Det var sent på kvällen. Vi hade precis checkat in på hotellet, blaskat av det värsta resdammet och utsvultna letade vi nu efter en öppen krog. Vi slank in på en restaurang i Palma gamla stad. Vi bestämde oss snabbt. Orkade inte dröja med beställningen. Efter fem minuter kom servitrisen gående med en stor bricka. På brickan låg ett antal små fat med tapasrätter. Jag kände hur suget låg på topp. En pytteliten tanke pilade genom min hjärna; vi hade ju inte beställt tapas. Därefter en snabb lockande reflexion att det var menat som aptitretare före den riktiga maten kom in. Även om det förstås vore mer sannolikt att det var någon annans mat. Men visst var det väl till oss? Så måste det ju vara, eller hur?
Vi tittade snabbt på varandra. Samma tanke. Vi sa inget. Sekunden efter kastade vi oss över faten. Ytterligare fem minuter senare. Ett ljud intill vårt bord. Vi tittade motvilligt upp. Där stod servitrisen. Hon sa något högt och irriterat på förbiilande snabb spanska, som ingen av oss förstod. Slängde mörka blickar på oss. Det var när hon böjde sig långt över bordet och mitt framför näsan på oss började plocka bort våra halvätna tallrikar, som vi fattade, på riktigt. Lät allt till slut sjunka in helt. Hon försvann. En minut senare kom hon tillbaka med två tallrikar grillad fisk. Som vi väl inte längre behövde. Vi var mätta. När ägaren till krogen fick veta vad som hänt ville hon som ursäkt för misstaget bjuda på hela middagen. Vi fick inte säga emot. Det slutade med att vi gav dem så mycket dricks att det täckte kostnaden för all mat vi ätit, plus lite till. Vi fick aldrig veta om gästerna som faktiskt hade gjort tapasbeställningen, om de fick sina tapas. Om de i så fall fick vänta länge … eller om de också fick grillad fisk.
Ethel Hedström
Efter att ha rest hela dagen,
ville vi snabbt ha något i magen
Fast första rätten inte var den rätta,
blev magarna fulla och vi mer än mätta.
Mats K.