Under eken – Västerifrån

Västerifrån på landsvägen
(med reguljär omnibuss)

-Jag är min själ en fågel. Precis som alla andra fåglar har jag ingen aning om vad människorna kallar mig. Nu följer jag nyfiket bussresenärerna västerifrån på landsvägen. Hittar en plats på reservhjulet bakpå omnibussen. Som tur är bakfönstret på glänt, så jag kan komma in där och betrakta passagerarna. Vilar mina vingar under färden.

Busslinjen från Våtstad i väst till Kristianstad i öst pendlar flera gånger om dagen. En av busschaufförerna på frånkusttillkust-linjen är Krister, med rötter i Grisslehamn i Roslagen.

-Jag får inte följa med ända till eken för jag har inget träd i mig, utan troligen mest fiskar. Dessutom måste bussen hem och få mat och dricka.

Denna dag stiger sju damer på bussen i Våtstad och Krister hälsar dem vänligen välkomna. Man ser att de hör ihop på något sätt. Det är medlemmarna i Damorkesterkören Ören & Kronor. De har just tillbringat en vecka i Våtstad och roat sig bland badarna, tennisspelarna, golfspelarna, de fulla stockholmsungdomarna och loppisbesökarna. Men nu ska de börja sin sommarturné med början i Lergökastan. Rödy, Hatty, Ringy, Långy, Blondy, Svarty och Brynätt kallar sig de sju damerna var och en för sig.
Rödy från arbetarstaden Gävle.
Hatty från universitetsstaden Linköping.
Ringy från Mellösa, i Sörmland.
Långy från Mörbylånga på Öland.
Blondy från Vittjärv, utanför Boden.
Svarty från gruv- & lerstaden Höganäs.
Brynätt från Flurkmark, norr om Umeå.

En septett utspridd i landet som av en slump hittade varandra. De debuterade som Ören & Kronor på Teater Klämman utanför Mellösa, Ringys hemby.

På den här turnén har de med sig buktalaren Arne Röstley och hans sjungande docka Lillen, som ett slags förband. Arne stiger på bussen med Lillen sittande i ryggsäcken tittande sig nyfiket runt på alla damerna. Lillen säger glatt ”hej” till dem och nynnar på Bert Kaempferts Swinging Safari. Arne sätter sig på ett yttersäte och Lillen får komma ur ryggsäcken och njuter av utsikten från sin fönsterplats.

På bussen värmer Arne Röstley upp och låter sin docka Lillen underhålla passagerarna med Elvislåtar. Buktalaren själv sjunger också, när Lillen vill vila rösten. När man kommer fram till låten Wooden heart sjunger de flesta med i den. Gudbevars, man har ju en hel damorkesterkör i bussen, så nog allsjungs det, högt och ljudligt.

Can’t you see I love you?

Please don’t break my heart in two
that’s not hard to do
’Cause I don’t have a wooden heart

And if you say goodbye
then I know that I would cry
maybe I would die
’Cause I don’t have a wooden heart

There’s no strings upon this love of mine
it was always you from the start

Treat me nice, treat me good
Treat me like you really should
’Cause I’m not made of wood
and I don’t have a wooden heart

I Lergökastan lämnar Damorkesterkören Ören & Kronor bussen, tätt följda av Arne och Lillen, för här ska de hålla konsert på torget.

Bakom scen kommer en kort, överviktig man, med skägg och långt hår fram till konferencieren för konserten och hälsar:
-Välkommen Raffe Klamott! Du kommer väl ihåg när vi bjöd varandra på fisksoppa här på torget för ett antal år sen? Du fick då av staden en lergök i gåva. Har du spelat mycket på den?
-Vilket kärt återseende, Stefan. Visst minns jag den goda fisksoppan. Ja, det har jag faktiskt. Man kan ju inte spela långa melodier, men ljudet är väldigt skönt, som ett rop från en fågel.

Mitt i samtalet kommer dockan Lillen fram, ensam. Han rycker Stefan Klamatt i hans byxben, tittar upp och frågar:
-Är det någon av er som sett min pappa Arne? Han skulle gå på muggen, men sen försvann han.
-Kanske han gick vilse och hamnade på damernas? gissar Klamatt.
-Titta in på damernas, lille Lillen, där är han säkert, tycker Klamott.
-Får göra det. Hittar jag honom inte kommer jag tillbaks.

-Jag tycker att vi bjuder varandra på varsin kopp latte och svart på ett konditori, efter föreställningen, föreslår Klamatt.
-Ja, det vore fint, på andra sidan gatan finns Lergökens konditori. Ska vi ta det?
-Där har jag också varit. Åt änglabakelser till det mycket starka kaffet där. Vi ses!
-Vi ses. Tack så mycket.

Mycket riktigt hade Röstley förirrat sig in på fel del av bekvämlighetsinrättningen och kommit i samspråk med damerna, särskilt med skånskan Svarty från Höganäs.
Snart fann de lyckligtvis varandra igen, pappa och docka.

Efter att Röstley & Lillen värmt upp publiken med sin elvisianska sång och sina skojiga samtal, kommer en konferencier med tysk brytning upp på scen och presenterar damorkesterkören så här, efter att först själv ha blåst en liten trudelutt på stadens instrument, lergöken:
-Ärade damer och herrar. Vad ni hörde just nu, var inte mitt kurr i magen förstås, utan den fantastiska buktalaren Arne Röstley och hans älskansvärda docka Lillen. Jag får presentera mig själv, Raffe Klamott, er konferencier för kvällen . Och som ni kanske kan höra kommer jag från Tyskland.

-Nu ska vi förtsätta med något väldigt, väldigt fint, förärade publik. Vi har inte fruktat några kostnader och mödor, som vi säger på tyska. ”Wir haben keine Kosten und Mühen gescheut” och därför har jag dem verkligen med mig här, den berömda Damorkesterkören Ören & Kronor, sju sjungande, skönheter, kommande närmast från sina semestrar i Våtstad. Ni har väl alla redan hört dem någon gång? Och de ska presentera nu för oss en något ovanlig Cornelistext om en flicka som flyttar hemifrån. Får jag ber om lite applaus nu för Ören och Kronor?, här kommer de….

Applåderna är varma och förväntansfulla. Sen tar Damorkesterkören ton i En visa till Ellen när hon hade flyttat hemifrån, med text av Cornelis Vreeswijk och musik av Georg Riedel (långt efter Cornelis död, så Cornelis sjöng aldrig Riedels melodi).

Ellen har fått egen lya.
Ellen flyttar in idag.
Alla möblerna är nya:
Sängen bred och lampan svag.
Jag är bjuden dit, förstår du.
”Får jag komma in?” ”Det får du!”
säger Ellen. ”Varsågod!”
Vinet väntar, rött som blod.

Nya grammofonen spelar.
Lyan fylls av ljuv musik.
Medan vi på vinet delar
talar Ellen estetik.
För det fattas än en massa
och mest uti Ellens kassa.
Men då säger jag blott: ”Snack!
Här är toppen! Skål och tack!”

”Men tänk där hemma där man bodde:
Inget badrum, inget kök.
Hela släkten stod och glodde
när man hade herrbesök. Herrbesök stred mot moralen.
Ja, man höll på att bli galen.
Allting lade dom sig i.
Men det är slut, nu är jag fri!”

Ellens sexuella vanor
blandar jag mig inte i.
Men hon har pikanta planer
och med barn ska hon aldrig bli.
Inget band ska binda Ellen.
Jag är hennes vän för kvällen.
Blott ett medel, inget mål.
Fyll på vin i glasen. Skål!

Ellen har fått egen lya.
Jag är dagens kavaljer.
Hon har vanor som är nya,
nya möbler – och vad mer?
Nya kläder, nya klöver!
Små små ting en dam behöver.
Jag blir ivrig, hon blir matt.
Släck medborgare! Godnatt!

Septetten visar sen att de inte bara har en svensk repertoar genom att framföra Bei Mir Bistu Shein som skrevs 1932 till en komisk musical på jiddisch av Jacob Jacobs (text) och Sholom Secunda (musik). Med tyskanpassad text (Bei mir bist du schön) spelade The Andrew Sisters in sången i november 1937. Man kan se att konferenciern själv sjunger med i sången där han sitter på ena sidan av scenen.

You’re really swell, I have to admit you
Deserve expressions that really fit you
And so I’ve racked my brain, hoping to explain
All the things that you do to me
Bei mir bist du schön, please let me explain
Bei mir bist du schön means you’re grand
Bei mir bist du schön, again I’ll explain
It means you’re the fairest in the land

I could say bella, bella, even sehr wunderbar
Each language only helps me tell you how grand you are

I sista versen sjunger de en bit av Tage Danielssons svenska tolkning av låten.

Bär ner mig till sjön
bär ner mig till sjön
Jag känner att jag måste i.

Och när du badat mig
så ska du torka mig
och när du torkat mig
så vill jag i igen!

Bär ner mig till sjön
bär ner mig till sjön
Jag känner att jag måste i.

-Det blir väl ett kvällsdopp i Skälderviken för damerna? skämtar konferenciern Raffe Klamott efter låten.

Innan Lillen och Arne vadar ut i viken Skälder,
och damerna i samma vatten doppar sina kroppar,
en servitris ur den stora kaffekannan ”hällder”
latte och svart i Klamotts och Klamatts kaffekoppar

I publiken fanns tre personer som många känner igen. Efter uppträdandet på torget, ska de alla tre ta nästa tur österut med bussen. Men de vet ännu inte om varandra och att de faktiskt ska gå av bussen på samma busshållplats och sen fotvandra den sista biten på en grusväg till samma ekfest.

Busschaufför Krister står utanför sin buss och tuggar i sig en enorm hamburgare som han knappt kan hålla med en hand.

-Här var det gott om mat. Du skulle varit med på 40-talet då min fru och jag fick äta varannan dag och nästan svalt. Till slut löste vi det så att jag varannan dag (varannan dag min fru) gick till saluhallen och tog lite smakprov här och där och stoppade i munnen, ibland öppet, ibland i smyg.

-Jaså, ja, det är väl konstnärers lott om man ska vara sin konst trogen, svarar Krister mellan två tuggor och som mycket väl känner igen den berömde skådespelaren.

Det är Anders Omcull, skådespelaren som spelat flagellant och gycklare hos Bergman, porträttmålande konstnär av hyacintflicka hos Ekman, religiös, nykteristisk polis som det lockas sprit i via hostmedicinsflaskan hos Deblanc, originell propelleruppfinnare hos Edwall osv.

Anders var under en period gift med landets mest kända balettdansös och koreograf. De skuggade växelvis varandra och eftersom båda alltid sökte solen, gick de till slut skilda vägar.

Han kommer närmast från Hovs hallar där han varit med i inspelningen av en film där han gör en halvroll. Efter ett par dagar i Lergökastan ska han vidare österut till ekfesten.

En blek, kortväxt, blond flicka med långt hår och en lång ljusblå fotsid klänning närmar sig bussen.
-Är det den här som går mot Kristianstad?
-Ja, men med många stopp på vägen, förklarar busschauffören, det är ingen direkt- eller expressbuss.
-Passar mig bra, ska stiga av på vägen, muito obrigado.
-Hur sa?
-Tack så mycket, på portugisiska. Kommer därifrån och hälsningsfrasen slank visst förbi tullen.

Lisa Dahl, sångerskan, som växte upp som späd planta på 70-talet i kollektiv i Mariefred och sen blommade ut något senare.
Hon kommer närmast från Portugal där hon gett tre konserter. Norrut via Paris, Bremen, Köpenhamn, Malmö, Helsingborg till Lergökastan.
Hon ser trött ut, och verkar inte särskilt pigg på konversation. I bussen slumrar hon sen mycket riktigt till en liten stund, med huvudet lutat på fönsterrutan.

En färgexlosion närmar sig, när Krister precis ätit upp sin hamburgare. En av de färggladaste 70-talsblommorna är Marie-Louise Räv – de Kär – Stråhle – Mann. Målande konstnär, fotomodell, författare, skådespelare, filmskapare med mera. Hon kommer närmast från Danmark där hon på konstmuseet Louisiana bevistat en utställning. Hon har lockat med sig exmaken Carl-Johan de Kär som följe och samtalspartner. Även han färggrannt klädd i ett av sina konstverk som han sytt om till en byxdress. Han hänger också med på bussfärden, men eftersom han inte har något träd i sig, blir det till att åka vidare ensam med busschauffören, sen exfrun stigit av bussen. Carl-Johan är också en blomma som blommade ut i samma decennium. Konstnär som skapade konst i olika material och sätt. Dessutom verkade han som scenograf både på teater och film, inte minst i Marie-Louise filmer.

Anders, klädd i gråa, beiga dämpade färger, småler när han ser de båda, och verkar tydligt uppiggad av färgkaskaderna som möter hans blick.

Alla fyra har varsin personligt utställd bussbiljett med SJ-symbolen på, på vilka det står
Skåne
Lustresebiljett
från kust till kust
gällande för
(i rött står här respektive namn)
Kronor 3,25.

Biljetterna lämnas över i tur och ordning till busschauffören innan de stiger på.

Exmakarna småknuffas och pikar varandra som två ungdomar innan de går på bussen. De sätter sig längst bak. Själsfågel Väst kan därför lätt avlyssna dem från bussens öppna bakfönster.

Lisa sitter mitt i bussen till vänster och småslumrar. Anders slår sig ner ganska långt fram till höger så att han kan se färdvägen framåt. Han har nämligen lätt för att bli åksjuk.

-Då åker vi då, med hästkrafterna, österut, ropar busschauffören och lägger i ettans växel med golvspaken.

-Han var på 1940-talet gift med Birgit Omcull, koreografen och dansaren, säger Marie-Louise och nickar mot bussens främre del där Anders sitter.
-Ja, jag vet. Hon satte upp sin balett Fröken Julie (inspirerad av Strindbergs pjäs) på operan, lägger Carl-Johan till.
-Undrar om hon dessförinnan inte varit med och gjort dansnummer i Karl Gerhards antinazistiska revyer.
-Jo, det stämmer nog. Tror hon t o m var balettmästare hos honom och skapade satiriska dansnummer, t ex i hans revy Gullregn. Sen startade hon ju sin egen dansgrupp Birgitbaletten som fick internationellt rykte.
-Tror både Karl Gerhard och Anders fick dansa mycket efter Birgits pipa.

-Färgleken? föreslår Marie-Louise.
-Ok. Kolsvart.
-Bajsbrunt.
-Nazzebrunt.
-Ljusbrunt.
-Vinrött.
-Blodrött.
-Lyserött, som dansken siger.
-Skärt.
-Rosa.
-Falurött.
-Brandgult.
-Apelsinorange.
-Citrongult.
-Ängalagsgröngult.
-Wow! Grangrönt.
-Bokbladsljusgrönt.
-Turkos.
-Kungsblått.
-Djupblått.
-MFF-ljusblått.
-Indignerad indigo, säger jag då som stockholmare.
-Syrenlila.
-Greddelin á la Beskow.
-Violett.
-Vitt, för nu orkar mitt färgöga inte mer, erkänner Carl-Johan.
-Stockholmsleken? föreslår Carl-Johan.
-Ok. Eriksdalsbadet.
-Havregatan.
-Ringvägen.
-Havregatan igen.
-Fusk, du min käre exmake. Tjurbergsparken.
-Helgagatan.
-Allhelgonagatan.
-Dalslandsgatan.
-Götgatan.
-Blekingegatan. Kaffe hos Garbo.
-Östgötagatan.
-Katarina bangata. Vin och spaghetti hos Nacka.
-Skånegatan. Skivköp.
-Södermannagatan, vi undviker Nytorget.
-Bondegatan.
-Nytorgsgatan.
-Åsögatan.
-Renstiernas gata.
-Kocksgatan. Hälsar på Brunner.
-Borgmästargatan.
-Folkungagatan.
-Tjärhovsgatan.
-Stigbergsgatan.
-Fjällgatan. Tar på vingarna och flyger med Fogelström ut över övriga Stockholm.
-Bra idé. Nu ska jag förresten snart stiga av. Du får ha en fortsatt trevlig resa.
-Tack. Hälsa eken från mig.

Längre ut på landet syns gammaldags telefonstolpar på vänster sida om vägen, med böljande telefontrådar mellan varje stolpe.

De tre ”passageraröarna” samtalar inte alls sinsemellan under färden. Anders rycker i stoppsnöret i Bäljane by och frågar sen busschauffören om närmaste busshållplats till ekenvägen. Tjejerna reser sig när de hör samtalet, för det är ju just här de också ska gå av.
Med mycket förvånade miner tittar de tre på varandra, men ingen vågar riktigt fråga de andra varför de också stiger av här, just här.

Carl-Johan breder ut sitt breda jag ännu vidare i baksätet och åker vidare ensam. Ingen kommer någonsin få veta var han kommer att avsluta sin bussfärd, för själsfågel Väst flyger med trion mot eken.

När de tre står vid grusvägen, dristar sig Lisa att ställa frågan.
-Vart ska ni nu ta vägen?
-Eken, svarar Marie-Louise, som om hon visste att de andra visste.
-Eken, förlåt att jag härmar din replik, men jag är också inbjuden, ursäktar sig skådespelaren.
-Oj, då. Då blir vi tre sjungande gäster på väääägen, sjunger sångerskan, vilket lättar upp stämning och humör hos de båda andra.

Marie-Louise kontrollerar för säkerhets skull en karta hon har med sig och sen går de uppför den slingrande grusvägen.

När de kommit fram till en bondgård hör de motorcykelljud bakom sig och när de vänder sig om, ser de en gammal, stor motorcykel med sidovagn. Både knutten och burkslaven nickar när de försiktigt och sakta kör förbi trion, för att sen gasa på ordentligt när det bär uppför igen. Trion hostar sig igenom det dammoln fordonet dragit upp, och kommer sen fram till ett ställe där det är tämligen tät skog på båda sidorna. Gran till vänster och blandskog, mest lövträd på höger sida.

När det börjar mörkna på vägen i skogsskuggan uppfylls Marie-Louise av en sån klätterlust att hon inte kan motstå de klättervänliga träden. Hon hittar en bok som hon kan svinga sig upp i. Efter bara några steg och grenar upp, får hon syn på en ekorre sittande några grenar upp. Sakta smyger hon sig närmare utan att skrämma den.

Den lätta lilla Lisa inspireras och hittar ett annat träd, en lönn att ta sig upp i. Hennes långklänning kan med några enkla grepp, med öppnad dragkedja och ihoprullning av nederdelen förvandlas till kortkort. Med ungdomlig vighet och barnslig upptäckarglädje kommer hon snabbt upp till mitten av trädet. Där hittar hon en perfekt sittgren att andas ut på.

Anders inser sina fysiska begränsningar och sätter sig på ett stengärde för att se hur flickorna med skogens hjälp liksom lyfter från marken.
-Var försiktiga så att ni inte ramlar ner!
Han tar upp en pipa, stoppar och tänder den.
-Klättra inte för högt! Det vore just snyggt om brandkåren fick komma och plocka ner er, fortsätter han sitt förmanande.
Till slut inser han det hopplösa i att ge klättrerskorna klätterråd. De kan inte stoppas.

Viskande närmar sig Marie-Louise ekorren.
-Du behöver inte vara rädd, jag vill bara titta på dig på nära håll.
Hon liksom hypnotiserar ekorren med sin röst som sitter blick stilla studerande den färggranna människovarelsen som kommer nerifrån, allt närmre. Till slut når de en tyst, ordlös överenskommelse om att båda studera varandra, såvida avståndet inte blir mindre. ”För då sticker jag” tänker ekorren.
Marie-Louise glasögon har nästan samma färg som ekorrens päls. Det verkar som de hittat en gemensam färgnivå att sväva på tillsammans. De andas lugnt båda två, förundras över varandras uppenbarelser och beundrar varandras skönhet.

Lönnäsorna i Lisas träd är ännu gröna och har ännu inte några planer på att propellra sig mot marken. Lisa tar loss en av dessa ”näsor”, pillar bort fröet i mitten och klistrar den på sin näsa. Sen kan hon helt inte hålla sig längre utan börjar sjunga valda delar av en av sina låtar:

Högt uppe bland träden där fåglarna bo
Önskar jag sitta i lugn och ro
Ingen skulle veta var jag fanns
Ingen skulle fråga var jag var någonstans

Jag ville jag kunde få sitta i träd
och luta mitt huvud in mot barken
Jag ville jag kunde få tro en enda dag
Att jag aldrig mer behövde gå på marken

Om någon ser mig sitta i mitt träd
och ropar, kom ner på jorden
Så ska jag svara som fåglarna gör
Med en sång befriad från orden
Jag säger la, la…

Högt uppe bland träden där fåglarna bo
Önskar jag sitta i lugn och ro
Uppe bland träden i hemlighet
Återupprättas min värdighet
Högt uppe bland träden där fåglarna bo
Får allting vila får allting bero
Jag säger la, la…

Jag ville, jag kunde få sitta i en ek……

-Snart, snart kan du klättra upp i en ek, Lisa, ropar Marie-Louise från sitt träd, när ekorrförtrollningen brutits och ekorren gett sig av för att kanske också finna en ek och något ätbart bland ekollonen.
-Ja, det måste jag, ropar Lisa tillbaks.
-Vilken underbar sång! Den här stunden ska jag aldrig glömma, ropar Anders nedifrån med pipröken runt huvudet.

Flickorna hasar sig ner bit för bit från sina träd och Anders släcker sin pipa. Det är dags att gå sista biten upp mot eken.

Det hörs röster och musik när trion närmar sig den öppna platsen med den stora mäktiga eken till höger. Alla tre skrattar högt när de ser den blonda, fallskärmhängande flickan i eken som obehindrat sjunger som om hon stod på en scen.

Sen får de syn på kocken med sina grytor under eken. Till vänster ett omaka par, kvinna och man, bredvid en sidovagnsmotorcykel, de som passerade trion vid bondgården. När de går fram ännu en bit ser de ett par män sovande på gräset. Ser ut som ett par luffare, övernattande i det fria eller på en höskulle efter en lång dags vandring, tänker Marie-Louise.

Mats Klasson
(med bidrag av Arne Röstley och Raffe Klamott)

Fortsättning följer…