Röd boll i hand
Del 4, "Vattenfärg, knack, ouzovatten", den 17 april 2009


Fuffo tar fram sitt guldkort. Guldkortet med magnetremsa och guldchips. Han stoppar det i springan. Som vanligt blir det jackpot. Källan sinar aldrig.
Han är extra stilig i sin flygkaptensuniform i solskenet. Men den börjar bli obekvämt varm nu när graderna stiger.
”Något att hänga på väggen kanske?”
För en utomstående passar han inte riktigt in här. Det saknas något. Något att styra, något att fly med. Han ser grundstött eller störtad ut, här bland amatörkrämare, loppisfyndspårare och markfotade människor.
Han tar av sig kaptensmössan och torkar svetten från pannan. 
För stor och besvärlig att ta med sig på flyget. Han skakar på huvudet.
I ett av de där huvudskaken får han syn på en akvarell. Den har något speciellt. Det är något med ljuset i den. 
”Men den där är inte så stor och tung. Vad vill du ha för den?”
Han pekar på akvarellen.
”En femtilapp.”
”Men då vill jag ha den där röda bollen också.”
Efter lite tjafs fram och tillbaks får han den röda bollen, som passar precis i handen, OCH akvarellen för 50 kronor. Akvarellen ska han sätta upp på väggen vid fotändan av sin säng. Som något att vila ögonen på innan han somnar. Vad han ska göra med den röda bollen måste han fundera vidare på.


Det knackar på dörren, den nya dörren. Freja öppnar, irriterad över att bli avbruten i sitt läsande. 
”Förlåt att jag stör. Jag heter Tor Slasgård, är arkeolog och vi håller på och gräver i här bakom, där det ska bli en tunnel.”
Freja nickar artigt men spänner ögonen i honom för att skynda på hans förklaring och ärende.
”Häromdagen gick vi förbi här och stod och tittade i ert skyltfönster. Det är så dumt….Vi såg ett föremål där som vi inte kände igen eller kunde förstå vad det kan ha använts till. Nu gick jag förbi igen, men såg att föremålet var borta.”
”Ja, jag ändrar om ibland i fönstret.” försvarar sig Freja.
Tor var något av en antikvitet själv. Sedan ett tag helt gråhårig och med rynkor och patina i skinnet. Men fortfarande obotligt nyfiken.
Freja som äntligen funnit tryggheten i sina gamla saker och sitt ombonade hem, efter en stormig uppväxt, vill inte gärna äventyra den. Nu störde Tor den tryggheten.

                   

När herr Svedalopoulos kom till Sverige på 60-talet kämpade han tappert för att bli accepterad. Han lämnade mycket av det grekiska bakom sig och försökte anta många svenska och nordiska vanor och seder. Han blev inte riktigt medveten om det förrän Raukamöen, sonens räddande gotländska gudinna, vid ett smärre gräl skvätte ur sig:
”Åk hem igen då, din utspädde jävel!”
Han förstod att den ouzo han hade haft med sig till Sverige nu blandats ut med alltför mycket svenskt källvatten och Ramlösa. Att anpassa sig till varje pris som helst var inte det rätta.
Han och hustrun har nu försökt återuppväcka det insomnade grekiska. Nu när de blivit pensionärer gavs utmärkta tillfällen att oftare resa ”hem” till Grekland och fylla på med äkta ouzo. Åker man hem för att slippa den svenska julhysterin blir det påfyllning av galopoula yemisti. Vid varje påfyllningsresa laddar man också extra med bouzouki och Theodorakis, även om den sistnämnde kan fås utspädd med etikett Saijonmaa i Sverige.
Därför känner sig Svedalopoulos inte lika utspädda längre.


”Jamen, hur kan en larv bli till en fjäril? Vingar och allt det där kan ju inte få plats i larven?”
Elin måste få veta hur det där är möjligt. Att inte veta kliar lika irriterande som hennes eksem på benen. Hon äter årets första glass, en Trombo butterfly, medan hon sitter och funderar och irriteras i vårsolskenet.


Mats Klasson


Vill ni vara med och påverka det fortsatta innehållet gå in på forumet: Längre texter/Fredagsföljetongen så får ni där varje vecka möjlighet att bidra med det som det frågas efter där.

Tidigare delar av Röd boll i hand hittar ni i Boklådan/Fredagsföljetongen.

Fortsättning följer nästa fredag.