Sofie öppnar Dickinsondörren
     
Recension av Sofie Livebrants Emily and I.

Sommaren 2000 läste jag en bok som var till hälften baserad på en flickas dagbok under en resa på 1840-talet mellan Kristianstad och Neapel. Ungefär samma känsla av närhet och autenticitet infann sig när jag nu under en vecka njutit av Sofie Livebrants skiva Emily and I. Skivan är Sofies tonsättningar och insjungningar av några av Emily Dickinsons dikter. 

Men det är mer än det sedvanliga dussinet spår på en cd. Man får också en vacker och innehållsrik bok med prosaöversättningar av dikterna gjorda av Ann-Marie Vinde, Sofies intressanta kommentarer om hur hon tänkte när hon tonsatte dem och en utmärkt biografisk text om Dickinson skriven av Patrik Reuterswärd. Vidare en egenhändigt skriven presentation av Sofie Livebrant, en beskrivning om hur Sofie kom i kontakt med Dickinson, en inblick i hur de olika sångerna spelades in och där Johan Lindström varit en drivande kraft som arrangör, producent och musiker på alla spåren. Som om detta inte räckte finns även fina svartvita foton från bl. a. inspelningsstudion och Sofie halvt förklädd till Emily, samt flera akvareller av Lars Lerin.

Det är sällan en skiva ger upphov till så många associationer och infall som denna. Utan tvekan ett gott tecken på att det är något bra. Sångerna ser jag vid första avlyssningarna som vackert skimrande, nära, härliga, ärliga pärlor och jag känner mig för ovanlighetens skull ganska säker på att jag inte är ett svin, betraktandes dessa pärlor. 

Medan hästen och vagnen under lummiga träd tar sig fram över lerigt och torrt, dras jag in i en annan tid, andra stämningar. Jag tjuvlyssnar på konversationer mellan finklädda spatserare, jag hör ångbåtsvisslor och tågtuff på avstånd. Jag ser små hus och stora herrgårdar. Jag ser daguerrotypin från 1847, det enda bevarade fotot av Emily Dickinson, då ännu mörkklädd. Senare i livet kom hon att endast klä sig i vitt. En stor del av sitt liv satt hon i sitt rum, läste, filosoferade, funderade och skrev. Nyfikenheten böjer ryggen och ögat blinkar i nyckelhål. Något hårt slår mig i bakhuvudet och associationerna strömmar från mitt ömma huvud. Jag tänker på i:na. De många i:na. Bizziga biet, Dickinson med två, Emily nästan med två. Vit, india rubbers, Sofie med ett, Livebrant med ett. Skivtitelns I blir snarare vi än jag, Emily och vi. Vi har ju också ett i, det har inte jag. Jag har ett förvridet i, ett j. Sofie och vi. Sofie öppnar dörren till Emilys så länge stängda och slutna rum. Livgivande har två i och inspirerande är ett annat i-ord.

I min associationsdimma försöker jag fånga de olika sångerna med några få egna ord: 
Livets dolda maskineri. (My wheel is in the dark)
Efterletande av ölämnade överlevande. (Whether my bark went down at sea)
Livet går vidare, otvunget. (If I should die and you should live) 
Förväl att få ta ett sista farväl. (There´s something quieter than sleep) 
Värmen från två tomma händer. (I´ve nothing else to bring) 
Hjältehyllningar i humorhatt. (Sic transit gloria mundi - Put down the apple, Adam!) 
Sin stig, sin idé, sitt öde. Sin och sitt trogen. (I haven´t told my garden yet) 
Vinterljus vindlar in, väcker. (There´s a certain slant of light) 
Intakt är otakten i livets rytm. (Heart! we will forget him) 
Livslustlystern lyser, likt leendet ditt, leendet mitt. (Something) 
Skönsömn. (Beauty be not caused, it is/O Mano Tingl) 
Trösteröst. (Poor little heart)

Om jag nu inte fick med mig Sofie på hästen eller i vagnen och om det nu bara fick plats tre av sångerna på en ömtålig svart skiva till resegrammofonen med liten tratt, så skulle jag på den skivan vilja ha I´ve nothing else to bring, There´s a certain slant of light och Something. 

Ungefär mitt i boken, som verkligen är en bok och inte en booklet, fångas jag av en av Lars Lerins akvareller. En vit husfasad i skuggan av ett lövträd. Bilden slungar mig också bak i det förgångna åt två håll. Ett mormorskt barndomshem, ute vid landsvägen. Ett annat hus där jag själv satt innanför det ena fönstret och läste och lyssnade på uppläsningen av en Faldbakken-bok i radio i mitten på 1970-talet, i sommarhettan skönt skuggad av ett lövträd. 

"Jag är liten som gärdsmygen och mitt hår djärvt som kastanjen, och mina ögon är som sherryn i glaset gästen lämnar." Denna poetiska beskrivning av sig själv av Emily Dickinson, kan jag bara inte utelämna i detta sammanhang. 

Allt för obevandrad i engelskan, i synnerhet den engelska som talades på 1800-talet i Amherst, Massachussets, USA, så kan jag inte urskilja vad som är det gamla språket, vad som är det amherstska språket, vad som är det poetiska språket och vad som är det dickinsonska språket. Hur som helst ger dikternas formuleringar något nytt att ta för sig av.

För att lämna Emily Dickinson, så finns det på skivan två inspelningar som inte baseras på hennes dikter. Efter Beauty be not caused, it is glider vi in i en meditativ vaggvisa, O Mano Tingl, som Sofie lärt sig på gehör i Kerala. I Something, ger Sofie med egna ord, uttryck för den inspiration Dickinson gett henne. Där finns en del av en rad som mycket väl kan sammanfatta mitt slutliga intryck av skivan, att Sofie Livebrant med sina tonsättningar och insjungningar gett liv åt Emily Dickinson, hennes dikter, hennes omgivningar, hennes tid: "...life comes suddenly near."

När mycket kretsat kring orden, stämningarna och bilderna i den här recensionen, höll jag på att glömma det musikaliska. Sofie Livebrant har en förmåga att vara både spröd och stark i sin sång. Det ger närhet, äkthet och kraft. Johan Lindströms arrangemang ger den plats Sofies röst behöver och kompet är precis så kompletterande som det ska vara. Mitt öras minne kommer ihåg de orientaliska klangerna i fonden på If I should die and you should live, skillingtryckskänslan med tramporgelpumpandet på There´s something quieter than sleep, den lugnt, naket börjande I´ve nothing else to bring som sen likt ett stillastående hjärta åter slår rytmiskt och tryggt och även ger indianska och naturnära intryck. Uppskattade de underbara gitarrkrusidullerna på Heart! we will forget him, den läsarsångmedryckande vackra melodin på Something. Tilläggas bör att Olle Linder, Lisa Rydberg och Andreas Werliin också medverkar instrumentalt på några av spåren.

Jag avslutar med att travestera ytterligare en rad i Something:
I will now leave with a smile on my face, I will travel back to the spring of 2012 with Emilys sherry eyes and Sofies smile, in my mind. 

Mats Klasson

Den fina boken kommer du tyvärr inte åt på Spotify, men skivan finns där. För att lyssna på den, klicka här.

Det finns också ett youtubeklipp där Sofie på engelska berättar lite om sångerna, Emily Dickinson m m, samt ger smakprov på några av sångerna live.