På den här stranden

På den här stranden är fötterna torra.
På andra stranden svävar man över marken.

På den här stranden lyser lamporna.
På andra stranden blinkar stjärnorna.

På den här stranden står huset stadigt på klippan.
Andra stranden hyser trädkojor som gungar i vinden.

Mellan stränderna fryser vattnet ibland till is.
Men isen brister säkert under mina torra tunga fötter.

Från den här stranden kisar jag bort över vattnet.
Tror mig se, tror mig höra, tror mig veta. 

Från den här stranden fantiserar jag och drömmer.
Vet du varthän? Vet du hur? Vet du vad?
Den här har sandslott, den andra har drömslott.
Båda kan rasa, båda kan byggas upp igen.
Men bara sandslottet kan jag känna med fingrarna. 

Mellan strand och strand fryser och töar det.
Bärbar, bristande, skvalpande, sjungande. 

Ett enda kliv över is eller vatten kräver en jätte.
Små, små steg i vattenbrynet mäter ansatsen. 

På den här stranden tänker jag oåterkalleligt.
Orden ”tillbaka”, ”åter”, ”ångra” finns inte där borta.
Som för en 1800-talsk amerikafarare var det för gott.
Defintivt ditbort, nybyggaren hoppades hitta nytt hem.

Den oändliga drömmens rike
förvandlas till en liten ö,
när jag stiger i land.
På håll var den en kontinent.
När där blev här,
krympte kilometer till kvadratmeter. 

Från den andra stranden, nu nyintagen,
ser jag dåets övergivna strand sjunka.
Sjunka under horisonten,
som i en slutgiltig solnedgång.
Ser den snart inte längre,
och minnet bleknar som bekant. 

Hopplös hemlängtan hänger högt över ömarken.
Når inte jordens näring, fötterna når inte rötterna.
De blöta fötterna saknar ständigt stöd och stadighet. 

Drömmen om drömmen gör att jag tvekar.
På den här stranden
växer tvivlets rötter
allt djupare i den torra, trygga jorden. 

Ändå ser jag henne vinka välkomnande,
från andra stranden.
Hon, hoppets hägrande,
livfull, leende, längtande…lockande. 

Vågar ännu inte vinka.
Väntar, växer.
Matar mig med mod.
Hjärtats jättestore stegar säkert stövlande över,
modmätt, drogad till dristighet, längtansläppjande…

….när någon nystrandad når fram,
till den här stranden,
och berättar om den andra stranden:

”Ön är en halvö. Allt hänger ihop,
strand och strand,
då och nu,
här och där,
torrt och vått,
lamporna och stjärnorna,
husen och trädkojorna,
is och vatten,
tro och vetande,
slott och slott,
andlighet och sinnlighet,
fram och tillbaka,
våga och ångra,
ö och kontinent,
kilo och kvadrat,
meter och meter,
övergiven och återfunnen,
soluppgång och solnedgång,
rotade rötter och fria fötter,
tvivel och hopp,
start och stopp.” 

Klokare konkluderar Klasson:

Livet är gratis och gränslöst,
men dyrbart i sin begränsning,
på alla stränderna. 

Mats Klasson

 (Nedskrivet natten till söndagen den 19 oktober 2008.)