Fredagen den 27 februari 2015
Tiden flyger som en pil och frukt som en banan enligt Groucho Marx och det är ju inte utan att han har rätt.
Det vill sig inte bättre än att jag fyller ett halvt sekel i februari och då kan det vara på sin plats att ta avstamp i 1965 och bjuda på lite musik som haft stor betydelse för mig.
Att rota i reabacken är ju ett nöje som inte finns på samma sätt längre men i början av 70-talet var det en trevlig sysselsättning. Av någon anledning tyckte jag att omslaget till John Lee Hookers skiva med the Groundhogs var tilltalande och övertalade mamma att köpa mig den.
Det var bland mina tidigaste kontakter med blues och favoriten på skivan var Mai Lee.
John Lee Hooker with the Groundhogs – Mai Lee.
Vi fortsätter vidare och från 1966 har jag valt ett klipp med Renegades, ett engelsk band som blev megastora i Finland. Det var förresten de som gjorde om Brand New Cadillac till bara Cadillac som Hep Stars lånade och lade till slutklämmen ”oh oh oh oh yeah yeah yeah yeah Cadillac”.
The Renegades – 13 Women
1966 släppte Rolling Stones Paint it Black och på baksidan fanns Long Long While och här kommer den.
Från 1967 väljer jag de två låtar som är med på det som jag anser vara en av de bästa singlar som någonsin släppts.
The Beatles – Penny Lane
och Strawberry Fields Forever
1968 Blue Cheers version av Eddie Cochrans Summertime Blues som jag hade på samlingskassett.
Jag hamnar alltid i gamla spår och det är samma musik på mina blandkassetter från 1984 och spotifylistan från igår.
Därför tänkte jag bryta av med en för mig ovanlig genre och dela med mig av en reggaelåt från 1968.
Desmond Dekker – Israelites
Spelar man reggae lite snabbare blir det ju ska och ska det va, ska det va ska och är det bra är det nog, ska, så därför kommer då Billy and the Trendcoat(s) med de riktiga Noise.
Kanske lite långsökt men låten är fantastisk.
Noise – Billy and the Trendcoat(s)
Om nu säcken ska knytas ihop så är ju lite blues utmärkt att avsluta med, så en lång version av Red House med Jimi Hendrix live i Stockholm 1969 blir det sista klippet i den här lilla texten som ju inte alls hade mycket vårtema.
Skånske Arne
Tack Skånske Arne för varierat 60-talsprogram. Vid den här tiden hade jag just börjat skolan och The Hep Stars var bland de största favoriterna. Minns en okunnig diskussion med en klasskamrat om The:ets vara eller icke vara i popbandsnamn. Beatles lekte vi genom att med en mattpiskare av plast som gitarr och med slängande huvuden vråla tjeschlaffjo jä jä oupphörligen. Perstorps-Noise har jag ett minne av att jag lyssnade på i radion på en valborgsmässoafton. Det slog mig att så nära min egen dialekt hade ingen sjungit förut. Stones har väl aldrig varit några favoriter. Jimi Hendrix blev det en hel del, men först i mitt experimentellmusikaliska 80-tal. Lee Hooker uppskattar jag nog mest nu.