Titlar & Trådar – första halvlek

En winnerbäckquiz i två halvlekar

Första halvlek

Hej Winnerbäcksfans!                          Söndagen den 20 november 2016

När jag letar i gammalt från Dunkla Rum-tiden ser jag att vi hade en liknande tävling där den 20 november 2004. Mycket passande att vi exakt på dagen, 12 år senare kör en ny sådan, bland nya (och kanske några gamla) Winnerbäckfans. Denna ”titeltävling” som har rubriken Titlar, är första halvleken av den här winnerbäckquizen.

Regler
Något om reglerna. Ni ska i de tre texterna nedan leta winnerbäckska låttitlar. Så många ni kan. Titlarna är placerade så att orden i titlarna kommer efter varandra någonstans i texten, utan några andra ord mellan. Däremot kan det förekomma att det finns olika skiljetecken mitt i titeln, dvs punkter, kommatecken, frågetecken osv. T ex kan en titel börja i slutet på en mening och efter punkten fortsätta i början på nästa mening. En titel kan också hittas som en del av ett ord.

Ni får en poäng för varje låttitel ni hittar. Summan poäng ni får kommer senare att läggas ihop med er poäng från andra halvleken av den här winnerbäckquizen, Trådar, som publiceras någon gång runt jul och nyår. Priser till dem som samlat flest poäng sammanlagt.

Skriv ner tre olika listor av de låttitlar ni hittar, en för varje text, helst i den ordningsföljd ni hittar dem när ni läser texten från början till slut. Då vet jag i vilken text ni hittat respektive låttitel. Samma låttitel kan förekomma mer än en gång i texterna, men ni får bara poäng för en av dem. Ni får två veckor på er att skicka in era svar. Glöm inte ange ert namn eller nick så att jag vet vem som skickat in svaret.

Skicka era tre listor per e-post till kvitter@kafe-k.se i ett och samma mail.
Sista svarsdag är söndagen den 4 december 2016.

Vänta inte med att skicka in under de sista timmarna eller minuterna. Blir det något strul med e-posten, kan ert svar komma in för sent. Så fort jag hinner kommer jag att bekräfta varje inskickat svar i ett svarsmail. Beroende på mina arbetstider kan det dröja upp till 24 timmar innan ni får er bekräftelse. Skulle det dröja längre får ni höra av er.

Viktigt! Inskickat mail får EJ kompletteras eller ändras. Det ni skickat in blir ert svar, även om ni senare råkar hitta fler låttitlar.

Varmt välkomna och lycka till!

Bästa hälsningar
Mats K. från Dunkla Rum 2004-2008.

TEXTERNA

Höst på min planet
Nu är vi mitt inne i den trista hösten, med alla gråa dagar då ingen har lust att ta sig för något alls, och det uppstår ett tvivel om det alls är värt att leva. Stackars oss, tänker vi i vår självömkan. Vi tycks inom oss sjunga en elegi för oss själva om vårt eländiga tillstånd. Om det inte vore för alla måsten, låg vi nog kvar i sängen hela dagen. Ömsom funderande, ömsom sovande, ibland vakdrömmande, ibland drömmande i sömnen. Dom sista drömmarna man har innan man vaknar är de man minns och kan återberätta när man är vaken, sägs det.
Det är inte sällan att under denna mörka tid kärvar till sig mellan paren, och man därför får uppleva en brustna hjärtans höst. Grälen tilltar och man t o m baktalar kärestan för kompisen, och säger saker som att ”det ibland verkar som om min älskling har ett hjärta av snö”.
Men så ibland vissa dagar bryter ljuset fram så att man får solen i ögonen, och man blir tvungen att kisa. Det är nästan som om det helt plötsligt kommer en vårdag i november. En vår utan risk för pollenchock. Och stjärnfall som man bäst brukar kunna se i den klara novemberkvällen, är nog inte helt osannolika efter en sådan klar och solig dag. Men det är ju ingen riktig vår, inget i naturen är påslaget, utan snarare av. Ingens frö kan gro i denna skenbara vår som kallas höst.
Låt oss hoppa denna vinter över. Ån, dit jag brukar gå ibland, har ännu inte fått någon is på sig, så ännu finns det möjlighet. Eller ska vi passivt invänta julgröten? Vi kan vänta om tiden vill ifatt.
Men sen när jul och nyår är överstökade, ska väl ändå våren infinna sig, eller blir man tvungen att be en bön och sjunga en psalm i januari, för att påskynda vårens ankomst?
Men det är väl först bort mot senvåren och försommaren det åter blir möjligt att fånga en fjäril som flyger från blomma till blomma.

Vilse i konversationen
Letade igenom några gamla papper och fann en gammal dagbok. Det var några år sen men jag mindes händelsen när jag läste följande:

Söndag 13.3.99
Idag var jag ute och cyklade, men fick punktering. Inget att laga med och ingen cykelpump hade jag med mig. Hade lång väg hem, så jag började vifta med tummen för att få lift, men trots rusningstrafiken var det ingen som ville stanna. Ingen ville väl stuva in en cykel i baksätet, eller på taket, och dessutom ha en småfet medelålders man bredvid sig i framsätet. Inte ens äldre damer är lockade av den tanken. Håll ut lite till intalade jag mig själv och fortsatte vandringen hemåt med viftande tummar.
Till slut kom jag förbi ett hovslageri där en man med skinnförkläde kom ut och frågade hur det var fatt. Mannen var en från forna tider kvarglömd smed. Bussen från stan, som jag ju kunde åkt med hem, med cykel och allt, kom i samma ögonblick och körde förbi mig och smeden i en väldig fart, så att en vattenpöls vattendroppar med ett ljudligt plask flyger upp i luften och sedan faller och fördelar sig i ett jämnt lager från hjässan och neråt på mig. Smeden klarade sig betydligt bättre med sitt skinnförkläde. Det visade sig dessutom vara dagens sista buss som gick åt samma håll som jag var på väg. Fenomenal otur jag hade!
Kom, sade smeden, jag ska visa dig något. Tänkte för mig själv ”det vet ej tusan om jag vill gå hem med dig”, men sade det förstås inte. Följde istället snällt den gamle mannen in i smedjan, rakt igenom lokalen, och sedan ut genom bakdörren. Där kunde jag konstatera att han hade en smärre skulpturpark i trädgården. ”Det är min hobby”, sade han stolt. ”Hamrar på heta hästskor på dagarna, hugger i sten på fritiden.” Några av konstverken var verkligen inte särskilt bra (om det nu inte var meningen att det skulle vara abstrakta skulpturer), medan han en och annan lyckats få nästan perfekt. ”Se dig om” bad han mig, ”här finns många skulpturer som jag är stolt över, men en del är inte så bra, men man måste ju träna för att bli bra”.
Jag gick runt och tittade lite förstrött, mest för syns skull, det är ju tanken som räknas. Våt och frusen, släpandes på en punkterad cykel, ville jag egentligen nu bara hem. Det hade varit en lång dag.
”Skulle du vilja hjälpa mig?” undrade smeden. Utan att invänta mitt svar rusade han längst bort i trädgården. Där låg en jättebumling till sten. Nånting större fanns inte i hela trädgården. ”Har försökt rulla den själv, så att den kommer närmre smedjan, men det gick inte. Måste vara två för att orka det. Vill du?” frågade han och flaxade med armen mot bumlingen. När vi med gemensamma krafter lyckats rulla stenuslingen några meter närmre smedjan, ville han visa mig något annat. I ett hörn av trädgården verkade han själv ha huggit ut de lite mindre stenarna ur urberget, för det låg massor med stenskärvor och något större stenbitar kringströdda där. Han hade på ett ställe huggit sig in en bra bit i berget, så att det bildades ett stentak över honom när han stod där inne. Tänkte att här borde han ju sätta upp en skylt med texten ”Varning för ras”, för det såg verkligen livsfarligt ut.
Nej, nu måste jag dra mig hemåt tänkte jag, och han verkade se vad jag tänkte för han sade ”Tack för att du hade tid att hjälpa mig med den stora stenen.”
Smeden ser nu riktigt sliten och trött ut, så jag bryr mig inte om att be om hans hjälp, utan tar mig åter ut på vägen tillsammans med med min tvåhjuliga luffarkamrat.
När vi kommit ytterligare en bit ser jag ett kafé och blir ordentligt kaffesugen. Väl inne på kaféet fångar mig vrålet från en på väggen uppsatt TV. Det är visst någon fotbollsmatch. Innan jag hinner se vilka som spelar, hör jag en röst bakom mig men en liten bit bort, som säger ”Kom!”. Änglarna gör just då mål på TV:n, och ett nytt vrål hörs. Det är visst AIK som åker på däng. ”Kom!” hörs det då ännu högre bakom mig, och jag vänder mig om. Därborta sitter en tjejkompis och vinkar mig till sig. Liksom jag kan kallas KaffePetter är hon en riktig Kaffemoster. ”Det är visst nån som är tillbaka!?” säger hon halvt påstående, halvt frågande med ett illmarigt leende. ”Har inte sett dig på länge.”
”Nej, det har varit oerhört stressat på sistone, så idag gav jag mig ut med cykeln för att kunna stressa av en aning. Och så får jag punktering, när jag är som längst hemifrån!”
Först nu ser jag att det är en mycket liten hund som sticker upp nosen ur hennes handväska. ”Sen du var här senast har det hänt en hel del.”, säger hon. Hon berättar då den glada nyheten att hon och hennes man just håller på att spela in en cd som ska ges ut av ett skivbolag. Vet att hon är en mycket duktig sångerska och textförfattare, och att maken är en duktig gitarrist. Tillsammans brukar de göra musiken till hennes texter. Är mycket glad för hennes skull och undrar om de ska ut på turné också. ”I så fall kom ihåg mig så jag får stå främst i biljettkön.” skämtar jag. ”Vad ska skivan heta?” ”Höstballaden”. Om konsekvenserna av en cd-utgivning och eventuell turné, som t ex kändisskap och berömmelse, och å andra sidan dåliga recensioner och svalt publikintresse, språkar vi sedan en liten stund.
”Vacker titel”. ”Producenten försökte ett tag övertala oss att kalla den Lovesång, men då protesterade vi. Vi är måna om att värna det svenska språket.”
Sanden i timglaset rinner snabbt när man har trevligt och helt plötsligt inser jag att det blivit mörkt ute.
”Jag kan inte få åka med dig hem?” frågar jag, men kommer då i samma sekund ihåg att inte heller hon har något körkort. Vi skrattar båda.
”Jo, det går bra, du kan sitta på pakethållaren tillsammans med hunden.” En servitris går förbi bordet bärande en bricka full med koppar. Hon snubblar och servisen skramlar till. Hinner under den korta sekunden slås av att de halvfulla kopparna ger ifrån sig ett helt annat ljud än dom tomma. Stegen styr vi sedan bort mot dörren och ut på vägen.
Ledandes varsin cykel, den ena med punktering, den andra utan, den ena med hund i handväska på pakethållaren, den andra utan, promenerar vi hemåt.
Men vägen hemåt blir kort eftersom vi har så mycket att prata om. Ämnen att diskutera tar aldrig riktigt slut. Vi är så inne i vår konversation att vi i vår tankspriddhet glömmer var vi går, och helt plötsligt har vi gått vilse. ”Du får mig att tappa bort mig” anklagar jag henne småskrattande. ”Nej, det är DU som villar bort MIG.” kontrar hon. Trots att det är utanför staden, är det ingen ödebygd. Visst är det sant och visst att hon kommer från främmande vidder i Jämtland någonstans, och jag från nordskånska skogsbygder, men hur det inverkar på vår respektive orienteringsförmåga är svårt att säga. Till slut lyckas vi dock ta oss fram till en väg där vi åter känner igen oss. ”Hälsa gitarristen!” ropar jag när våra vägar skiljs, och jag tar mig hem de sista hundra meterna.
”Var har du varit så länge? Blev lite orolig.” undrar gitarristen när hon kommer hem. ”Träffade en kompis på kaféet, den där stressade, tankspridde skåningen på cykel, du vet. Han hade fått punktering. Det var inte meningen att göra dig orolig, men nu kan du lugna ner dig, jag är hos dig igen. Att det tog lite tid berodde på att vi gick vilse i konversationen.”

Från inlandet till havet
Jag får liksom ingen ordning på mina minnen. Men jag kommer fortfarande ihåg ljudet av skolklockan. Jag var en udda person, ett sällsynt exemplar. Om jag varit en blomma hade jag pressats platt och satts i ett herbarium med kommentaren ”rar”. Skoltiden var inget vidare. För att bli accepterad följde jag med bakom knuten och smygrökte, fast jag varken ville eller kunde.
”Berätta hur du gör” bad jag en av tjejerna när hon tog fram en cigarett. Jag försökte göra likadant men det slutade med ett ihållande hostande. Jag ville liksom fly från kylan in i värmen, gemensamhetens värme, med det här rökandet.
En i klassen hade hittat på något han kallade ”monsterteorin”. När han förklarar blir jag bara förvirrad. Han snackar om stålmannen, venuskvinnan, sysselmannen och pysselkvinnan Jag fattar ingenting.
På den tiden förekom också kedjebrev. Fick man ett sådant, skulle man skicka kopior av brevet till fyra av sina vänner och samtidigt skicka pengar till den som stod överst på listan. Att det var lurendrejeri, anade man väl redan då. Man skrev kärleksbrev också. En tjej som från början kom från Stockholm var jag betuttad i. Skrev en pinsamt dålig, men ärligt menad, orimmad dikt till henne. Dock aldrig ivägskickad, blev aldrig färdig, det blev bara liksom ett utkast till ett brev:

Utan dig är livet litet och ensamt
Bara med dig kan det bli ett stort liv
När jag hör på dig kan jag gå på vatten
När jag tänker på dig kan jag lyfta berg
Du som reser med mig, du som reser mig
Tidvis är livet svårt och mörkt
Gå med mig vart jag går
Jag förstår och jag fattar alltihop
Jag kan ge min helande tröst
Du, min vän i livet, kan ge mig Stockholms kyss

Efter att ha varit en udda typ, blev jag i mina senare tonår en i mängden, en som vem som helst. Bluesen i synnerhet och musiken i allmänhet fyllde mitt liv. Lärde mig hjälpligt att få ljud ur ett munspel. Under mitt tredje decennium försvann lite av passionen för blues. I söderns hetta blåser det in nya vindar. Där elden falnar (men fortfarande glöder), tar nya intressen fyr. Fick också jobb som försäljare. Trivdes inget vidare och när jag i hjärtat kände en sorgsen ”blues of a salesman”, sade jag upp mig.

När jag sedan fick jobb i Småland pendlade jag från Skåne där jag bodde i en tätort på en slätt. Ett järnvvägsspår därifrån ledde till den stora staden. Jag var ofta i Köpenhamn och överallt i Danmark. Jag undvek dock kusterna, hölll mig i inlandet.

Vi åkte aldrig ut till havet, inte ens under lågsäsongen, i min barn- och ungdom. Det fanns något med den öppna horisonten som skrämde mig. Nu har jag köpt en bil, men har fortfarande inget körkort. Vi kör västerut. Ju närmare kusten vi kommer, desto mer klippor och kalt blir det. Det är nästan bara granit och morän.

Hon rullar ner rutan på förarsidan. Varm som jag är av mig, gör jag likadant på min sida. Det blir tvärdrag.
”När det blåser från ditt håll är det som om vi är ute på havet och seglar” säger jag och ser hur vårt hår blåser okontrollerat.
”Om det blåser genom hallen hemma, kan man vara säker på att någon glömt stänga dörren.” skrattar hon.
Västanvinden kommer och går. Ibland sitter vi nästan i ett lufttomt rum, där i bilen. Då blir det helt tyst. Tidigare när jag tog tåget till henne var mina sista ord i telefon till henne alltid ”Möt mig på stationen”. Visst har vi glömt mycket av hur det var då, men dessa ord är oförglömliga. Fast det ofta regnade ute i väster, kallade jag henne en vän i solen.

”Vad är det som bekymrar Sara Wehn?” frågar jag, när vi börjar prata om vänner och bekanta till oss.
”Jag fick veta att hon har varit sjuk länge. Hon hade fått märklig strimmor på hela kroppen.”
Oftast sker det inga under, minst när man väntar på mirakel. Hennes sista tid blir svår, ett slags liv utan hopp, ljus och framtid. Hon längtar efter en fribiljett mot himlen. Livets slutskede blir samtalsämnet. Medan Sara är på väg till det sista havet, rullar bilen till ett av mina första hav, tänker jag.

”Man kan väl inte sjunga Hosianna på en begravning, det betyder ju ’hjälp mig’.” säger hon och berättar att någon föreslagit den på en släktings minnesstund. ”Det är lite väl sent att ropa på hjälp då. Nej, det blir säkert de vanliga begravningspsalmerna. Kanske något nytt passande också. Som ett sista farväl.” ”Jupiter är vårt solsystems största planet. Ändå består den mest av gaser. Hur kan den hålla ihop? Kan gas ha så mycket gravitation?” Med den repliken försöker jag ändra samtalsämnet efter en stunds eftertänksam tystnad.
”Ingen vet om det ens finns någon fast kärna i den.” svarar hon.
”En enda jättestor rund fis kan den alltså vara!?”
”Ja.”
Ytterligare en längre stunds tystnad där vi båda försjunker i tankar, medan bilen susar fram. Innan mörkret faller, rullar vi upp rutorna igen och vi blir ensamma med varandra, utan någon vinande vind mellan oss. Helt plötsligt faller hennes ord som en mogen tankefrukt till marken och dunsar till:
”Om du lämnade mig nu skulle inget få mig att stanna här. Som om en stannfågel ger sig av. Ett uppbrott mot all natur skulle det bli.”
Oförberedd och överumplad sitter jag stum. Till slut får jag fram:
”Sen skulle du nog bönfalla mig ’Kom hem nu!’, där du landat efter flygturen.”
Hon ler överseende och skämtar bort allt.
”När sommaren kommer hittar jag säkert en ny.” Men ingen av oss kunde skratta åt det. Det gick inte.

Jag har väntat på ett regn hela dagen. Nu kom det. När vi är framme sätter vi oss vid köksbordet och pustar ut.
”Tror du inte att Khom loy blir den nya nyårslåten alla sjunger och lyssnar på den här nyårsaftonen?” försöker jag försiktig att värma hoppet med, utan att det brinner upp.
”Jo.”
Sakta stiger vår kärleks hopp igen, flämtande och tvekande, men uppåt, uppåt.

För den som letar winnerbäckska låttitlar finns mycket att hitta i dessa tre texter. För dig som har tid och lust finns många poäng att samla.