Tre bilder – en berättelse

Lilla Fågel Blå

Lillis

När jag bara var en liten skit så hade jag en undulat. En blå undulat vid namn Lillis. När han flyttade in var han inte tam, men min mamma hade tålamod och snart fick han flyga fritt i lägenheten. Det var väl egentligen så till slut att han blev lite väl tam. Om nu undulater kan bli det.

Hur det än var så blev det så att han till slut bara fick vistas i mitt rum eftersom mamma inte tyckte att det var så trevligt att ha fågelbajs överallt. Inte var det särdeles stora kluttar han släppte ifrån sig, men för många tyckte mamma. Han till och med bajsade i taket i mitt rum. Han gjorde väl på sig under sina loopingar.

Lillis var dock inte helt nöjd över att bara få vistas i mitt rum och om han kunde och fick möjligheten så smet han gärna ut och förpestade tillvaron för mamma.

Han lärde sig snart att känna igen ljuden från mina steg när jag kom hem från skolan. Han visste exakt när det var dags och just när jag öppnade dörren till mitt rum så svischade han ut genom springan och lät sig inte fångas in igen.

Nu var ju jag smartare och snart gjorde jag som så att när jag kom till min rumsdörr så tryckte jag bara ner dörrhandtaget, men jag öppnade inte. Då hördes en duns på insidan när Lillis flög rakt in i den dörrspringa som aldrig uppenbarade sig. När så Lillis flög tillbaka för att omgruppera så passade jag på att smita in. Min undulat var överlistad.

Lillis följde också med till sommarstugan förstås. Nu fick vi lära oss att vara noga med att stänga ytterdörren efter oss – bror och jag. Ändå råkade han någon gång rymma och satte sig i eken utanför. Vi hade honom ibland utomhus instängd i sin bur så den ställdes ut så han skulle känna igen sig. Mycket riktigt. När han blev sugen på lite att äta flög han in i buren och försåg sig. Då var vi snabba att stänga burdörren och han kunde åter bäras in i säkerhet.

I köket på sommarstugan hade vi en blå- och gråspräcklig trasmatta och en dag satt han där – väl kamouflerad – när pappa kom in. Självklart såg han inte fågeln utan satte hårt ner sin träsko just där. Förfäras inte! Skon hamnade blott över Lillis stjärtfjädrar, men vettskrämd flög han iväg och lämnade de långa fjädrarna kvar under pappas träsko. Blodet droppade ett tag, men Lillis klarade sig utan svårare skador. Han påminde ett bra tag om en nötväcka till konstitutionen och han hade lite svårt att navigera.

Så småningom växte stjärtfjädrarna ut igen och han blev som vanligt utan synbara men av den traumatiska upplevelsen.

Hur han dog minns jag inte – kanske jag förträngt det. Men Lillis var min bästa vän en tid och jag glömmer honom aldrig.

/mazken

Taggar:  ,

1 kommentar till Tre bilder – en berättelse

  • Mats Klasson  säger:

    Fint barndomsminne. Undulaten uppskattade säkert sin flygfrihet.

Lämna en replik

You may use these HTML tags and attributes: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <s> <strike> <strong>