Punk, kärlek & värme i höstnatten
     
På Statt i Kristinehamn den 17 september 2011.

En blåsig och mörk septemberkväll vaknade plötsligt Kristinehamns stadshotell till liv igen, och det med besked.

Musikföreningen Vibrato hade nämligen ordnat en helafton i punkens tecken som gick under namnet: ”Än finns det hopp” 

Snacket började gå i staden flera veckor innan och på Facebook gick diskussionerna minst lika intensivt. Inte mindre än tre grupper skulle uppträda under kvällen och allt detta för en i sammanhanget spottstyver i entréavgift. Upplägget kunde inte bli bättre!

Först ut på scen var den sedan länge avsomnade lokala gruppen SEG. Tyvärr var förfesten hos min vän Tony alldeles för trevlig så jag missade skam till sägandes de grånade gentlemännens uppträdande till stora delar. Men enligt uppgift av den mer punktliga delen av publiken gick det inte på något sätt att höra att bandet legat i träda sedan början av åttiotalet.

SEG - Foto: Stillbild från TheRepeterfuls youtubevideo.

Youtubeklipp:
SEG - Inget som förut

Efter ett varmt välkomnande i trappan till Statt av arrangören hann jag inte mer än knäppa av locket på den första pilsnern innan nästa grupp gick upp på den extremt lilla scenen i baren på hotellet. 

Strindberg Som Tortyr var namnet. 
Frontade av hemvändande lokale sonen Martin Andersson sattes högsta tempo upp direkt. Med (i punksammanhang) ovanligt många gitarrister (tre) var ljudbilden riktigt fet och intensiteten i musiken slog emot en med full kraft. Klassisk punk med riktigt bra och politiska texter värmde ett gubbhjärta i höstkvällen.

Gruppen var för mig en relativt ny bekantskap, men det jag hörde gav verkligen mersmak.

Strindberg Som Tortyr - Foto: Stillbild från fistface 1971:s youtubevideo.

Youtubeklipp:
Strindberg Som Tortyr - Destination Undergång


När de spelat klart fanns tillfälle att knalla runt lite, eller knalla egentligen. Statt var fullt till sista biljetten, så man mer eller mindre fick tränga sig fram mellan alla glada människor.

Glädjen var egentligen det mest påtagliga därinne. Alla, menar ALLA var bara ett stort varmt leende. Knegare, lokalpolitiker, lärare, fyllon, popstjärnor, journalister och en stor,stor mängd hemvändare gick alla omkring i en varm kärleksfull stämning. Kramarna och återseendeleendena var många,stora och varma den kvällen.

En sväng in i andra baren hanns dock med. Ölen sinade fort i värmen. Där spelades dokumentärfilm om The Clash på storbilden, obskyr punk spelades av DJ´n och här fördes djupa och initierade diskussioner om musiken.


Men nu var det dags för kvällens (SST får förlåta) höjdpunkt! 

Asta Kask.
Dessa punklegendarer som spelat av och till sedan urminnes tider och turnerat världen över hade kommit till stan för att välta den.

I ett moln av rök och till klassiska toner gick de upp på den minimala bastuvarma scenen till ett mäktigt jubel. Med en spelglädje som skar genom rummet och med ett perfekt ljud levererades alla deras klassiska låtar. Allting var oerhört tight och proffsigt, det syntes och hördes att allt de sjöng var på allvar. Starka texter som står sig lika bra idag som för trettio år sedan.

Trettio år förresten. Just för trettio år sedan gjorde Asta Kask sin debutspelning just i Kristinehamn på den i initierade kretsar legendariska klubben Club Zebra.

När de talade om detta för publiken visste jublet inga gränser och gubbarna på scenen såg uppriktigt rörda ut för en kort sekund innan de fyrade av nästa fetsmäll rakt i solar solarplexus.

Asta Kask - Foto: Stillbild från TheRepeterfuls youtubevideo.

Youtubeklipp:
Asta Kask - Inget ljus

När de sista tonerna ebbat ut över lokalen var alla sexhundra närvarande överens om att detta var nog ändå ingen vanlig konsert. Den överväldigande känslan av värme, glädje och kärlek är ingenting man är bortskämd med i en liten bruksort som den här, och när man vinglade hemåt öl- och glädjerusig i höstnatten förstod man att vi hade alla varit med om något speciellt.

Andersson