Välregisserat, välkommet och varmt
      
Leonard Cohen i Malmö Arena den 4 augusti 2010.

Jag vågar inte citera för jag inte säker på den exakta ordföljden, men ungefär så här började Leonard Cohen sin konsert på Malmö Arena: -Maybe we never come back to this place again, so we will give you all we´ve got tonight. 

Det gavs verkligen much, thank you very much!

Med ålderns rätt tar han det säkra före det osäkra och utformar sin konsert som ett avsked. Avstånd är avsked staplade på varandra till en mur. Den mur jag märkte var en form av brist på spontanitet. I en välutformad, välregisserad, in i minsta detalj inövad konsert kan man sakna spontana infall. Men trots denna mur känner man värmen och ärligheten från scen. Cohen och hans musiker vill verkligen ge allt de har.

Även om allt är planerat och inövat kan man inte låta bli att överraskas när systrarna Webb, den ena med baskern på, gör en akrobatisk hjulning helt utan förvarning.

Javier Mas gör ett oförglömligt solo på 12-strängad gitarr där hans gestalt gör en mycket effektfull stor skuggfigur på väggen bakom. Alla musikerna är mycket skickliga och den enda miss jag kunde se var när trummisen, ”Timekeeper and high priest of precision” Rafael Bernardo Gayol tappade ena pinnen i ett jongleringstrick. Detta påverkade inte musiken utan gav honom bara ett leende och oss ett extra skratt. Cohen har roliga beskrivningar eller titlar på alla sina medmusikanter. Körklippan Sharon Robinson kallar han ”The incomparable collaborator”. Hon har varit med och skrivit både Boogie Street och Everybody knows.
Ovan nämnde Javier Mas får titeln ”The shepherd of strings” och blåsaren Dino Soldo ”The master of breath”.

Vi bjuds på alla de välkända numren Dance me to the end of love, Ain’t no cure for love, Bird on the wire, Everybody knows, Suzanne, Sisters of mercy (som Ebba Forsberg gjort en mycket bra svensk version av förresten), The partisan, I’m your man, Democracy, First we take Manhattan med flera, med flera.



Halleluja började trevande försiktigt men fyllde snart arenan helt och fullt. Mycket tack vare Sharon Robinson och systrarna Webb.

Take this waltz, som ju Cohen översatt från Federico Garcia Lorcas dikt "Pequeno vals Vienes", tillägnade han sin gode vän, poeten Göran Tunström, den värmländske författaren från Sunne som dog 2000.

Annars fastnade denna kväll Chelsea Hotel #2 och If it be your will i mitt minne. De gjorde starka intryck.

Särskilt förtjust blev jag också i den för mig nya The darkness. En låt som med tiden kommer att sälla sig till alla de andra välkända numren. För NÄR låten är gjord spelar egentligen ingen roll när det gäller Cohens låtar, de verkar tidlösa. En musik som alla kan ta till sig och texter som berör de flesta. Lugnt svävande ovanför genrer, moden och trender.

I slutet bjuds vi på de där adjölåtarna likt en avskedsraket i flera steg. För det är ju svårt att ta avsked. Vad ljuvlig den smeksamma melodin på Hey, that’s no way to say goodbye är. Sen även So long Marianne, Closing time och I tried to leave you. 

En över tre timmar lång konsert uppdelad i två delar gav allt man kunde önska och lite till. Många höjdpunkter och intryck som därför inte får plats i denna recension. Om ni vill ha hela musikmåltiden med alla smaker och dofter finns bara ett sätt. Ta första bästa chans att gå på konserten. I det nordiska närområdet ger Cohen konserter i Oslo den 6 augusti, Stockholm den 8, Helsingfors den 10, Göteborg den 12 och Odense den 14 augusti. Det finns dock en risk för att de är utsålda.

Cohen dansade ut och in flera gånger som en ung och sprittande "gypsy boy". Kanske som ett långfinger åt alla som alltid pekar på hans gråa hår, allt djupare röst och långsammare tempo.

Detta var första gången jag såg Cohen live, kanske var det sista också. Men nog har jag inte fått. Oavsett Cohens hälsa och allt kortare framtid kommer hans musik att finnas länge i många, djupt och varmt i de flesta.

Mats Klasson


Publiceras även på Musicstage.se