Tallrik & Glas – 8 januari 2022

TallrikGlas_600

Jul i Viana do Castelo, Portugal, 2021


Julafton 24 december:
Eftersom det stora hotellet, byggt år 1900, låg högst upp på berget såg man det och den intilliggande katedralen, var man än befann sig nere i staden. Utsikten uppifrån över omgivningar och hav var strålande. Det var när vi redan befann oss på uppfarten till hotellet vi kom på det.

Julen 2021 Portugal_Utsikt från hotellet_600
Utsikten  från hotellet

Vi hade glömt passen. Inga färska covidtest med oss heller. Men vaccinbevis kunde vi visa. Smått nervösa klev vi fram till receptionisten. Inga problem. I det här fallet kunde körkorten accepteras och testerna kunde de inte begära att vi skulle ha. Restriktionerna började faktiskt inte gälla förrän den 25:e och vid den tidpunkten var vi incheckade och klara. Byggnaden var fantastisk. Inomhus såväl som utomhus. Riktigt ståndsmässigt med stora allmänna utrymmen, tjusigt inredda och med en bar med ett antal olika soffgrupper. Restaurangen öppnade för middag klockan halv åtta. Ingen á la carte serverades, enbart en färdig meny. Den fanns att läsa på portugisiska och vi förstod bara bråkdelar av vad rätterna bestod av. In kom förrätten; smördegskuddar med okänt innehåll tillsammans med nötter. Ganska gott. Sen kom nästa rätt. Soppa. Eller egentligen hönsbuljong med bitar av kyckling. Väldigt fett. Efter några skedar var vi mätta. Jag lämnade ungefär två tredjedelar.

”Men … ”, sa Kjell med svettpärlor i pannan. ”Var det två förrätter?”


”Não”, sa kyparen vars halva ansikte doldes av munskyddet. Han blinkade med ena ögat. ”Den första rätten stod inte på menyn.”


Därefter ställdes två mattallrikar på vårt bord fyllda med bitar av fet kalkon, stekta kastanjer, stekt ris och smörstekt spenat. Jag lämnade en hel del. Sen var det efterrättsbord. Vi svettades och flämtade. Jag gick runt, runt och kollade på kakor och tårtor som inte såg ut att innehålla annat än socker och smör. Tog till slut några bitar av ananas och melon.


Juldagen 25 december:

På väg ut, klädda för en ordentlig power walk i environgerna för att få bort några kalorier, gick vi fram till receptionisten.

”Skulle det vara möjligt att få en lätt lunch idag? Om middagen ikväll är lika omfattande som igår, det funkar inte för oss. För mycket. Vi orkar inte.”


”Não, det går inte. Vi serverar endast den fastställda menyn på lunchen”, sa receptionisten och betraktade oss medan hon räckte fram ett menyblad.

”Ikväll är det á la carte.”

”Meny? Är det meny på lunchen?”


”Trerätters meny.”


Vi stirrade på pappersarket och även om vi inte förstod allt, mer än anade vi att det skulle bli mycket att äta.

”Men … vi orkar inte. Kan vi få något lättare?”

”Não, det går inte … men jag kan fråga i köket om ni kan få dela på EN meny.”


En lunch gick lös på 55 Euro. Per person. Naturligtvis lockande att dela även av den anledningen. Men det var inte det viktiga, egentligen. Glada i hågen gick vi till restaurangen vid lunchtid. Samma kypare som föregående kväll blinkade med ena ögat när vi förklarade att vi bara skulle ha EN meny.


”Sim, jag vet”, sa han och blinkade igen. ”Du ska ha vin till”, sa han till Kjell.


”Inte så här tidigt”, sa Kjell. ”Tack men nej tack.”


”Jodå.”


In kom ett stort fat med skuren frukt, ostkuber och kokt ägg.


”Vi delar som sagt på EN meny”, sa Kjell för säkerhets skull när kyparen hämtade våra tallrikar


”Sim, jag vet”, sa han och blinkade.


In kom två skålar fyllda med soppa. Samma som gårdagen. Fet hönsbuljong med simmande kycklingbitar. Därefter bar kyparen in två tallrikar täckta med bitar av stekt lamm, smörstekt potatis, stekt ris och stekt spenat som badade i smör.


”Men vi delar på EN meny.”


”Jag vet”, sa kyparen och blinkade.


Vid det här laget hade vi panik och var även ordentligt uppretade. Fattade han ingenting? Vad var problemet? Trodde han att vi inte menade vad vi sa? Utgick han ifrån att vi inte hade råd med två menyer?


”Efterrättsbordet”, sa han och svepte med armen över kakor, tårtor och ost. ”Var så goda.”


Vi tog några ostbitar på var sin assiett. När vi kom tillbaka till vårt bord stod där två glas med portvin. Vi gick ut från matsalen utan att se oss om.


På kvällen serverades á la carte. Vi tog ingen förrätt och ingen efterrätt. Enbart varmrätt. Grillad sjötunga. Fast den var inte grillad. Troligen kokt.

Varför gick vi inte någon annanstans och åt? Eftersom i Portugal är ALLT stängt (inga restauranger, barer, butiker är öppna) från julaftons eftermiddag till annandags morgon. Om vi ville äta över huvud taget, var vi hänvisade till hotellrestaurangen. Ändock, hotellet var charmigt och andades gammaldags förfinad service och elegant karaktär. Stunderna före kvällsmaten, när vi slog oss ner i en av de mjuka sofforna och läppjade på var sitt glas Spumante, var stämningsfulla och rogivande. Den glittrande granen glimmande av blinkande ljus. Regnet strilade nerför de höga fönstren. Annandags morgon åkte vi hem. Dimman låg som ett tjockt lock över berget. En sak är säker. Vi kommer aldrig att glömma julen 2021.

Ethel, januari 2022

2 kommentarer till Tallrik & Glas – 8 januari 2022

  • Mats Klasson  säger:

    Ni får lära den där kyparen det svenska ordet truga.
    Det är ungefär som insistar på portugisiska, men kan lätt bli både compelir och ett enda stort COACCÃO. :-)

    • Ethel  säger:

      Mats, ska göra det nästa gång vi kommer dit. OM vi kommer dit. Jag är väldigt osäker .

Lämna en replik

You may use these HTML tags and attributes: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <s> <strike> <strong>