Nu för tiden titulerar jag mig författare även om det är pensionen som försörjer mig. Författandet är mer ett ”måste” än en inkomstkälla – men då inget måste med negativa förtecken. Det är helt enkelt det jag vill göra och det jag brinner för. Skrivit har jag nog alltid gjort även om det på senare år tagit en ny vändning.
Men jag har ju yrkesarbetat innan dess – i 44 år närmare bestämt. Jag började tidigt – vid 17 års ålder – och valde därför att även dra mig tillbaka från arbetslivet så fort det möjliggjordes. Utbildningen som jag har är kanske inte mycket att skryta med. Skola och studier var liksom ingenting som passade mig – av olika anledningar. Således gick jag ut nian med undermåliga betyg. Ändå lyckades jag komma in på en yrkeslinje som kallades dekoration och distribution. Idag skulle den väl gå under epitetet ”media” gissar jag. Det hela gick i alla fall ut på att lära sig till skyltfönsterdekoratör. Jag undrar om yrket finns kvar idag. Lärarna var gamla ”avdankade” dekoratörer som med god vilja försökte lära oss hur man gjorde skyltningar på 40- och 50-talet. Det kanske låter hemskare än det var – för första gången i mitt liv fick jag bättre betyg och utlopp för en mer konstnärlig ådra än den gamla grundskolan kunde tillhandahålla. Senare i livet har jag dessutom insett att de ibland ”förlegade” kunskaper som jag fick mig till livs i yrkesskolan faktiskt gav mig en kunskap som jag var nästan ensam om senare i yrkeslivet. Men det var tur att vi under andra/sista året i yrkesskolan fick göra praktik. Varannan månad var vi utlokaliserade på olika arbetsplatser för att lära oss hur det gick till i verkliga livet. De flesta fick plats hos dekoratörer i olika butiker så som PUB, NK, Åhlens, Carl-Axels herrekiperingsbutik eller Ströms dito. Själv hade jag turen att få göra min praktik på en reklamateljé. Spennares reklamateljé var på den tiden Stockholms (och landets) ledande och där fick jag hjälpa till med att bygga mässmontrar till de stora utställningarna, på t ex S:t Eriksmässan eller Marmorhallarna. Att det var två skilda världar – skolan och reklamateljén – framgick rätt fort.
Hennixhuset vid Bällsta Bro i Sundbyberg.
När väl den tvååriga yrkesutbildningen var till ända var det så dags att ge sig ut i arbetslivet på riktigt. Jag fick jobb som lärling på Hennix reklamateljé (sedermera Hennix Expo) som just i denna period expanderade och tog över rollen som det ledande företaget i branschen. Som lärling fick jag därstädes utföra alla upptänkliga sysslor som de med kunniga medarbetarna ansåg vara passande – men genom detta lärde jag mig verkligen yrkets grunder. Jag fick jobba på lagret, jag fick delta i arbetet på snickeriet, jag fick assistera på screentryckeriet och jag fick följa med ut på mässorna för att bygga upp stora utställningsmontrar – ibland hela utställningar. Då jag inte har tummen mitt i handen och dessutom besitter en viss kreativ förmåga så fick jag så småningom egna projekt att rådda. Samtidigt fascinerades jag av de som ritade själva utställningen och så fort jag fick möjlighet smet jag undan för att tala med den person som deltidsarbetade som ”designer” av det som jag och andra sedan byggde ihop.
På företaget fanns det ju även en grafisk avdelning – där man producerade de grafiska budskap som skulle synas i utställningen och detta intresserade mig mer än själva snickeridelen. När det så blev dags att göra lumpen gav jag min chef ett ultimatum – när jag muckat vill jag jobba på ”Text&Bild” (som avdelningen kallades) annars kommer jag inte tillbaka. Kanske hade jag tur, kanske var de kort om folk. Men när jag muckat blev jag förflyttad till ”Text&Bild” där arbetet var mer passande för en kreativ yngling som ville få utlopp för sin skaparglädje. I början kanske det mer var att följa andras instruktioner – men med tiden fick jag mer ansvar och kanske såg min chef att det jag skapade också var uppskattat av kunderna.
Rätt snart kunde jag titulera mig grafisk formgivare även om arbetet fortfarande även innebar mer handfast produktion av det formgivna.
Men företaget Hennix växte och vi blev fler och fler anställda. Nu hade jag också fått börja rita mina egna mässmontrar. Till en början bara mindre på kanske 20-30 kvadratmeter och jag ska villigt erkänna att de första inte var särdeles bra. Men man lär sig med tiden och när företaget höll på att växa ur huset vid Bällsta Bro i Sundbyberg hyrde man en fallfärdig kåk alldeles bredvid där vi som designade utställningar fick flytta in – Tecknarstugan. Detta inträffade 1985 och sedan dess har jag arbetat som designer i resten av mitt arbetsliv.
Arbetet var i denna tid ständigt utsatt för utveckling – teknisk utveckling. Kanske det är så fortfarande – jag vet inte eftersom jag dragit mig tillbaka. Men i början handritades allt. Vi hade ritbord, ljuslådor, färgmarkers och kopiatorer. Det här var ju på den tiden då lackfärg fortfarande luktade gott och fick späs med thinner eller lacknafta och även i ritningsbranschen fanns det dofter som inte är godkända i dagen samhälle. Färgmarkers innehöll nu förbjudna lösningsmedel och när man rullade ut skisserna som ljuskopierats på Arkitektkopia blev man nästan hög på de ammoniakångor som frigjordes. Sedan satt man hela dagen med lukten av ammoniak och spritpennor under näsan medan man färglade sina alster. Men det blev bra och vi hade av förklarliga skäl roligt på jobbet. Företaget expanderade ytterligare och skaffade sig filialer i Malmö, Göteborg och Oslo. Jag fick resa till Norge innan de hittade en duglig designer för att hjälpa dem komma igång. Samma när Hennix så småningom etablerade sig i Chicago. Jag fick resa dit ett par veckor och rita de första utställningarna samtidigt som jag fick skola in de två industridesigners som man rekryterade. Att designa utställningar är lite annorlunda än produkter nämligen.
Så gjorde datorerna sitt intåg i yrket. Till en början var jag inte imponerad – men det berodde inte på ett motstånd emot en ny teknik. Tvärtom – jag var mycket intresserad. Men i början var faktiskt 3D-programmen inte mycket att skryta med. Jag hade dock min vision klar för mig och såg hur det skulle kunna bli redan innan det hände. När jag redan på 80-talet påstod att vi i framtiden bara skulle ha en plånbok där allt fanns – telefon, ekonomi, hemnycklar etc – då skrattades det gladeligen. Hmm…
Ett lite nerskalat Hennix på 90-talet.
3D-programmen förbättrades, ritborden såldes eller skrotades, färgpennorna torkade, akvarellfärgerna förpassades till konstnärsateljén – men idéerna och kreativiteten förblev människohjärnans skapelser. Det gällde att hänga med i utvecklingen – de som inte gjorde det var snart förlegade och det gällde alla branscher. Företaget krympte, kollegorna blev färre och entledigade, men än var jag tydligen uppskattad i min yrkesroll. Jag var till slut ensam kvar som designer och jag har alltid trivts med mitt jobb. Jag har ritat utställningar i världens alla hörn. Kina, Indien, USA, Europa. Ja, även i en gruva i Sickla.
Utställning i Atlas Copcos gruva i Sickla
När så tre av delägarna blev för gamla beslutade de att lägga ner företaget, men den fjärde startade då eget och där arbetade jag de sista åren av mitt yrkesliv.
Men även ett stimulerande arbetsliv tar slut och jag valde – som sagt – att gå i pension tidigt. Inte beroende på att jag vantrivdes med jobbet – inte alls. Men något som alltid stört mig genom livet är väckarklockan och schemalagda aktiviteter. Nu är jag fri att sova tills dess jag vaknar av mig själv. Jag har gjort mig av med påtvingade måsten och har bara roliga måsten kvar. Jag är dock den förste att erkänna att jag haft en osedvanlig tur i livet – speciellt med tanke på att jag är helt självlärd – autodidakt – utan mer utbildning än hur det gick till i skyltfönstren på 50-talet.
Tyvärr har jag inte mycket bilder kvar, men nedan följer de få jag fann på utställningar.
Vid tangentbord och okular
mazken
Lämna en replik