När
staden stängt för dagen / Stadens eget ljus
Hösten kommer med sitt mörker
- därmed också alla stadens ljus efter stängningsdags.
Hemma lyser stråken i grönt och terrakotta. Jag beger mig ut...
I staden parkerar en senkommen hemåtvändare i en av de få
kvarvarande luckorna.
I övrigt ligger gatorna tomma...
... och det enda som hörs från teater Bristol är det röda
neonets surrande i de bockade glasrören.
Färgaffärens dörrar är låsta - men i fönstren kan jag drömma
om framtida storverk. Bäva månde Anders Zorn och grabbarna.
I busskuren läser en man i sin bok i väntan
på en buss som går allt för sällan.
Kläderna i herrekiperingen är fängslade
och otillgängliga ända tills i morrn - men de vita fångarna
verkar stå där på livstid bakom gallret.
I den gamla kåken finns det fortfarande
liv och vakenhet. Bakom varje glasruta bor det känslor och liv som
jag inte har en aning om - men jag kan ju alltid fantisera.
Bussen har nu kommit och gått. Regnet
har just nu bara hunnit komma.
Plaskande nattfordon susar förbi helt oförberett - men en stad
sover ju aldrig helt och hållet.
Vid järnvägsbommarna susar ett tåg förbi
mot okända mål. I morgon är några passagerare långt borta härifrån.
Själv drar jag mig hemåt i nattens
och stadens ljus.
Hemma lyser gården välkomnande och varmt. Varmt är det också
under filten när jag kryper ner i soffan.
I morgon kanske solen skiner igen.
Godnatt!
/mazken