Från Göteborg C till hotellet
Sneglar till vänster och Trädgårdsföreningens norra ingång (där man utanför ingången redan kan se Alfons Åbergs kulturhus för barnen och ett stort ”stall” för barnvagnar). Här i den norra ingången gick jag in sommaren 2005 för en unik trippelkonsert med de då färska artisterna Elin Sigvardsson och Anna Ternheim, samt den lite mer rutinerade Lisa Ekdahl. Stötte förresten på ett par dunklarummare i kön. En sörmländska och en kille från Skövde.
Här inne på Trädgårdsföreningen arbetade förresten min då mycket unga mormor på 1930-talet. Hon var så ung att hon fick ljuga om sin ålder för att få jobbet. Hennes äldre syster Olga som var gift med Hugo bodde redan i Göteborg. De är förresten min nästkusin Falkens farmor och farfar. Tror även den ännu äldre systern Clary bodde i staden. På något underligt sätt springer min fantasi iväg och ut genom grinden kommer mormor med ett stort fat med en räkmacka på i ena handen och en pilsnerflaska i den andra. Hon hade fått syn på mig och säger smått andfådd:
– Kan du inte ta med detta till Roger, han fyller ju jämnt på lördag.
Jag lovar att göra det. Min mormor är min kusin Rogers farmor och den sista november fyller han 50 år. Grattis Roger från mig som kommer med en hälsning från Agnes i form av en räkmacka och en pilsner från henne.
Jag måste vidare för att hinna fram till hotellet innan det blir mörkt. Tar Stora Nygatan längs ån på andra sidan Trädgårdsföreningen. Innan jag ska över ån igen på bron strax innan Paddan och Stora Teatern ser jag till min stora häpnad att Papa Delis Grill finns kvar, fem år sedan jag senast besökte staden. Blir tvungen att ta en tjock grillad med mos, lingon och senap.
Efter bron, Paddan och teatern på höger sida, ser jag Trädgårdsföreningens södra ingång till vänster. Här hittar jag ett annat minne från den 15 juli 2006, sommaren då vi på Dunkla Rum var de enda som hade aktiviteter runt Winnerbäcks sommarturné med recensioner, låtförlåtrapportering, fototävling med mera. Här vid södra ingången stod jag i en lång kö för Winnerbäcks konsert och i den träffade jag en västgötsk Stoorch och hans flickvän. Undrar om det är de som nu är ”man och fru” i nordöstra Skåne, eller om det är en annan tjej…. Storken har i alla fall sitt bo där.
Längre upp på avenyn påkallar en gubbe med hatt och käpp min uppmärksamhet. Han presenterar sig som Charles Felix Lindberg och jag märker att han blir förnärmad när jag säger att jag aldrig hört talas om honom. Någon eller några har putsat på hans ena sko. På andra sidan vägen står förresten John Ericsson, som är betydligt mer känd.
Spårvagnarna rusar fram plingande längs Kungsportsavenyn i täta turer.
Innan jag lämnar Trädgårdsföreningen bakom mig, kommer jag ihåg Ulf Lundell-konserten där i augusti 2014, då vi fick gå in i den östra ingången. Börjar likna min morfar där minnena sköljer över mig och jag inte kan låta bli att berätta minnen, anekdoter och historier apropå det och på tal om det och så vidare.
Apropå grillkorven med mos, smiter jag ner i källaren till Coop Konsum, när jag nästan är framme vid Götaplatsen, för att införskaffa lite kvällsmat.
Viker sen av på Berzeligatan och strax kan jag checka in på hotellet.
Hotel Lorensberg
Hotellet ligger nära till allt jag ska göra under dessa dagar. Två minuters gångväg till Scandinavium och fem minuter till Lorensbergsteatern. Dessutom ligger Götaplatsen, ett par biografer och Coop också i närheten.
Precis bredvid hotellet ligger restaurangen Buenos Aires, men jag låter den ligga där. Däremot hade jag tankar på att äta smørrebrød på ett ställe på andra sidan hotellet, men jag glömde bort det och det blev inte av. Kom mig heller inte för att testa 7elevens lussekatter en bit ner mot Scandinavium.
Checkar in och betalar. Tar hissen upp till andra våningen vilket damen i hisshögtalaren låter mig veta på äkta göteborgska. När jag senare åker hissen ner igen, är samma dam betydligt surare. Med mörkare och dystrare röst säger hon ”Röösssupptionen” när hissen landat. Det måste ha hänt något sedan vi hördes senast. Vad vet jag inte.
Dagen efter får jag prova på hotellets frukost. Trevliga lokaler. Man kan sitta i samma rum som buffén för att ha nära till allt. Men sen finns det ett yttre, lugnare rum och ytterst ett inglasat rum dessutom. På sommaren tror jag man även kan sitta ute under öppen himmel. I frukostbuffén finns det mesta man kan önska och behöver. Det enda jag saknade lite var majonnäs till skinkan och tomaten, men det var kanske bara jag som inte hittade den. Kanske fanns den bredvid filarna och yoghurtarna där jag aldrig hade något ärende.
Nummer Nitton 2019
Till slut rann Winnerbäcken ut i Västerhavet, med eller utan barkbåt, med eller utan segel. Hjärtat och sinnet glöder som hos en sjöman på böljan in till en sydamerikansk hamn.
Det är min nittonde Winnerbäckkonsert sedan 2005. För tretton år sen gästade jag också hans spelning på Trädgårdsföreningen.
Har varit på många konserter genom åren, men märkligt nog aldrig i Scandinavium. Arenan verkar ha krympt medan jag har växt. Inifrån kan den ganska lätt hanteras och överblickas. Sitter fem rader rakt bakom ståplatsgolvet.
Det blir en gedigen konsert, en god balans mellan gammalt och nytt. Efter Där elden falnar tar det riktigt fyr i glöden. Tre låtar som gör att det hettar till i hjärtat: Åt samma håll, Eldtuppen (på vilken Tomas Hallonsten orsakar gåshud med sin trumpet) och Vykort från alperna med sin stegrande energi och sitt accelererande tempo. Senare höjer sig också Över gränsen till något minnesvärt.
Publiken var inte med på allsångsnoterna i slutet av Söndermarken. Först när det serverades glögg vid balkongdörren höjdes rösterna.
Pratsjunget i Hymn gjorde sig bättre här än på skivan, åtminstone för mig.
En minnesvärd kväll även om det inte var min allra bästa Winnerbäckkonsert. Men klart godkänd.
Jag dristar mig till slut att travestera öppningslåten när jag beskriver min konsertkväll i Göteborg.
Vädret är jättetrist.
Till vänster paddlar Göta vid Poseidon,
till höger bestiger Lise sitt berg.
Tror jag hittar hem.
Vädret är jättetrist.
Jag har min hemvist,
mellan Avenyn och Heden.
Jag bor mellan Buenos Aires och Boye.
Det tar bara två minuter att gå mellan hem och -um.
Tror jag hittar hem.
Vädret är jättetrist.
Släpp mig bland spårvagnar och Ador.
Släpp mig bland paddor och Kållar.
Tror jag hittar hem.
Vädret är jättetrist.
Släpp mig bland önskedrömmar och håkanströmmar.
Släpp mig bland dahlquistar och majblommor.
Släpp mig bland änglar och makrillar.
Tror jag hittar hem.
Vädret är jättetrist, visst.
På måndagen drar Eriksson sin vardagsmatsakt.
Honom återkommer jag till, skulle jag ha sagt.
Detta var årets enda långresa, i november.
Tror jag hittar hem.
Ta nu fantasin till hjälp för att uppleva något från Scandinavium i videon nedan.
Låtlistan, som jag minns den:
Tror jag hittar hem
Paradiset
Måste vara två
Där elden falnar
Åt samma håll
Eldtuppen
Vykort från alperna
Järnvägsspår
Mareld
För dig
Elden
Elegi
Över gränsen
Utkast till ett brev
Granit och morän
Ingen soldat
Hur och vem och vad
Söndermarken
Kom ihåg mig
Hymn
Hugger i sten
Solen i ögonen
PS. Ni vet väl att Håkan Hellström är släkt med Lasse Dahlquist?! Helt apropå ovan nämnda personer. DS.
Bok om promenader i Stockholm
Det är grått, grått och mörkt dessa dagar i Göteborg. Det verkar som om solen har fått besöksförbud av någon anledning. Då har man ibland ingen lust alls att lämna hotellet. Förutseende hade jag därför tagit med mig ett par böcker. En med julberättelser skrivna av kända svenska författare från förr, en bok som aldrig blir öppnad. Däremot tar jag mig an den nyutgivna boken Promenera mera, i vilken bland andra Jan Mosander, Sven Melander och några andra journalister och deras vänner i gubbåldern beskriver sina gruppromenader på måndagar i stockholmstrakten. Det blir också essäistiska utvikningar om promenerandets historia, hur man förflyttar sig till fots i andra delar av världen, anekdoter från yrkeslivet och mycket annat. En givande bok för mig som också kommit gubbåldern och promenerar en del.
Fotbollarna
Det finns så mycket fotbollskultur i Göteborg. Många allsvenska klubbar som konkurrerat med varandra. Den mest kända trion är förstås GAIS, ÖIS och IFK. Men sen har också Gårda BK, Redbergslids IK, BK Häcken och Västra Frölunda IF varit i allsvenskan under olika perioder.
I videon nedan riktar jag strålkastarljuset mest på GAIS, Gårda, Gunnar Gren och Änglarna. Orkade inte ta mig ut på Örgrytevägen och både Rambergsvallen och Häckens nya arena ligger för långt härifrån.
Gamla Ullevi & Nya Ullevi
När det snackas fotboll i Göteborg kan jag förstås inte undgå att nämna de båda största arenorna, som ligger så nära varandra.
Börjar med att försöka reda ut förvirringen kring de båda arenorna och deras namn.
Gamla Ullevi är faktiskt nyare än Nya Ullevi. Men det beror på att den nybyggda (2009) Gamla Ullevi ligger på samma plats som den gamla arenan Ullevi (1916-1958), som efter 1958 (då Nya Ullevi byggdes) ändrade namn från Ullevi till Gamla Ullevi. Den gamla Ullevi (senare Gamla Ullevi) började rivas 2007 för att ge plats åt den nya Gamla Ullevi som alltså invigdes 2009.
Nya Ullevi (som är större än Gamla Ullevi) byggdes till fotbolls-VM 1958 och det var där Kurre Hamrin promenerande snurrade upp de västtyska backarna och från nästan ingen vinkel alls gjorde mål i VM-semifinalen -58.
På Nya Ullevi har det hänt så mycket genom åren. Det var utomhusishockeyarena innan Frölundaborgs isstadion öppnades 1967. Undrar om det inte var på Nya Ullevi GAIS ishockeylag spelade under Juha Widings tid i klubben, innan han kom över till NHL. Förutom Västra Frölunda förstås (som blev svenska mästare 1965). Boxning med Ingemar Johansson, speedway-VM med Ove Fundin, skridsko-VM med Jonny Nilsson, friidrotts-VM 1995 och finnkamper, fotbollslandskamper och allsvenska matcher. Megakonserter med Springsteen och Hellström, med Madonna, Metallica, David Bowie och U2 med flera. Motocross och monstertrucking och mycket annat.
Officiellt heter Nya Ullevi faktiskt Ullevi (eller Ullevi Stadion), precis som gamla Gamla Ullevi hette innan den bytte namn till Gamla Ullevi. Men jag envisas med att kalla den 1958 färdigställda arenan för Nya Ullevi för att undvika att förvirras totalt.
På tal om (nu låter jag som morfar igen) Ingemar Johansson, som förresten representerade Redbergslid (som förutom boxning också är mest känd för sin handbollsklubb), hette hans föräldrar Jens och Ebba. En period bodde de grannar med min mormors syster Olga och svåger Hugo (vet inte om det var i Västra Frölunda eller inne i Göteborg; de bodde på båda ställena). De blev goda vänner och när Olga och Hugo en sommar i början av 1960-talet besökte min mormor och morfar ute på landet i Skåne (som de gjorde varje sommar), följde Jens och Ebba Johansson med dem. Någonstans hos mina släktingar ska det finnas ett foto där Jens, Ebba, Olga och Hugo sitter tillsammans på mormor och morfars hemsnickrade trädgårdsmöbler i trä. Någon gång ska jag försöka hitta det där fotot.
Liseberg försenad till sin egen julmarknad
På lördagsförmiddagen var jag ute i god tid för att besöka ett par julmarknader. Liseberg hade i sin annons angett att de skulle öppna kl 10. Strax därefter är jag framme vid entrén men det är fortfarande stängt. Sen letar jag upp ett anslag där det står att de öppnar först kl 11. Liseberg var alltså en hel timme försenad till sin egen julmarknad. Klart man blir sur och lämnar Liseberg ganska omgående. Innan jag tar mig över bron på Örgrytevägen, ser jag Robert Gustafssons stjärna i stenläggningen. Gustafsson dock stavat med V, varför vet jag inte. Hör honom snacka göteborgska.
På andra sidan Gullbergsån tar jag mig norrut till stadsdelen Gårda. Eftersom det inte blev någon julmarknad på Liseberg kommer jag förstås för tidigt till Göteborgs Remfabrik och deras julmarknad i en gammal fabrikslokal i tre våningar. De skulle öppna först kl 11. I väntan på öppning går jag vidare längs ån, passerar en bro igen och där bredvid Nya Ullevi, längs med ån sätter jag mig ner på en bänk. Då ser jag att vid ån står en stenhäst och betar det ännu gröna gräset. Kan det möjligen vara Albert och Herberts skrothandlarhäst som rymt från Haga? Nej, den är nog för liten för det.
Apropå Haga hade jag gärna velat besöka deras julmarknad, men tyvärr börjar de där först i december.
Här vid ån finns också fågelholkar uppsatta på stolpar. På stigen bredvid kommer då och då cyklister, joggare, flanörer och hundrastare. Det är ju lördag så många är ute och rör på sig.
Sen går jag tillbaks igen till Remfabriken.
Julmarknad på Göteborgs Remfabrik
På innergården står en gammal grön lastbil. Kommer genast att tänka på min morfar (igen) som hade den här typen av fordon på 1940-talet (då han körde utan körkort) och på 50- och 60-talen MED körkort. Förutom jordbrukare var han också handlande i bär, frukt, julgranar med mera och behövde förstås en bil med flak, så att han kunde köra ända till torget i Höganäs för att sälja.
På klockslaget 11 hälsar en yngre man oss välkomna in och han noterar att
– Så här många besökande har jag nog aldrig välkomnat till vår julmarknad förr.
Det blir ganska trångt inne i de gamla lokalerna, och därför tämligen varmt. Mest människor ur den äldre generationen men det finns också några barnfamiljer. Gamla vävstolar och spinnmaskiner står fortfarande kvar. Trappor och dörrar är nötta, gamla affischer, anslag och skyltar sitter fortfarande kvar på väggarna. Man får verkligen känslan att man för varje våning tar sig allt längre tillbaks i tiden. Hantverkare och försäljare erbjuder allt möjligt. Allt från textilier, smycken, whiskypinnar och honung till ståltrådskorgar, tidstypiskt klädda dockor, bohusländska fiskartröjor, tygkassar, hattar, skärbrädor och små möbler.
Inte nog med att vi alla bär våra ytterkläder, i ett hörn står en värmefläkt på. Jag svettas och blir tvungen att gå ut ganska snart igen när jag fotograferat det mest intressanta på de tre våningarna.
Boye utanför Stadsbiblioteket
En av stadens största döttrar, fast kort och liten hon var, är förstås Karin Boye, som bodde på Vasagatan i Göteborg och växte upp i staden, innan hon kom till Uppsala och Stockholm. Sedan 1987 står hon staty utanför Stadsbiblioteket. Den är skapad av Peter Linde. Fångade Karins röst i den fuktiga luften och i filmen nedan kan ni se statyn och höra hennes röst när hon själv läser ur några av sina dikter.
Kungsportsavenyn & Götaplatsen
Spårvagnarna
Biograferna
Innan jag reste hemifrån hade jag planer på att gå på biograf i Göteborg och se ett par nya filmer. Dels Roy Anderssons nya film Om det oändliga och dels dokumentären om Hasse & Tage. Men först uppstod tekniska problem när jag skulle boka biljetter hemma och sen var biljettkassorna både på Bio Roy(al) och Biograf Göta stängda när jag kom där förbi, så Roy och Hasse och Tage får vänta lite till på mig…… Det kommer väl fler tillfällen, om inte annat så på dvd.
Claes Eriksson på Lorensbergsteatern
Sista kvällen fick jag se Galenskaparen Claes Eriksson på Lorensbergsteatern i hans föreställning Vardagsmat. Honom har jag beundrat länge och velat se live i många år. Nu kom till slut tillfället. Det gällde att passa på innan det var för sent. Varken han eller jag är ju unga längre. På tal om ålder kunde jag bara räkna till ungefär fem personer som möjligen var yngre än 30, samt ett par följeslagare till rullstolsburna som mycket möjligt till och med kunde vara yngre än 25. Alla vi övriga hade antingen precis passerat de 30, eller i de flesta fall snarare minst fördubblat den åldern. Med andra ord en mogen publik. Städad och lugn dessutom. Vissa med obotliga egenheter som t ex att envisas med att ha ytterkläderna på eller med in i teaterlokalen, fast det bara kostar 30 kr i garderoben.
Det blev punk, Putin, Trump och Kim till en början. Sen cykel och elsparkcykel. Reptrolleri för att illustrera ojämlikheten i samhället och världen. Skoj om politikers otydlighet och sverigedemokraters obildning och ologiska resonemang. Skägg handlade det också om, liksom minst sagt invecklade logiska kullerbyttor som blir lätta att åstadkomma om man märker ord och drar deras betydelse till sin spets. Förutom bondnumret i videon nedan, kan jag inte låta bli att förmedla ett par andra av Claes Erikssons skämt till er, som framkallade de högsta skratten.
I monologen om cyklar och elcyklar (där han också kör runt varv efter varv på en elsparkcykel) drar han slutsatsen att elcyklarna nu går så snabbt att när man spottar kommer man snabbt lätt ifatt den egna saliven.
Och sen var det den där historien från Norrland där en gammal dam blivit änka och skulle sätta in en dödsannons i lokaltidningen. Hon var sparsam och ville få en så billig annons som möjligt. Till slut kommer hon per telefon överens med lokalredaktören att annonsen bara ska innehålla den avlidne makens namn, födelseår och dödsår. Inget annat. Redaktören tycker att annonsen blev så liten att han erbjuder henne tre ord extra för samma pris. Då svarar hon i luren:
– Skriv ”Skoter till salu” också!
Extranummer blir – då varken Claes eller Anders Ekdahls orkester orkar eller vill lämna scenen för att inte publiken ska bli besvikna när de klappat in dem igen så länge – de två klassikerna Bara ben och Under en filt i Madrid.
Lägg örat till teaterväggarna och lyssna på ett annat av föreställningens nummer.
Resan hem – ett räkneexempel
Både till och från Göteborg åker jag med SJ:s X3000-tåg. Inte så olika de gamla X2000-tågen. Möjligen attackerade med stora mängder putsmedel för att göra dem blankare. Annars kan jag ärligt talat inte se någon skillnad.
När vi åker genom Hallandsåstunneln försöker jag med hjälp av de uppgifter som kommer upp inne i tåget ovanför en av skjutdörrarna, om tågets hastighet och klockslagen, att räkna ut hur lång tunneln är. Så gott som under hela genomfarten genom tunneln står det 200 km i timmen. Sen noterar jag klockslaget när vi åker in i tunneln och klockslaget när vi kommer ut igen. Jag får det till 3 minuter, ungefär. Hur långt kommer man på 3 minuter i hastigheten 200 km/h ?
På en timme hade det förstås varit 200 km. 3 minuter är en tjugondels timme. En tiondel hade varit 20 km, en tjugondel följaktligen 10 km. Tunneln är alltså ungefär 10 km lång.
När jag kommer hem kollar jag nyfiket upp den exakta längden på Hallandsåstunneln. Den är 8,7 km lång. Inte så dåligt räknat alltså, men då måste tiden i tunneln ha varit något kortare än 3 minuter. Med hjälp av hastigheten (200 km/h) och tunnellängden (8,7 km) kan jag därför räkna ut den exakta tiden i tunneln. Hur lång tid tar det exakt att åka 8,7 km om hastigheten konstant är 200 km/h ?
200 km tar en timme. 20 km tar en tiondels timme, dvs 6 minuter. 10 km tar 3 minuter (som jag ju räknade ut själv allra först). 5 km tar 90 sekunder. Varje km tar alltså 90/5 = 18 sekunder.
8 km tar då 8 x 18 sekunder = 144 sekunder. Men sen var det 700 meter till, eller 0,7 km. 0,7 x 18 = 12,6 sekunder. 144 + 12,6 = 156,6 sekunder. Omräknat i minuter blir det 2 minuter (120 sekunder) och 36,6 sekunder.
2.36,6 tar det alltså exakt att åka genom Hallandsåstunneln om tågets hastighet är 200 km/h under hela genomfarten. Det är en tid som elitlöparna skulle ta på sig för att springa någonstans mellan 800 och 1500 meter.
Det är sådan hjärngymnastik man kan ägna sig åt för att fördriva tiden om det är alltför grått utanför tågfönstret, om medpassagerarna ägnar sig åt oändligt långa och tråkiga mobilsamtal om sådant som är alltför privat och som inte intresserar en det minsta, eller om det blir alldeles svart utanför för att tåget tar sig igenom denna så omtalade tunnel.
Lämna en replik