Jag medverkade även i kaféets höstprogram som publicerades under hösten 2013. Nu är det alltså dags för ett vårprogram. Jag måste ju direkt erkänna att jag har lättare att hitta låtar med höstkänsla, jag har likaledes lättare att skriva höstligt. Kanske är detta konstigt eftersom jag älskar våren. Våren och dess nyfödda och livgivande sprudlighet. Våren och dess löften om en sommar som varar livet ut (känns det som). Våren som är den otäcka vinterns baneman. Men ändå…
Ska man skriva om det ljusa och lyckliga – om det rus som nyförälskelse och passion innebär – så blir det ju lätt för gulligt, för puttenuttigt, för enkelt. Samma med musiken. Kanske äger jag en höstsjäl trots min kärlek till våren och sommaren.
Men jag får bita ihop och göra vår på mitt sätt.
Nu tar jag sats.
Klicka på de tolv rubrikerna för att höra (och se) musiken.
Våren är för kort!
Kanske inte förra våren (men ingen regel utan undantag). Normalt är det vinter vansinnigt ihållande länge tills det plötsligt blir sommar direkt över en helg. Jag hinner fan inte med. Kan nån bromsa tiden? Häggen blommar och doftar underbart på måndagen och på tisdagen lyser backarna lila av syrenernas blomklasar. När ska man hinna tälja sig en pipa av sälgens vårkvistar – som i barndomen?
Ändå!
Jag tror jag tar mig tid att njuta av dofter och vårregn. Det är liksom svårt att låta bli.
Midvintern är glömd och man lockas ut i friheten från den instängda årstiden. Jo – vi som inte gillar skidåkning, snö och kyla har varit instängda. I hemmet eller på puben.
Ut i friheten som sagt. Men var finns egentligen friheten? Finns den i skogen? Finns den på havet? Eller finns den kanske bara i vår tanke – i vår fantasi? I vår fantasi om romantik…
När jag var grabb ville jag bli luffare (eller möjligtvis skogvaktare) när jag blev stor. Jag skulle gå i ett evigt vår- och sommarlandskap på en grusväg utan slut. Med skogen och de små sjöarna tätt inpå. Där, i den drömmen, fanns den äkta friheten – och det fanns ingen vinter i den världen.
I barndomens land var våren mer påtaglig och i minnet också längre. Påsklov på landet med kvardröjande snö i norrsluttningarna. Mjukt gungande mark där tjälen gått ur backens översta decimeter bara. Man hade gummistövlar med farmorsstickade raggsockor i, men man slapp vinterjackan i vårsolen och hade tjock stickad kofta istället. Vi återupptäckte den skog som åter trädde fram grön efter att ha klätt av sig sin vita vinterskrud. ”Det som göms i snö kommer upp i tö”. Och visst fann vi någon kvarglömd leksaksbil i gruset – relativt välbevarad. Där vi på sportlovet skidat fram i spåret över kvigornas hage med lovikavantar, kunde vi nu lätt springa ut till holmarna och se om kojorna fanns kvar. Klätterträden återerövrades och blev man kall fick man varm choklad och limpmacka med ost när man kom hem. Skogaholmslimpa! I vedspisen sprakade granveden tryggt bakom gjutjärnsluckan. Föräldrarna vårstädade och det grävdes i backen för att förbereda den plantering som inom kort skulle till.
Diket vid den lilla grusvägen genom byn fylldes med smältvatten och vi seglade där med våra båtar av pinnar eller bark. Vems båt skulle hinna först genom trumman under vägen mot bondgården. Någon vann och sedan försvann våra skepp vidare bort mot ett land som kanske inte ens fanns. Kanske bort till en sjö. Kanske ända bort till havet. Kanske ända till Kina.
Den skira grönskan. Ni vet, den där transparenta, den som bara varar någon vecka. Den korta tiden är kameran aldrig bortglömd. Det känns som om man måste bevara allt i minnets herbarium. Ett lätt vårregn förhöjer dessutom doftintrycket när jordens aromer frigörs från sin bundna form ur vinterns tjäle. Förmultnandets doft. Förmultnandet som åter ger liv i sin aldrig avstannande cykel.
Någon gång har jag varit på resa i jobbet ner mot Tyskland när vintern fortfarande hållit Sverige i sitt grepp. Men har man då tur får man möta den europeiska våren som sakta är på sin resa norröver. En härlig försmak på vad som komma skall. Hoppet vaknar och man inser hur nära våren är.
En annan trevlig sak med våren – förutom vinterförsvinnandet – är ju alla extra lediga dagar som dyker upp i parti och minut. Klämdagar är nog en svensk företeelse verkar det som. Min svärson som är från Wales skrattar gott åt våra ”squeeze days”. Undertecknad tar glatt emot varenda extra ledig dag trots sitt hedniska inre. Religiösa kvarlevor som faktiskt fört något gott med sig för en gångs skull. I Sverige är det väl bara de svenskkyrkliga högtiderna som rödfärgats men det ska ju firas judiska, muslimska, katolska och diverse andra religiösa helger också för dem som berörs av dessa. I grund och botten härrör väl de flesta religioner från en och samma saga men tolkarna har sett till att det blivit en enda svårutredd soppa. Sedan ska det tvistas om vem som har rätt och vem som har fel.
Än värre är det att det ska krigas om det. Är det inte religioner som varit grunden till de flesta krigen? I alla fall har man använt religionen som svepskäl eller tändvätska för att lura ut den vanliga människan till ”kanonmat” medan de styrande suttit relativt säkra när de spelat schack med människoliv som insats. Det känns som om det finns viktigare saker att ta tag i än detaljer om hur folk utövar sin tro.
Det finns de som tycker att om man inte är troende eller ens medlem i någon kyrka så borde man jobba påsk, pingst, kristi flygare och andra liknande helger. Och det kan väl ligga nåt i det. Men första maj är ju inte en religiös dag. Då kan man ju samtidigt tycka att borgarna skulle jobba den dagen medan vi andra är ute på barrikaderna. Men nu kanske jag går till ytterligheter – må så vara.
Dessa alla röda vårdagar är ändå väldigt välkomna. De är som en försmak till den stundande sommarsemestern. Som en aperitif. God och liten men aldrig mättande. Man får mersmak. Man kan förstå rövardotterns vårskrik.
I storstan börjar plötsligt folk gå ut igen. Man ser sina grannar för första gången sedan hösten och undrar vad de gjort hela vintern. Barn börjar leka utomhuslekar istället för att sitta vid skärmar och mobiler. Balkongdörrar öppnas och vädrar ut instängdheten. Eller vädrar man in våren? Nu förstår man igen att det bor människor i staden och inte bara förbipasserande skuggor.
Mystiken vaknar också. Våren är den tid på året då vättar och skrymt kommer fram. Huldrorna lurar i skogspartierna med sina förföriska gestalter. Åtminstone attraheras jag. Någon vårkväll kan man se älvor dansa i sina slöjor över ängarna – ja, till och med i stadens lungor. Men kanske mest på landet. De är folkskygga våra kära älvor. Folktro är den tro jag gillar mest. Där finns inga färdiga svar. Den väcker mer frågor. Fantasin får sig en större kick. Och någonstans kommer den ju ifrån.
Går man i skogen en förtrollad vårafton kan man riktigt känna hur trollen hukar i skuggan bakom granarna för att undgå den vaknande solen. Det prasslar till bakom ryggen och först kanske man tror att bara är en fågel – men det kan mycket väl vara någon helt annan. Någon liten och mystisk. Kanske ett skogsrå. Mörka vårnätter kan man få kalla kårar av en mylings klagande bort mot tjärnen. Och i gryningens halvljus hörs en ensam fela spela sina molltoner i olycklig ensamhet från bäckens forsande vårflod.
Allt med skrymt och sådant är ju inte dött bara för att vi numera lever i en tid som mer förlitar sig på vetenskapen än på folktro och magkänslor. Vi har ju med oss arvet trots allt. Se bara på en av vårens ”begivenheter” – påskkärringarna. De små med målade fräknar som knackar dörr är ju väldigt söta trots att traditionen bottnar i något mer osött. Vi känner ju alla till de hemska häxprocesserna när kvinnor spärrades in och sedermera brändes – bara för ett ryktes skull eller ett barns vittnesmål. Ett barn ihärdigt påhejat av prästerskap eller illvilliga och sensationslystna grannar. Idag är det tillåtet att vara häxa. Men de som stoltserar med epitetet är nog inte mer häxor än de små fräkniga och huckleförsedda barnen. Nej, de äkta häxorna är nog mer osynliga och inte så uppmärksamhetskåta. Om de sedan far till Blåkulla eller ej låter jag vara osagt – men jag väljer att hålla det för troligt. Det vore mer spännande så.
Hänryckningens tid kallar man den. Tiden vid pingst – när häggen doftar som underbarast. Ja, det är inte konstigt att man rycks hän. Det är så lätt att förlora sig i känslorna när de vaknar igen – varje vår. Och så har det nog varit i alla tider. Särskilt i vår årstidstydliga del av världen. Jag vet ju inte om det är likadant på ställen där sommaren och värmen är ständig – men jag tror inte det. Här i Norden har vi ju alltid varit så årstidsberoende. I det moderna samhället lider vi ju inte nöd på mat och värme – men kanske vi lider av ljusbrist och instängdhet. Vi lider kanske bara mentalt nu för tiden. Kanske det är svårare för känslorna att spira bakom tjocka lägenhetsväggar och vinterkläder. Det är väl därför vi har så lätt att ryckas hän när väl våren gör sitt återinträde. Och så har det nog alltid varit.
Till slut blir det ju äntligen sommar. Och för barnen sommarlov. Vi har avnjutit aperitifen och är nu redo för huvudrätten. Det sista som är kvar av våren är skolavslutningen. Jo – det är inte sommar förrän sommarlovet börjar – inte för barnen i alla fall. Fram till amen är det vår.
Idag ser nog skolavslutningarna lite olika ut – men då – förr – i min barndom – då var det nog mer uniformt. Man samlades lite finklädda i klassrummet. Finklädda, nyklippta och förväntansfulla samt lite oroliga. Oroliga för vad som skulle stå i betygen som delades ut. Man blev uppropad och fick gå fram till katedern där man fick sitt betyg i ett kuvert. För min egen del var det aldrig mycket att skryta med. När klassföreståndaren sagt några väl valda ord att ta med sig ut på lovet – ord som glömdes bort på två röda – så marscherade klassen i samlad tropp till kyrkan. Det kändes högtidligt och stelt. Prästen predikade och det sjöngs.
Sedan var det över. Våren var slut och vi kunde rasa ut i sommaren.
Även mitt vårprogram har nått sitt slut.
Snart är det sommar. Håll ut!
R.I.P. Fred, Barbro och Lasse
Tack för ordet
/mazken
Ett mycket läsvärt och lyssningsvärt vårprogram. Tack mazken för att du tog oss ända fram till sommaren på bara tolv låtar.
Väl bekomme, sen får vi ju hoppas att låt n:o 7 funkar bättre för andra än för dig med Firefox…