Lovisa Ulrika

I pausen klämde vi i oss våra sista öl sittandes på en stor sten. På vägen tillbaka införskaffades ytterliga maltdryck från slottskaféets temporära tält.

Andra akten var precis lika givande som den första och Bellman stylades av hovdamerna och assimilerades för att passa in på slottet. Men när Kungen dött och Gustaf III installerats hade Movitz och bandet tröttnat på den "fine" Bellman och bröt sig in på slottet och väckte upp Carl Michael ur sina nyvunna divalater.

Hovets Bellman

Slutet gott - allting gott. Nordström fick gifta sig med Kajsa Stina och Bellman rockade fetare än någonsin.
Det längsta soloframträdandet för kvällen var Janne Åström som sjöng "Märk hur vår skugga". Ståpälsen infann sig direkt.

Det var en härlig kväll som jag önskar att fler fick uppleva.

Efter föreställningen ville jag ha en bättre bild på Janne Åström varpå jag gick bort till artisttältet och frågade en som stod där om han trodde Janne villa ställa upp på en bild. Han gick och frågade och efter någon minut kom Janne i full mundering och gitarr för att posera för kafé K:s utsände. Givetvis passade jag på att ge mina komplimanger för en fantastisk kväll. Janne lovade kolla in på Kaféet för att se bilden (hoppas han kommer ihåg adressen).

Janne Åström poserar efter föreställningen

Här följer lite fler bilder från kvällen:

Hvila vid denna källa

Drottningen förfasar sig över sin berusade Kung

Carl Michael och Axel von Fersen

Prins Gustaf presenteras motvilligt för sin blivande maka

Prins Gustaf dubbas till riddare i Bacchi ordenssällskap

Life of Bellmans hemsida

 

Vid tangentbord och bakom kamera: mazken