Inspiration, Hommager, Pastischer och Parodier

 Rubrik

Inspiration får vi alla på olika sätt. En hommage är en hyllning. Pastisch är något som gjorts i någon företrädares anda. En parodi är en drift med något som redan är skapat. En parodi behöver inte alls vara förlöjligande om den görs med kärlek och glimten i ögat.

Jag tänkte här i denna lilla krönika ge exempel på både hommager, pastischer och parodier och i vissa fall även ge exempel på inspirationskällan eller förlagan. Eftersom det är just jag som skriver så kommer vi mestadels hålla oss i visornas värld eftersom de är dem jag är mest insatt i, men vi gör ett snedsprång under vägen.

Vi börjar med trubadurerna. Ett tacksamt ämne att göra parodier på och i de två exempel jag här visar kommer i alla fall jag osökt att tänka på Cornelis som förebild – kanske mest beroende på sättet dessa parodier framförs. Dessutom får väl holländaren anses vara trubadurgenrens främsta företrädare, men nog finns det en sjö att ösa ur när det kommer till vissångare.

Trubadur

Det första exemplet är en genial parodi – kanske en pastisch – på urtypen för trubaduren. Henrik Dorsins text är galen och hans framförande är i sann trubaduranda. Jag vet inte om Henrik egentligen kan spela gitarr, men i denna sång visar han inte några tecken på det – kanske det hör till numret eftersom många av sjuttiotalstrubadurerna inte kunde räkna sig till gitarrvirtuoserna (även om Cornelis var en mästare på att nyttja instrumentet på sitt oefterhärmliga sätt).

En gaffel kort

En annan verklig drift med genren står Povel Ramel för. Under den stora visvågen kom det nog fram många vissångare med endast tre ackord på sitt CV och mer vilja än kvalitet i sina sånger. Men nog tycker jag ändå att Povels sätt att sjunga kan härledas till Cornelis emellanåt. Kanske denna parodi gjordes innan baronen upptäckt Vreeswijks geni – från början ansåg nog många att han bara var en oborstad uppkomling – senare fick ju holländaren till och med sjunga in två album med Povels låtar.

Kärleken ti mänsliheten – åmma säger

Frida

Herr Ramel gjorde ju fler pastischer – för en sådan måste väl ändå nästa låt räknas som. Min gissning är att Birger Sjöbergs Frida i vårstädningen har stått modell för Povels ”Sjöbergspastisch”, men kanske det är fler visor som fått vara inspirationskälla. Hur som helst bevisar Povel här att han nog är lika skicklig rimekvilibrist som den kände diktaren.

Sommartrivialiteter

Samme friherre gav sig ju även på Bellman och gjorde det med den äran. Här är det nog Bellmans totala diktning som fått inspirera, även om det finns tydliga inslag av såväl Fredmans Epistel N:o 1 – Till Cajsa Stina (som för övrigt Fred Åkerström döpt sin dotter efter) – som Fredmans Epistel N:o 33 – mer känd under namnet Stolta Stad. Povel riktigt frossar i gamla ord och uttryck.

Torstigste bröder

Carl Michaël bellman Bellman

Nästa visa bör kanske kallas för en renodlad pastisch eftersom den är ett försök av Cornelis att skriva i Bellmans anda. Att Bellman (såväl som alla stora diktare) inspirerat sina efterföljare får väl ses som en sanning, men denna visa är ändå uttalat i bellmaniansk stil.

Till Bacchus på Bellmans vis

Evert Taube var (till skillnad mot Strindberg) en stor beundrare av Bellman. Jag har till och med en hel LP där Evert sjunger hans visor och berättar om sitt förhållande till sjuttonhundratalsskalden. Givetvis var även Evert påverkad och influerad av sina föregångare, men vissa visor är tydligare än andra. Bellmans Ulla reste ju till Första Torpet som var en krog norr om Stockholm där det serverades kräftor fångade i Brunnsviken. Detta gav upphov till namnet Kräftriket – som trakten sedermera kom att kallas. Den trakten besjöng Bellman i den åttionde episteln – Liksom en Herdinna. Den får nog ses som en del av Taubes inspiration, precis som den sista Episteln där Ulla Winblads (Maria Kristina Kiellström) avsked skildras efter att hon gift sig med Bellmans dryckesbroder och barndomskamrat Erik Norström. Taubes sång ser jag som både en hommage och en pastisch.

Första torpet

Leonard LeonardCohen Cohen

Våra kära trubadurer sökte inte bara inspiration i Sverige. Taubes sydamerikanska influenser är välkända. Även Cornelis sökte inspiration utomlands och följande visa är nog mer att betrakta som en pastisch. På plattan Linneas fina visor finns till exempel en låt som går i Leonard Cohens anda.

Till Linnea via Leonard Cohen

Victor_Jara2

Även Cornelis sökte sig till Sydamerika. Det är väl allom känt att han gjort mången samba. Den som ändå torde ha haft störst inverkan på Cornelis och hans diktande borde väl ändå vara Victor Jara. Han spelade ju in ett helt album med chilenarens sånger. Följande låt är en hommage till den mördade frihetskämpen.

Blues för Victor Jara

Även i Europa hittade Cornelis inspiration. Han var språkbegåvad och talade fler språk varför han gärna översatte både från engelska, spanska och franska. Det hade varit intressant att höra Cornelis sjunga, till exempel, Jaques Brel. Så blev det nu inte så vi får nöja oss med en pastisch som jag inte tycker är blues – titeln till trots.

Blues för Jaques Brel

Jaques Brel Brel

Ja, det är nog många som inspirerats av Brel. En av hans (i Sverige) mest kända sånger – Amsterdam – anser jag vara en stor inspirationskälla till Claes Erikssons fantastiska parodi – eller ska jag kalla den pastisch kanske? Faktum är att jag en gång på åttiotalet (tror jag) när jag var på besök i Östergötland såg ett kassettband säljas med en artist som kallade sig Kjell Brel – tro det eller ej. Jag köpte den dock inte men jag lyssnar gärna på Claes.

Under en filt i Madrid

Nu när vi ändå är utomlands ska vi ta det där snedsprånget jag nämnde i inledningen – eller krumsprånget. Vi studsar in i rockens förlovade land för en kort stund. Jo, jag tycker även om rock – även hårdrock om den utförs bra – men jag är inte sakkunnig på samma sätt. En sak vet jag dock och det är att de flesta känner till Queens (och härliga Freddie Mercurys) Bohemian Rhapsody. Vårt eget svenska hårdrocksband Black Ingvars som en gång startades lite som ett humoristiskt projekt visade sig ha oanade kvaliteter. 1999 gav de ut plattan Heaven Metal som innehöll en hyllning till Queens kända rapsodi. Arret är delvis helt plagierat – men det är som en klok tänkare sa en gång i världen: Plagiat är den ärligaste formen av smicker.

Jag har hört om en stad ovan molnen

Freddie Queen Mercury

Nu tillåter jag mig att göra en melodiradioövergång. Black Ingvars spelade ju även in låten En sjömansjul på Hawaii vilket osökt leder oss tillbaka till svenska visor – närmare bestämt till kategorin sjömansvisor. Just den genren har väl aldrig tilltalat mig särdeles (tyckte nog att visor i Harry Brandelius anda inte var så bra) – inte förrän Fred Åkerström gav sig på gamla dängor som Båklandets vackra Maja och Han hade seglat för om masten. Ja, där ser man hur viktigt det är med själva presentationen.

Sjöman

När jag var yngre föredrog jag i alla fall det som kanske bör kallas anti-sjömanssånger. Jag vet inte riktigt hur jag ska kategorisera in dessa sånger. De är inte hommager eller pastischer – möjligtvis parodier (om det nu bara finns dessa tre epitet att välja på). Lill Lindfors och Svante Thuresson gjorde en som jag minns blev populär.

Axel Öman (Sjömanslåt av idag)

En annan skrevs av Ruben Nilsson och sjöngs in av Fred Åkerström.

Den sanna sjömansvisan

bibeln

Sedan får vi ju inte glömma bort bibelparodierna. Det finns så många så det skulle kunna räcka till en egen krönika, men jag får helt enkelt begränsa mig lite. Även här börjar jag med Fred Åkerströms tolkningar av Ruben Nilssons visor.

Adam och Eva

Ruben gjorde fler texter som behandlade bibliska personer eller händelser och en händelse som givit alibi till månggifte lockade förstås.

Laban och hans döttrar

Den okrönte kungen av bibelparodier måste väl ändå vara Bellman. Hela hans verk Fredmans Epistlar är ju en utveckling av Bibelns epistlar där Fredman är aposteln som förkunnar sitt budskap: Supa dricka och ha sin flicka, är vad sankte Fredman lär. Den mest kända bibelparodin torde vara Gubben Noak men han gjorde flera andra. Berättelsen om den dygdiga Johanna var som gjord att skrivas om tyckte Carl Michaël.

Joakim Uti Babylon

Den bibelparodi som jag anser vara den bästa är nog ändå Fredmans Epistel N:o 5. Till exempel gör han här om Bibelns efesier och korintier till ölepheser och gutårinter. På sjuttonhundratalet var folk mer bibelsprängda än idag varför man genast förstod roligheterna på ett sätt som gemene man inte gör idag. Även i denna visa förekommer Noak – en tacksam karaktär eftersom det var han som var den förste vinodlaren på Ararat. I Bibeln står det hur Noaks son kom in i huset där Noak låg dyngrak och utslagen på sin bädd – alldeles naken (blottad i sin blygd). Sonen förfärades och för att slippa se det syndiga förfallet så gick han baklänges in i huset för att skyla sin fader. Denna händelse har Bellman här vänt på och diktar således ”Gå baklänges bort där som nykterhet rår”. Kan man bakgrunden så får texten en ytterligare mening.

Käre bröder så låtom oss supa i frid

Jaha. Då var jag åter tillbaka hos min vän Bellman trots att jag trodde mig ha klarat av honom i början på krönikan. Så kan det gå när man inte koncentrerar sig. Jag får passa mig så jag inte fastnar i sjuttonhundratalet. Bäst att sluta innan jag blir en parodi på mig själv.

/mazken

 

 

 

2 kommentarer till Inspiration, Hommager, Pastischer och Parodier

  • Lars Ahlinder  säger:

    En härlig krönika som beredde mig en angenäm stund!
    Jag vill bara komplettera med ytterligare en genial Povel-pastisch:
    ”Sorglösa Brunn”

Lämna en replik

You may use these HTML tags and attributes: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <s> <strike> <strong>