När staden stängt för dagen / Stadens eget ljus
Hösten kommer med sitt mörker - därmed också alla stadens ljus efter stängningsdags.


Hemma lyser stråken i grönt och terrakotta. Jag beger mig ut...


I staden parkerar en senkommen hemåtvändare i en av de få kvarvarande luckorna.


I övrigt ligger gatorna tomma...


... och det enda som hörs från teater Bristol är det röda neonets surrande i de bockade glasrören.


Färgaffärens dörrar är låsta - men i fönstren kan jag drömma om framtida storverk. Bäva månde Anders Zorn och grabbarna.


I busskuren läser en man i sin bok i väntan på en buss som går allt för sällan.


Kläderna i herrekiperingen är fängslade och otillgängliga ända tills i morrn - men de vita fångarna verkar stå där på livstid bakom gallret.


I den gamla kåken finns det fortfarande liv och vakenhet. Bakom varje glasruta bor det känslor och liv som jag inte har en aning om - men jag kan ju alltid fantisera.


Bussen har nu kommit och gått. Regnet har just nu bara hunnit komma.


Plaskande nattfordon susar förbi helt oförberett - men en stad sover ju aldrig helt och hållet.


Vid järnvägsbommarna susar ett tåg förbi mot okända mål. I morgon är några passagerare långt borta härifrån.

Själv drar jag mig hemåt i nattens och stadens ljus.


Hemma lyser gården välkomnande och varmt. Varmt är det också under filten när jag kryper ner i soffan.
I morgon kanske solen skiner igen.

Godnatt!

 

 

/mazken