Anderssons plattor..

Musik och minne ur ett rörigt sinne.

Jag minns inte när jag började lyssna på musik egentligen, uppväxt på sjuttiotalet blev man matad med en mix av Elvis och ABBA från mamma och pappas grammofon. Min första egna inköpta skiva var 1+9+8+2 med (redan då) veteranrockarna Status Quo. Jag snöade in totalt på dem i mitten av åttiotalet och köpte precis allt som gick att uppbringa med dem.
Jag har även varit på fler konserter med dem än jag kan minnas. Det är en grupp som de senaste 25 åren bara gett ut sämre och sämre skivor, men lik förbaskat, när de står på scen och kör sina gamla sjuttiotalslåtar är det bara underbart och ingen av oss har åldrats.
I år firar de 46års jubileum som grupp. Rekord månntro?

Dear John : Status Quo

Allteftersom åttiotalet gick vidare drogs jag mer och mer åt hårdrockshållet som de flesta arbetarungar på min skola. Tjänstemannabarnen däremot lyssnade bara på syntmusik och klasskillnaderna blev mer tydliga än på många år, där i skolans rasthall.
Långhåriga störiga killar med skinnjackor och sönderrivna jeans på ena sidan korridoren, och spretluggade pastellfärgade välartade plugghästar på den andra.
Nu känns den musiken mer än lovligt dammig, men det finns en grupp som fortfarande håller åttiotalsfanan högt, och de gör det med den äran.
Whitesnake. En rockmaskin med den oefterhärmlige skitstöveln David Coverdale i spetsen. I år släppte de en ny skiva som lät piggare och vitalare än på många år, och de visar alla unga wannabees vart rockskåpet skall stå.
Jag har dock valt en äldre låt som sammanfattar hela åttiotalet och den musiken tillfullo.
Det blir helt enkelt inte mer åttiotal än det här.

In the still of the night : Whitesnake

Men man letar sig ju bakåt i musikhistorien, vill lära sig mer. Jag började lyssna på mer och mer gammal rock och blues från sextio och sjuttiotalet, och en äldre kompis (tack Tord) tipsade om ett band som hette Dr Feelgood. Jag blev helt såld! Så primitivt och enkelt, men ändå, och kanske just därför så blodfyllt och rakt in i hjärtat och magen. I slutet på åttiotalet kom faktiskt Dr Feelgood till min lilla stad och spelade. Den kvällen och efterföljande natt med efterfest i deras svit på stadshotellet kommer jag aldrig att glömma, även om diverse spiritusförtärande fördunklar detaljerna avsevärt. Sångaren Lee Brilleux var en mycket sympatisk engelsman med ett stort hjärta och ett brinnande bluesintresse. Bara något år senare var han borta på grund av för mycket sprit och cigaretter.

No mo do, Yakamo : Dr Feelgood

Från den engelska pubrockscenen var inte steget långt in i punkens värld. Tyvärr är det svårt att verkligen ta till sig den musiken tycker jag, för på varje bra låt går det tusen riktigt usla.
Men de bra är däremot så in i helskota bra.
The undertones figurerade lite i början av punkvågen runt 1978. De gjorde egentligen bara en känd låt, men den däremot är en av världens bästa låtar och kommer alltid högt upp på initierade musikjournalisters listor över de bästa låtarna någonsin.
Här om någonstans känner man att det enkla är det svåra, inget exter, inget påklistrat glitter, inget knepigt arrangemang. Bara en fruktansvärt bra låt.

Teenage Kicks : The Undertones

Nu lyfte jag blicken över havet och började lyssna på amerikansk musik mer och mer, country, blues och rockabilly blev soundtrack till mitt liv några år.
En man som rört sig i alla de genrerna är ju salig Johnny Cash.
Om en man personifierar hela den kontinenten så är det nog han på gott och ont.
Jag kommer från mycket tidig barndom ihåg låten Ring Of Fire som spelades på radion i mina föräldrars kök.
Jag har dock valt en av han sista inspelningar. En låt som är jobbig att lyssna på, man hör att han vet att han snart skall dö, rösten är spröd och bräcklig på samma gång som den är hård och stark som urberget. Videon till denna låten får mig att gråta varje gång.

Hurt : Johnny Cash

Jag stötte på en rödhårig man från sydstaterna en gång. Jag minns inte hur eller var jag först hörde honom, men jag fastnade för energin i hans musik och så hade han ett ovanligt namn dessutom. En oerhört okänd artist i Sverige tyvärr. Men jag har genom åren försökt introducera honom till mina vänner och bekanta. Han gör fantastiska covers på allehanda kända och okända låtar. En av hans tidigare och bästa covers är på en Dylanlåt faktiskt.
Jag är ingen Dylanvän, men här låter det fint.

Absolutely Sweet Marie : Jason & The scorchers

I mitt frenetiska musiksökande snubblade jag över ett gäng från Californien. Helsvarta kläder, fulltatuerade armar, korpsvart bakåtstruket hår och stora svarta kängor. De såg nästan lite obehagliga ut. Lite nynazistaktiga snudd på. Men jädrar vilken skön musik. Med trummor, ståbas och en riktigt twangig gitarr levererade de den tuffaste, hårdaste och skitigaste rockabilly jag hört.
Men mitt i alltihopa kom det en helt annorlunda låt, stämsång och steelguitar. Ett mycket mångsidigt band visar det sig, det här är vackert, riktigt vackert.

In the orchard : Tiger Army

Nu gick jag ner mig djupt i den amerikanska musikmyllan och snavade in i jazzdimman.
Precis som med punken finns det oerhört mycket dålig jazz, men söker man sig till de gamla mästarna kan man finna fantastiska guldkorn. Det finns ingen musik som är lika bra att dricka sprit i dyster ensamhet till som jazzmusik. Och då kanske i synnerhet denna låten av tenorsaxofonistfantomen Coleman Hawkins.

Shine on harvest moon : Coleman Hawkins

Men svensk musik då? Kanske nån säger.

Visst, ju äldre man blir desto mer uppskattar jag svensk musik. Vi har en del fantastiska musiker här hemma, och texter på svenska träffar ju alltid hårdare i skallen, så är det ju bara.

Jag har alltid av någon anledning varit förtjust i skånska. Jag vet inte riktigt varför, men det kan bero på Wilmer X. De har alltid funnits där i bakgrunden och ploppat fram med jämna mellanrum. Nisse Hellberg är en av de allra bästa låtskrivarna vi har i landet.
Han skriver lika lätt en stenhård svettig blues som en luftig lätt mambo, och då har han på vägen avverkat såväl rockabilly som sjuttiotals glamrock. Alla med en perfekt sättning och tidstypisk klang. Man skulle kunna göra en jukebox med bara Wilmerlåtar, och det kanske jag skall göra nån dag. Men nu väljer jag en låt vars text beskriver min sinnesstämning från gång till annan.

Kör dig död : Wilmer X

Per Persson är nog den artist som allra bäst beskriver svenskt småstadsliv.
Hans texter luktar hembränt, snus och wunderbaum. Även om han är från Gnarp kan jag svära på att han sjunger om min ungdoms folkets park med sin inte alltid tonsäkra men fantastiska röst.
Volvo Amazon, jeansväst och boots är det.

Sista kvällen i April : Perssons Pack

Ett musikaliskt geni är enligt mig någon som kan kasta sig från en musikstil till en diametralt olik musikstil, och i de bägge bli en av de bästa.
Ett sådant geni är Nicke Andersson. Han skriver låtar och spelar i Sveriges bästa rockband Hellacopters. Han spelar även stenhård metall i Death breath.
Och helt plötsligt gjorde han den bästa soulskivan som någonsin spelats in utanför Detroit, den goda smaken att leta rätt på den underbare sångaren Scott Morgan hade han också.
Ett geni kort och gott.

Get on back : The Solution

Bilder från Washington square hette en jättefin låt med Toni Holgersson för många år sedan.
Sen försvann han spårlöst i många år.
Jag letade på nätet och i tidningar efter honom och fick reda på att det gått riktig illa för honom. Knarkat ner sig och levde som mer eller mindre hemlös kunde jag läsa mig till på olika forum.
Men hans goda musikervänner hjälpte honom på fötter igen och han spelade in en mycket stark och personlig skiva för några år sedan.
Jag hoppas att han kan hålla sig ifrån drogerna, för han har för mycket talang för att slösa bort.

Grön linje : Toni Holgersson

Det här var en liten fragmentarisk inblick i mitt röriga inre, det finns så fantastiskt mycket mer att berätta om, men det får bli en annan gång.


Tack för visat intresse / Andersson