Prolog
Tiden har runnit ut till en pöl, en damm. En damm i vilken nuet dyker ner och dyker upp som ett metarflöte. I denna tidsdamm kan man inte urskilja och bestämma de enskilda dropparna, de enskilda ögonblicken, de enskilda klockslagen, utan de flyter ut och rör sig ihop med de andra tidsdropparna som heller inte kan ses.
-Vad är klockan?
-Hon är…..är….är blöt, så man kan inte se vad hon är. Åren är flytande, men det är sommar.
Längs landsvägen telefonstolpar med telefonledningar hängande som tvättlinor. I dessa linor sjungs det av alla telefonsamtal som kopplas upp från och till byn. En av linorna används av systrarna Ines och Agnes som pratar varje dag. Bäck och Bengtsson. En annan lina fylls av skvallret mellan två andra systrar, Alma och Karin. Johansson och Jacobsson. Karin, det är hon som aldrig säger adjö eller hej då, när hon vill avsluta telefonsamtalet, utan helt sonika lägger på luren.
Kalle Ek kommer uppför backen ledande en cykel med cykelkärra. Bredvid springer boxern Viktor lös. Hunden som kom en dag, utan koppel, ingen vet varifrån, och stannade. På kärran har Kalle några stora grytor och några säckar fyllda med livsmedel. Kalle är kock och ska laga maten, under eken. I en näraliggande brunn kan det tas upp vatten till kok och dryck.
Söderifrån längs Bäljane å
(till fots)
-Jag är min själ en fågel. Precis som alla andra fåglar har jag ingen aning om vad människorna kallar mig. Nu följer jag nyfiket vandrarna söderifrån längs Bäljane å. Vilar mina vingar då och då på en gren eller doppar mina fågelfötter i ån.
Alla tre hade letat sig fram till Hyllstofta.
Malmöititalienskan Anita Berg, blond och bystad. Med rejäla kängor anpassade för fuktigt och ojämnt underlag längs åbankarna. Hon kommer närmast från Italien. I hela sin framtoning och attityd verkar Anita vara ledaren för traskartrion. Hon har läst på och kan informera pågarna om vad som väntar dem denna dag.
Gunnar Löf Basker, i basker, för att dölja sin begynnande måne, med grop i hakan, och med Persien och österlandet i ryggsäcken. Bär också ändamålsenliga vandrarkängor. Kommer rinnande, närmast från floden Paktolos vid Sardes.
-Jag är en främling i detta landskap, men detta landskap känner sig hemma i mig, säger han förtröstansfullt.
-Systrarna Flodquist har lärt mig allt om floder, älvar, åar och bäckar. Så den här vandringen är jag inte alls rädd för, fortsätter han.
Lars-Åke Borg umgicks med Monika en sommar. Närmast kommer han från Malmö där han hälsat på Gunwer och Nisse Hult, fotbollsmålvakten i Malmö. Friluftsklädd på femtiotalsvis med keps på huvudet, men med myggjagare på fötterna.
När de två andra kängförsedda vandrarna invänder mot skovalet försvarar sig Lars-Åke.
-Man lägger väl inte straffar med tåfjuttar på en allsvensk målvakt, man använder insidan. Och Skåne är platt, så det är väl bara att glida fram, oavsett skodon.
Anita ler, för hon vet att norra Skåne inte är lika platt.
Anita nyfiket till Lars-Åke:
-Hur var det med Gunwer?
-Pigg som en mört, som vanligt. Glittrande som en fisk i Bäljane å. Hon hade dock inga röda mörtögon i morse, det var bara jag som hade det.
Anita till pågarna:
-Pågar, pågar, vi har långt att gå!
-Då går vi då. Norrut, mot eken!
De tre traskarna inleder sin mödosamma vandring norrut, uppåt.
I Hyllstofta är det 60 meter över havet. Framme vid Bäljanesjön 130 m ö h. En stigning på 70 meter alltså, på en sträcka av 20 km.
-Vet ni om att Bäljane å rinner ut i Rönne å, mittemellan Klippan och Kvidinge. Rönne å rinner därefter ut i havet norr om Lergökastan vid Skälderviken?
-Nej, det visste jag inte, svarar Gunnar. Det är väl uppe vid Bjärehalvön? gissar han.
-Ja. I Skälderviken har jag badat, kompletterar Lars-Åke.
Ända fram till dammen i Tostarp går vandringen snabbt och smärtfritt, även för myggjagaren. Där blir de dock tvungna att göra en kringgående rörelse runt dammen eftersom marken närmast är alltför sank.
När de passerat dammen vänder sig Lars-Åke till Gunnar:
-Jag kan se dig framför mig. Du sitter i trädgården ensam med anteckningsboken, en smörgås, pluntan och pipan.
Gunnar följer med in i illusionen.
-Ljuset brinner. Inte en fjäril kring ljuset men körer av myggor i eken,
löven så stilla mot himlen. Jag kan se mig själv där.
De fortsätter vidare längs Bäljane å, så gott det går genom Linneröd, Kåshässle och Toarp. När de når Odalbygden och ser kyrkan, börjar Lars-Åke gnälla om sina ömma fötter. De tar en paus.
-Nu doppar jag fötterna i Bäljane å, konstaterar Lars-Åke njutningsfullt.
-Monika hade gillat detta, så full av liv som hon var.
-Jag har doppat mer än fötterna i Rom, skrattar Anita.
Pågarna gapskrattar också.
-Doppade Linné fötterna i Bäljane å? undrar Lars-Åke.
-Nej, troligen inte. Linné färdades norrut något längre österut, när han kom från Henrikstorps glasbruk, sommaren 1749, svarar Gunnar.
Efter välbehövlig vila och svalkande, fortsätter de norrut. Men redan efter att de rundat Hagstadsjön, som också har sankmark närmast sjön, blir de tvungna att stanna igen. De tre traskarna är trötta. De är i behov av ännu en vilopaus.
-Vad har du i fickan, Gunnar? frågar Anita.
-Något från orienten, från Indien. Man bad mig ta med det till just den här dagen. De kallar det masala där. Vi säger curry.
-Jag vet precis vad curry kan innehålla, för jag odlar mycket av det i mitt orangeri. Anita är stolt över sitt orangeri.
-Gurkmeja, ingefära, kanel, kardemumma, koriander, kryddnejlika, muskotblomma, svartpeppar, spiskummin, bockhornsklöver, fänkål, muskotnöt, anis, kummin, lagerblad, saffran, senap, sesamfrö, cayennepeppar, löksalt, vallmofrö.
Kryddorna strömmar ur henne och längtan söderut sipprar in i henne.
Gunnar sitter sen i tankar och han skvätter några ord.
-Non serviam, jag vill inte tjäna någon, vill vara fri. Men i ett mindre sällskap på tre kan man väl alltid sträcka ut en hjälpande hand om den skulle behövas. Likt ett barn leker jag med orden.
I kamp med tröttheten når de Hagstad.
Gunnar vid Hagstadgården där Lundkvist föddes:
-Jaså, det är här Artur kom ifrån. Artur tyckte att jag hade ”saltsmak och kristallkonsistens” i en av sina recensioner.
Vid Hagstad kom en brumbrumbrunstig bil med mycket testosteron i tanken körande på grusvägen. Anita Berg enleverades av Marcello i hans vinröda Lancia Flaminia Zagato, i höjd med Hagstad och Häljalt. Denna händelse kallas än idag för ”enleveringen från Häljalten” (jämför med Mozarts opera ”Enleveringen ur Seraljen”). . Italien drog det ljuva paret söderut.
De tre traskarna har blivit två.
Lars-Åke besväras av myggen och slår ihjäl alla som kommer i närheten av honom.
Gunnar, vars blod och svett inte lockar några myggor, ger Lars-Åke en känga:
-Använd dina myggjagare, vet jag!
Lars-Åke fnyser och fortsätter vifta bort myggen.
Trots myggen och de olämpliga skorna, är Lars-Åke seg och vill inte erkänna sig besegrad.
-Ån blir väl aldrig så bred att vi behöver en färjesång? fiskar Gunnar upp ur sina egna dikter.
-Har vi kommit så här långt ska vi väl överleva, svarar Lars-Åke.
-Vi vet inte om fiskens stjärtfenesim förrän svallvågorna från den når stranden, diktar Gunnar vidare.
Stigningen i meter över havet blir också brantare mot slutet. Men de kämpar sig förbi Ådala, Gyllholmen, in mittemellan Örahult och Vargaby, där Bäljane å bytt namn till Ulebäcken.
När bäcken når upp till Lille sjö följer man den ytterligare norrut till den stora Bäljanesjön. Sjöfågel syns ute på Bäljanesjön.Vid sjön traskar man i sjökanten åt nordost tills väg 108 och Sjöhem nås. Ett hundratal meter efter Sjöhem tar man till höger in på en mindre väg och följer den, i uppförsbacke. En dryg km senare går man till höger i korsningen.
De mycket trötta traskarna har nått fram till eken. En flicka i kortkort vit klänning hänger fritt i en färggrann fallskärm som fastnat i toppen av trädet. Under eken står en man och kokar höna och potatis i stora grytor. En boxer ligger i skuggan med tungan ute.
Traskarna befriar sig från sina ryggsäckar och skodon och slänger sig på fältets gröna gräs och pustar ut.
-Trots att ni nog haft jobbigast är ni först här. Välkomna! ropar Kalle utan att vända sig om från sina ångande grytor.
Gunnar och Lars-Åke är oförmögna att svara och somnar snart i gräset.
Avatar-Agnetha börjar underhålla omgivningen med sång, uppifrån trädet. Själsfågeln som följt traskarna längs ån, sitter på en gren ovanför henne och kvittrar med.
Mats Klasson
Fortsättning följer…
Lämna en replik