Kaspermatiné
      
Bo Kaspers Orkester i Helsingborgs konserthus den 12 februari 2011.

På grund av en naturkatastrof tar vi redan vid femtiden skydd i Helsingborgs konserthus. Bo Kaspers Orkester sjunger moteld, vi sjunger med i stroferna, glömmer katastroferna.

Bandet börjar med öppningsspåret från nya skivan New Orleans, Kom och håll om mig. Konserten domineras av låtar från detta album, som är mer Bo Kasperskt än New Orleanskt. Bandet är förstärkt med Robert Östlund på gitarr. Robert som varit mycket delaktig i senaste plattan, både som producent och medkompositör. Mats Schubert spelar klaviatur, lap steal och banjo. Michael Malmgren är basist och Fredrik Dahl trummis, precis som vanligt. 

Morgonfågel kvittrar utanför sovrumsfönstret. Efter ett rungande bifall på frågan ”Är vi bra?” kryper Bo Kaspers Orkester ihop i sin oerhörda obetydlighet med En sländas andetag.

På den marschinspirerade och mäktiga Aldrig igen, en pacifistisk protestviskning, kommer tre danska blåsare in: Lars, Mads och Jakob. En passande låt nu när TV-aktuella serien ”Pacific” påminner om krigets vedervärdigheter. Alltid lika avskyvärt oavsett orsak och ”cause”. Lars, Mads och Jakob blåser på i tre låtar och kommer även in mot slutet av konserten.

En annan av mina senaste BKO-favoriter, Cirkus, ges också gott om luft från blåsarna under akrobater och lindansare.

Tiden läker ingenting, som Tomas Andersson Wij skrivit text till, får vi också höra. Wij agerar förresten förband på turnén på konserterna i de nordiska grannländerna, dock ej denna kväll. Svartsjukan uttrycks i När det börjar tar det aldrig slut. Helt godkänd allsång, av det städade och smått blygsamma, men ack så vackra slaget, bjuder publiken på i Vi kommer aldrig att dö, då mikrofonen på stativet snurras och riktas utåt.

Dom tar dig från mig, Brev och Innan allt försvinner från förra plattan 8 är några av kvällens få utflykter bort från New Orleans. En annan är klassikern Svårt att säga nej, som Lisa Ekdahl var med sjöng in när det begav sig. De båda första extralåtarna är båda från skivan Hund. En man du tyckte om, framförandet föranlett av en av bandmedlemmarnas kraschade relation. Vi fick inte veta vems krasch, men Bo Kasper Sundström själv lugnade sina svärföräldrar som satt i publiken att det i alla fall inte gällde honom. Han bytte sen gitarren mot basen när det var dags för den medryckande I samma bil.

Efter sista inapplåderingen får vi höra Tack för konserten (din jävel), som ju är en hyllning till Håkan Hellström.

Sena eftermiddagen har blivit tidig kväll. Det var avslappnat och koncentrerat, familjärt och professionellt på samma gång. Den sköna varma känsla som spreds i konserthuset står emot de flesta naturkatastrofer, inte minst människoskapade jippostormar. Vi fick gott skydd av Bo Kaspers Orkester och deras välljudande musik. Visst är ni bra! 

Jag vänder mig om. Medelåldersman i glasögon och keps, arm i arm med sin dam, vid ett övergångsställe visslar på en av kasperrefrängerna i februarikvällen. Som en kvällsfågel som besvarar morgonfågelns sång.

Mats Klasson